Senast publicerat
Senast publicerat:

Säkerhet: Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger?  

Foto: Kollage

I frågan om egeninköpt personlig utrustning är verksamhetssäkerheten central. Det finns flera faktorer att ha i åtanke innan förband tillåter inköp. Det säger verksamhetssäkerhetsofficerare som Officerstidningen har pratat med.

Maria Widehed

Förvaltare Joakim Giöbel är arméns verksamhetssäkerhetsofficer.

 – Den materiel vi köper in är kontrollerad och testad mot brandsäkerhet och har kontrollerad IR-dämpning. Vid två tillfällen har vi exempelvis fått skicka tillbaka kroppsskydd 12. Det första klarade inte brandkraven och den andra föll på IR-signaturen. Kontrollerna är till för att ingen ska skadas.

Han betonar säkerhetsarbetet bakom den personliga utrustning som Försvarsmakten köper in. Samtidigt som han tycker att det finns bra inköp som anställda själva kan göra.

– Naturligtvis finns det materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Joakim Giöbel har tidigare varit verksamhetssäkerhetsofficer på Södra skånska regementet.

– Arbetsgivaren har en skyldighet att informera alla nyanställda om att verksamheten vi håller på med är farlig. Jag har alltid nämnt att man ska undvika att köpa in egen materiel, eftersom det inte är säkert att den uppfyller kraven vi har. 

Naturligtvis finns materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Giöbel menar att även om man köper något så simpelt som en ny magasinsficka så finns det mycket att tänka på, och lyfter en incident för tio år sedan.

Liknande läsning:

– En soldat hade köpt en ficka som skulle vara för en specifik handgranat. Han tryckte ner en annan granat, ålade på marken och kom åt säkringen. Då började den granaten brinna och det han hade på sig utanpå sitt kroppsskydd började också brinna. Han hade alltså felaktig ammunition i fickan, och den var sannolikt inte heller dropptestad – ett test som kontrollerar att något som brinner gör det på ”rätt sätt”.

Willemo

Johan Willemo

Verksamhetssäkerhetsofficer på Gotlands regemente.

Fanjunkare Johan Willemo, verksamhetssäkerhetsofficer på Gotlands regemente, tror att behovet av egna inköp kommer att minska med införandet av markstridsuniform 24. På Gotlands regemente finns idag en lokal instruktion om vilken egeninköpt utrustning som tillåts och inte.

– Den efterlevs idag, men vi har gått från att folk tidigare köpte precis vad som helst. Det var därför en instruktion var nödvändig, säger Johan Willemo.

Generellt sett är han positiv till att egna inköp tillåts.

– Det handlar om våra soldaters och befäls arbetsmiljö. De jobbar dagligen i stridsutrustning och i vissa fall behövs det kompletteringar. Vår utrustning är framtagen för krigets krav, men den innehåller inte allt man behöver för att arbetsmiljön ska vara vettig i det dagliga arbetet.

Vad får man inte köpa?

– Vi tillåter inga vapentillbehör, vare sig hölster eller någonting annat som har med vapnet att göra. I övrigt är vi noga med att det är kvalitet och uppfyller rimliga säkerhetskrav. Ofta handlar det om att det ska vara utrustning som kommer från kända tillverkare som också levererar till Försvarsmakten. Alltså inga kinesiska e-handelsgrejer, utan kvalitet som är brandtestad, med signaturskydd och som vi vet håller.

Anders Bäckman

Anders Bäckman

Kurschef för yrkes- och befattningskurser i verksamhetssäkerhet vid Militärhögskolan Karlberg.

Fanjunkare Anders Bäckman är kurschef för yrkes- och befattningskurser i verksamhetssäkerhet vid Militärhögskolan Karlberg. Han vill se egeninköpt personlig utrustning centralt reglerad och ifrågasätter hur väl den enskilde soldaten känner till hur ansvarskedjorna ser ut och hur kontroll och uppföljning fungerar.

– Om det här ska vara upp till gruppchefer att kontrollera – hur ser en sådan visitation ut på morgonen? Det måste vara jättesvårt att göra en bedömning och är ett väldigt stort ansvar att lägga på dem.

Han pratar om hur man vid olyckor vill kunna utesluta att utrustningen har varit bidragande – att något klädesplagg har fastnat, fattat eld eller på annat sätt påverkat olyckan.

– I min kurs i utredningsmetodik vid olycka tittar vi på och studerar vad personen har haft på sig. Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger? Om arbetsgivaren säger att man inte står bakom dem, hur blir det med individens försäkring till exempel?

Att Försvarets materielverk tittar på integrationen mellan människa och teknik vid beställningar är en annan faktor att ha i åtanke, menar Bäckman.

– Då spelar det stor roll om uniformerna ser ut som vi tror, eller om de har modifierats av individen, säger han och fortsätter:

 – Och om man tar det till nästa steg: det blir en krigssituation och soldaten har enbart övat med egen utrustning, men skickas nu ut i tangentens riktning och behöver förses med ny sådan. Hur påverkar det förmågan?

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: