Senast publicerat
Senast publicerat:

Säkerhet: Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger?  

Foto: Kollage

I frågan om egeninköpt personlig utrustning är verksamhetssäkerheten central. Det finns flera faktorer att ha i åtanke innan förband tillåter inköp. Det säger verksamhetssäkerhetsofficerare som Officerstidningen har pratat med.

Maria Widehed

Förvaltare Joakim Giöbel är arméns verksamhetssäkerhetsofficer.

 – Den materiel vi köper in är kontrollerad och testad mot brandsäkerhet och har kontrollerad IR-dämpning. Vid två tillfällen har vi exempelvis fått skicka tillbaka kroppsskydd 12. Det första klarade inte brandkraven och den andra föll på IR-signaturen. Kontrollerna är till för att ingen ska skadas.

Liknande läsning:

Han betonar säkerhetsarbetet bakom den personliga utrustning som Försvarsmakten köper in. Samtidigt som han tycker att det finns bra inköp som anställda själva kan göra.

– Naturligtvis finns det materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Joakim Giöbel har tidigare varit verksamhetssäkerhetsofficer på Södra skånska regementet.

– Arbetsgivaren har en skyldighet att informera alla nyanställda om att verksamheten vi håller på med är farlig. Jag har alltid nämnt att man ska undvika att köpa in egen materiel, eftersom det inte är säkert att den uppfyller kraven vi har. 

Naturligtvis finns materiel som är kontrollerad, men inte av oss.

Giöbel menar att även om man köper något så simpelt som en ny magasinsficka så finns det mycket att tänka på, och lyfter en incident för tio år sedan.

– En soldat hade köpt en ficka som skulle vara för en specifik handgranat. Han tryckte ner en annan granat, ålade på marken och kom åt säkringen. Då började den granaten brinna och det han hade på sig utanpå sitt kroppsskydd började också brinna. Han hade alltså felaktig ammunition i fickan, och den var sannolikt inte heller dropptestad – ett test som kontrollerar att något som brinner gör det på ”rätt sätt”.

Willemo

Johan Willemo

Verksamhetssäkerhetsofficer på Gotlands regemente.

Fanjunkare Johan Willemo, verksamhetssäkerhetsofficer på Gotlands regemente, tror att behovet av egna inköp kommer att minska med införandet av markstridsuniform 24. På Gotlands regemente finns idag en lokal instruktion om vilken egeninköpt utrustning som tillåts och inte.

– Den efterlevs idag, men vi har gått från att folk tidigare köpte precis vad som helst. Det var därför en instruktion var nödvändig, säger Johan Willemo.

Generellt sett är han positiv till att egna inköp tillåts.

– Det handlar om våra soldaters och befäls arbetsmiljö. De jobbar dagligen i stridsutrustning och i vissa fall behövs det kompletteringar. Vår utrustning är framtagen för krigets krav, men den innehåller inte allt man behöver för att arbetsmiljön ska vara vettig i det dagliga arbetet.

Vad får man inte köpa?

– Vi tillåter inga vapentillbehör, vare sig hölster eller någonting annat som har med vapnet att göra. I övrigt är vi noga med att det är kvalitet och uppfyller rimliga säkerhetskrav. Ofta handlar det om att det ska vara utrustning som kommer från kända tillverkare som också levererar till Försvarsmakten. Alltså inga kinesiska e-handelsgrejer, utan kvalitet som är brandtestad, med signaturskydd och som vi vet håller.

Anders Bäckman

Anders Bäckman

Kurschef för yrkes- och befattningskurser i verksamhetssäkerhet vid Militärhögskolan Karlberg.

Fanjunkare Anders Bäckman är kurschef för yrkes- och befattningskurser i verksamhetssäkerhet vid Militärhögskolan Karlberg. Han vill se egeninköpt personlig utrustning centralt reglerad och ifrågasätter hur väl den enskilde soldaten känner till hur ansvarskedjorna ser ut och hur kontroll och uppföljning fungerar.

– Om det här ska vara upp till gruppchefer att kontrollera – hur ser en sådan visitation ut på morgonen? Det måste vara jättesvårt att göra en bedömning och är ett väldigt stort ansvar att lägga på dem.

Han pratar om hur man vid olyckor vill kunna utesluta att utrustningen har varit bidragande – att något klädesplagg har fastnat, fattat eld eller på annat sätt påverkat olyckan.

– I min kurs i utredningsmetodik vid olycka tittar vi på och studerar vad personen har haft på sig. Vem tar ansvar för att Karlsson hade på sig egna kalsonger? Om arbetsgivaren säger att man inte står bakom dem, hur blir det med individens försäkring till exempel?

Att Försvarets materielverk tittar på integrationen mellan människa och teknik vid beställningar är en annan faktor att ha i åtanke, menar Bäckman.

– Då spelar det stor roll om uniformerna ser ut som vi tror, eller om de har modifierats av individen, säger han och fortsätter:

 – Och om man tar det till nästa steg: det blir en krigssituation och soldaten har enbart övat med egen utrustning, men skickas nu ut i tangentens riktning och behöver förses med ny sådan. Hur påverkar det förmågan?

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

Andreas Braw

En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

Ur arkivet: