Senast publicerat

Senast publicerat:

MSS har infört en instruktion för egeninköpt personlig utrustning

Markstridsskolan har, inspirerad av Luftvärnsregementets instruktion, infört en föreskrift för hur anställda får komplettera sin personliga utrustning med egeninköpta produkter. Syftet är att tydliggöra för anställda och elever vid skolan vad som gäller och ta ansvar för arbetsmiljön, förklarar skolförvaltare Henrik Lundin.

Josefine Owetz

2025-12-19

Tidigare i höstas införde Markstridsskolan, MSS, en instruktion för vad som gäller för egeninköpt personlig utrustning. Arbetet påbörjades efter arméns chefsgrupp i slutet av juni, där arméchefen lyfte behovet av att tydliggöra vad som gäller inom området, berättar skolförvaltare Henrik Lundin. Instruktionen, som fastställts av chefen för MSS, bygger på samma modell som chefen för Luftvärnsregementet, Lv 6, införde i somras.

– Vi tog rygg på chefen Lv 6 efter chefsgruppsmötet och har följt deras exempel. Vi såg att frågan inte varit ordentligt omhändertagen på MSS på ett bra sätt. Samtidigt har vi elever hos oss, och då måste vi kunna rama in förutsättningarna och vägleda framtidens chefer i hur man tar ansvar för arbetsmiljön, säger Henrik Lundin och tillägger:

– Det här är ett sätt att kunna ta ansvar gentemot områdena arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet. Vi pekar ut inom vilka områden som vi tillåter privatinköpt utrustning.

Han har berett ärendet och ledde arbetsgruppen som tog fram instruktionen. I arbetet deltog anställda, huvudskyddsombud och representanter för arbetstagarorganisationerna. Innehållet i dokumentet som fastställts på MSS liknar direktivet på Lv 6.

Instruktionen reglerar bland annat handskar, kängor och fickor till stridväst, och innebär att personal och elever får bära privat inköpt utrustning även om den inte är godkänd av Försvarsmakten genom beslut om användande.

– Vi gick samma väg som Lv 6 och reglerar icke-reglementerad utrustning i instruktionen. Men vi gjorde några tillskrivningar och anpassade vårt dokument utifrån vår verksamhet på skolan.

Om man ställer sig på skjutbanan en onsdag eftermiddag är mycket av utrustningen egenköpt.

Ett tillägg i Markstridsskolans instruktion är en rutin med en så kallad beslutsliggare, en dokumenterad överenskommelse mellan individen och dennes kompanichef. Där ska anges vilken typ av utrustning den anställde får använda, inklusive datum och signatur.

Liknande läsning:

– Man ska föra en dialog med sin chef inför ett köp och sedan skriva en överenskommelse om vad som gäller. I många fall är det känd materia och ett ganska litet beslut, det handlar mest om att godkänna. Det handlar om att ge tydlighet och skydd för både chef och individ ifall något inträffar, säger Henrik Lundin.

För de som redan har köpt utrustning kommer det att införas en rutin för att även omhänderta det.

– Vi kommer behöva gå tillbaka och omhänderta det, saker måste komma in i systemet. Att det är den här typen av materiel som ni får använda, efter överenskommelse med chef.

Yttre uniformsplagg och vapenmateriel omfattas inte av instruktionen. Om verksamhetssäkerheten kräver det kan chefen alltid beordra att endast reglementerad utrustning används, till exempel vid skarp verksamhet eller formella moment.

Anställda och elever på Markstridsskolan har informerats om den nya instruktionen. Reaktionerna har hittills varit positiva. En del har dock uttryckt oro för ökad administrativ börda i och med den skriftliga överenskommelse som ska genomföras, men enligt Henrik Lundin borde inte det innebära några problem.

– Det är en punkt att hålla koll på. Instruktionen kommer att följas upp och vid behov justeras. Vi måste vara lyhörda. Kanske finns det någom som visar sig vara svårarbetat i praktiken.

Privata inköp av utrustning är idag mycket vanligt bland såväl elever som anställda på MSS. Det handlar främst om underställ, värmetröjor, handskar, mössor, kängor och olika typer av fickor till bärsystem.

– Om man ställer sig på skjutbanan en onsdag eftermiddag är mycket av utrustningen egenköpt. Det finns ett stort utbud på marknaden och i vissa delar kan det ha gått överstyr i användandet. Därför behöver vi nu rama in området.

En drivkraft bakom privata inköp är upplevelsen av brister i befintlig materiel. Markstridsuniform 24 är på väg att implementeras och beslut har fattats om att stridsbärsystem 25 ska tilldelas kontinuerligt anställda, något som Henrik Lundin tror kommer att förbättra situationen. På sikt hoppas han att det ska göra många av dagens privata inköp onödiga.

– Det kanske är så att det nya uniformssystemet och bärsystem kan få bort några av de saker som anställda idag känner att de vill komplettera med. Däremot kommer nog behovet fortsatt vara stort när det gäller huvudet, händerna och fötterna. Det har alltid varit den svaga punkten.

Vad tänker du om att många anställda lägger mycket egna egna pengar på att köpa utrustning?

– Det är olyckligt om folk behöver lägga stora delar av sin inkomst på att komplettera sin utrustning för att man ska få den mer ändamålsenlig. Det är ett uttryck för att det inte alltid finns saker på förrådet som är anpassat för individen och tjänsten. I grunden ska vi kunna utrusta vår personal på ett bra sätt.

Har du någon egeninköpt utrustning?

– Jag har köpt en värmejacka och ett par kängor.

Han ser fram emot de centrala riktlinjerna som är på gång från Försvarsstaben.

– Det är nödvändigt att det fattas ett centralt beslut om detta. Sedan är det viktigt att det även fortsatt finns utrymme för chefer på lokal nivå att fatta egna beslut.

Fakta

Regler för privat utrustning enligt uniformsbestämmelserna 2015:

Allmänt
Uniformspersedlar som anskaffas privat ska vara utformade i enlighet med gällande tekniska beskrivningar. Privat anskaffade uniformspersedlar som inte ingår i anvisade utrustningskort eller är upptagna som tillåtna persedlar får inte bäras.

Övningar, insatser och krig kan kräva att endast persedlar enligt anvisat utrustnings- och tilläggskort ska brukas.

Stridsuniformer
Privata underkläder får bäras om inte säkerheten ställer andra krav till exempel vid övningar och insatser i fält eller till sjöss samt vid beredskaps- och krigstjänstgöring. Privat byxbälte får bäras till stridsuniformer när livplagg bärs. Marschskodon ska till färg överensstämma med ordinarie marschskor och får brukas efter kompanichefs godkännande. Viss verksamhet kan ställa särskilda krav på skyddsklassade skor.

Läs mer:

Central instruktion för personlig utrustning har fastställts

Läs mer:

Logistikchefen om bristen på personlig utrustning: ”Ett misslyckande”

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Personlig utrustning

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten