Senast publicerat
Senast publicerat:

Kompetensinventering av NBO-officerare

Förbanden har fått i uppdrag att göra en inventering av kompetenser och utvecklingsplaner för NBO-officerare. Syftet är att stödja planeringen av antalet platser till nivåhöjande utbildningar, men viss oro finns för att det kan leda till tvingande byte av personalkategori.

Josefine Owetz
Anna Norén / Försvarsmakten
Av de officerare som kan komma att beröras av en omgalonering är nio av tio kritiska till förändringen, visar Officersförbundets medlemsundersökning.

Av befattningar avsedda för specialistofficerare bemannas i dag 38 procent av officerare, enligt Försvarsmakten. Huvuddelen av denna bemanning består av officerare som härstammar från den nya befälsordningen, NBO, med en officersexamen från 2005 eller tidigare. Enligt en skrivelse som gått ut till förbanden borde en stor andel av dagens NBO-officerare redan ha bytt personalkategori.

Samtliga förbandschefer har nu fått i uppdrag att på individnivå analysera och inkomma med utvecklingsplaner för NBO-officerare upp till OF 3. Analysen ska innehålla bedömning av dessa officerares kompetens och planerade utvecklingsplan och ska genomföras av individerna tillsammans med sin chef i samband med medarbetarsamtalet. 

– Vi behöver se över de utbildningsplatser som vi har planerat till nivåhöjande utbildning de kommande åren, för att undvika överplanering. Vi har för många utbildningsplatser relativt till individer som har möjlighet att gå fram till 2025, säger överste Peter Tagesson, chef för planeringssektionen vid Ledningsstabens personalavdelning på Högkvarteret.

Analysen ska också skapa en bild av personalvolymer samt underlätta kommande organisationsarbeten i Försvarsmakten.

– Vi vill omhänderta individens potential och intresse och identifiera dennes utveckling på sikt. Vi är fullt medvetna om att det finns många NBO-officerare som har utvecklat kompetens som taktiska officerare såväl som specialistofficerare har. Men i antal omfattar det runt 2 000 NBO-officerare som sitter på någon form av specialistofficersbefattning vilket gör det svårt för oss att planera vilken vilja individen har för att matcha det med organisationen, säger Peter Tagesson.

Peter Löfvendahl, förbundsdirektör på Officersförbundet, berättar att förbundet har fått signaler från de lokala föreningarna om att skrivelsen har väckt många frågor och känslor bland medlemmar på förbanden.

– Det är inte konstigt att Försvarsmakten vill skaffa sig en grund för att planera vilket utbildningsbehov man har framöver. Däremot spär skrivelsen på misstänksamheten om att NBO-officerarna inte ska utvecklas i Försvarsmakten framöver. Den som idag sitter på en befattning och gör ett bra jobb ska inte behöva knuffas undan. Det finns behov av nyutbildade officerare, men fram till dess finns redan utbildade NBO-officerare som varje dag gör rätt saker med rätt kompetens och erfarenhet, säger han.

Liknande läsning:

Det var i Försvarsmaktens organisation 2013 som befattningar specifikt avsedda för den nya personalkategorin specialistofficerare infördes. Behovsanalysen som nu görs ska utgöra underlag för ett fortsatt införande av trebefälssystemet, förklarar Försvarsmaktens personaldirektör Klas Eksell.

– Uppdraget syftar till att få en övergripande kontroll på våra kompetenser. Om vi kravsätter en organisation med felaktiga delar där vi tror att vi har en viss typ av kompetens så kommer det skapa en ogynnsam miljö för arbetstagare, samtidigt som Försvarsmakten får svårt att lösa sina uppgifter. Vi måste skapa verktyg och tydlighet så att individer kan ta ansvar för sin karriärutveckling, säger han.

Officersförbundet har tidigare uttryckt farhågor om att Försvarsmakten ska börja genomföra tvingande byten av grad bland NBO-officerare som är placerade på specialistofficersbefattningar.

– Förbundets uppfattning är att det inte finns någon anledning att tvinga NBO-officerare att byta grad. Det är ett succesivt arbete att växa in i en ny organisation. Dessa individer har kompetens att vara kapten eller major och har gått de utbildningar som krävs. Graden bär du med dig oavsett vilket jobb du gör. Utför du ett jobb som är kravsatt och beskriver en specialistofficer är du ändå i dag bäst lämpad för den befattningen, du blir inte bättre om du byter grad. Det som sker nu, medvetet eller omedvetet, skapar en oro och misstänksamhet bland NBO-officerare om deras framtid. Vi tror att risken är att många kommer att tappa en del av arbetsglädjen, säger Peter Löfvendahl.

Enligt Klas Eksell är inget beslut taget om tvingande byte av grad för officerare som bemannar befattningar avsedda för specialistofficerare.

– Inventeringen som görs nu ska ses som ett förarbete. Frivilligt intagande av ny gradbeteckning har gått väldigt bra på många platser och förband. Den största risken är att medarbetare har känslomässiga koppling till graden i stället för att fokusera på Försvarsmaktens tillväxt och utveckling i andra personalkategorier. Vi befordrar in i specialistofficerssystemet och hittills har det skett på frivillig basis, säger han.

Förbandens analyser ska vara färdiga senast den 30 oktober.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: