Senast publicerat

Senast publicerat:

Säkerhet: Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger?

I frågan om egeninköpt personlig utrustning är verksamhetssäkerheten central. Det finns flera faktorer att ha i åtanke innan förband tillåter inköp. Det säger verksamhetssäkerhetsofficerare som Officerstidningen har pratat med.

Maria Widehed

2025-12-19

Förvaltare Joakim Giöbel är arméns verksamhetssäkerhetsofficer.

– Den materiel vi köper in är kontrollerad och testad mot brandsäkerhet och har kontrollerad IR-dämpning. Vid två tillfällen har vi exempelvis fått skicka tillbaka kroppsskydd 12. Det första klarade inte brandkraven och den andra föll på IR-signaturen. Kontrollerna är till för att ingen ska skadas.

Han betonar säkerhetsarbetet bakom den personliga utrustning som Försvarsmakten köper in. Samtidigt som han tycker att det finns bra inköp som anställda själva kan göra.

– Naturligtvis finns det materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Joakim Giöbel har tidigare varit verksamhetssäkerhetsofficer på Södra skånska regementet.

– Arbetsgivaren har en skyldighet att informera alla nyanställda om att verksamheten vi håller på med är farlig. Jag har alltid nämnt att man ska undvika att köpa in egen materiel, eftersom det inte är säkert att den uppfyller kraven vi har.

Naturligtvis finns materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Giöbel menar att även om man köper något så simpelt som en ny magasinsficka så finns det mycket att tänka på, och lyfter en incident för tio år sedan.

Liknande läsning:

– En soldat hade köpt en ficka som skulle vara för en specifik handgranat. Han tryckte ner en annan granat, ålade på marken och kom åt säkringen. Då började den granaten brinna och det han hade på sig utanpå sitt kroppsskydd började också brinna. Han hade alltså felaktig ammunition i fickan, och den var sannolikt inte heller dropptestad – ett test som kontrollerar att något som brinner gör det på ”rätt sätt”.

Fanjunkare Johan Willemo, verksamhetssäkerhetsofficer på Gotlands regemente, tror att behovet av egna inköp kommer att minska med införandet av markstridsuniform 24. På Gotlands regemente finns idag en lokal instruktion om vilken egeninköpt utrustning som tillåts och inte.

– Den efterlevs idag, men vi har gått från att folk tidigare köpte precis vad som helst. Det var därför en instruktion var nödvändig, säger Johan Willemo.

Generellt sett är han positiv till att egna inköp tillåts.

– Det handlar om våra soldaters och befäls arbetsmiljö. De jobbar dagligen i stridsutrustning och i vissa fall behövs det kompletteringar. Vår utrustning är framtagen för krigets krav, men den innehåller inte allt man behöver för att arbetsmiljön ska vara vettig i det dagliga arbetet.

Vad får man inte köpa?

– Vi tillåter inga vapentillbehör, vare sig hölster eller någonting annat som har med vapnet att göra. I övrigt är vi noga med att det är kvalitet och uppfyller rimliga säkerhetskrav. Ofta handlar det om att det ska vara utrustning som kommer från kända tillverkare som också levererar till Försvarsmakten. Alltså inga kinesiska e-handelsgrejer, utan kvalitet som är brandtestad, med signaturskydd och som vi vet håller.

Fanjunkare Anders Bäckman är kurschef för yrkes- och befattningskurser i verksamhetssäkerhet vid Militärhögskolan Karlberg. Han vill se egeninköpt personlig utrustning centralt reglerad och ifrågasätter hur väl den enskilde soldaten känner till hur ansvarskedjorna ser ut och hur kontroll och uppföljning fungerar.

– Om det här ska vara upp till gruppchefer att kontrollera – hur ser en sådan visitation ut på morgonen? Det måste vara jättesvårt att göra en bedömning och är ett väldigt stort ansvar att lägga på dem.

Han pratar om hur man vid olyckor vill kunna utesluta att utrustningen har varit bidragande – att något klädesplagg har fastnat, fattat eld eller på annat sätt påverkat olyckan.

– I min kurs i utredningsmetodik vid olycka tittar vi på och studerar vad personen har haft på sig. Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger? Om arbetsgivaren säger att man inte står bakom dem, hur blir det med individens försäkring till exempel?

Att Försvarets materielverk tittar på integrationen mellan människa och teknik vid beställningar är en annan faktor att ha i åtanke, menar Bäckman.

– Då spelar det stor roll om uniformerna ser ut som vi tror, eller om de har modifierats av individen, säger han och fortsätter:

– Och om man tar det till nästa steg: det blir en krigssituation och soldaten har enbart övat med egen utrustning, men skickas nu ut i tangentens riktning och behöver förses med ny sådan. Hur påverkar det förmågan?

Läs mer:

Central instruktion för personlig utrustning har fastställts

Läs mer:

MSS har infört en instruktion för egeninköpt personlig utrustning

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Personlig utrustning

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Veteraner håller formen tillsammans

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg

2026-07-01

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Senast publicerat

Senast publicerat:

Säkerhet: Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger?

I frågan om egeninköpt personlig utrustning är verksamhetssäkerheten central. Det finns flera faktorer att ha i åtanke innan förband tillåter inköp. Det säger verksamhetssäkerhetsofficerare som Officerstidningen har pratat med.

Liknande läsning:

Johan Willemo

Vad får man inte köpa?

Anders Bäckman

Läs mer:

Läs mer:

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Senast publicerat:

Mest läst:

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Håkan Swedin

Torsten Gerhardsson

Läs mer:

Läs mer:

Ur arkivet: