Det som nu har uppdagats vid Livgardet är inte bara ännu ett uppmärksammat rättsfall av sexuella övergrepp och trakasserier i Försvarsmakten. Det är en händelse som tvingar fram en mer obekväm och analytiskt krävande fråga: vad säger detta om de sociala och organisatoriska villkor som präglar Försvarsmakten?
Att reducera det som skett till enskilda individers handlingar är otillräckligt. Det osynliggör de mekanismer som gör övergreppen möjliga och återkommande. Sexuella övergrepp och trakasserier återkommer gång på gång – både i Försvarsmakten och i försvarsmakter internationellt.
Fallet på Livgardet framstår, med svenska mått, som exceptionellt i sin omfattning. Det rör sig inte om en isolerad gärningsperson, utan om flera förövare, många utsatta offer och en upprepning över tid som pekar på ett mönster. Det är centralt. När övergrepp sker systematiskt förändras också analysen. Då handlar det inte längre om en avvikelse från en norm, utan om sociala normers faktiska funktion i en given organisation.
Samtidigt finns det en historia av att dessa frågor har uppkommit och hanterats i Försvarsmakten flera gånger tidigare – och att de ändå kvarstår och upprepas. Flera överbefälhavare, från Owe Wiktorin till Micael Bydén, har återkommande deklarerat nolltolerans mot sexuella trakasserier. Dessutom har flertalet politiska interpellationer behandlat ämnet i riksdagen sedan slutet av 1990-talet.
När uppropet #givaktochbitihop, en del av den bredare Metoo-rörelsen, samlade omkring 1 700 kvinnor inom Försvarsmakten, blev det tydligt att erfarenheter av trakasserier och kränkningar inte var marginella. Vittnesmålen pekade mot återkommande mönster: normalisering av sexistisk jargong, tystnad, rädsla för repressalier och en upplevelse av att organisationens interna logik vägde tyngre än individens trygghet. Den centrala frågan blir därmed vad som faktiskt förändrades efter detta. Vilka strukturella åtgärder implementerades – och varför tycks de i så fall inte ha varit tillräckliga? Många händelser och många har agerat genom åren, men ändå återkommer problemen.
För att förstå Livgardet-fallet måste det också placeras i ett bredare, internationellt sammanhang. Liknande problem har dokumenterats i militära organisationer världen över. Tailhook-skandalen i USA visade redan på 1990-talet hur en hierarkisk och homogen kultur kunde möjliggöra omfattande övergrepp. Liknande mönster har därefter uppmärksammats i bland annat Storbritannien, Norge och Kanada. Problemen uppstår inte i marginalen, utan i organisationernas kärna.
Militära organisationer är, ur ett sociologiskt perspektiv, särskilt värda att utforska eftersom de förenar flera faktorer som forskning kopplar till en ökad risk för trakasserier och exkludering. De är strikt hierarkiska, vilket skapar asymmetrier i makt och beroende. De är också ofta starkt könskodade, där maskulinitetsnormer inte bara är närvarande utan också är funktionella för verksamheten i att socialt konstruera det legitima militära dödliga våldet. Detta innebär inte att våld automatiskt riktas internt, men det påverkar hur gränser för acceptabelt beteende konstrueras och upprätthålls.
I sådana miljöer kan trakasserier och övergrepp fungera som mekanismer och medel för social positionering. De kan användas för att testa lojalitet, etablera hierarkier, stärka sin egen maktposition eller markera tillhörighet samt skapa former för social utestängning. Det gäller inte enbart sexuella övergrepp mot kvinnor, utan även andra former av mobbning, kränkningar, inklusive pennalism och destruktiva jargonger riktade mot både män och kvinnor i det militära. Det centrala är att dessa handlingar inte nödvändigtvis uppfattas som avvikelser inom gruppen, utan som en del av dess interna logik.
Samtidigt visar forskning om att anmäla trakasserier och övergrepp i att majoriteten av dem som utsätts för trakasserier inte säger ifrån. I vissa undersökningar inom försvarssektorn uppger runt 80 procent att de inte anmäler sina erfarenheter eller upplevda oegentligheter. Orsakerna är välkända: bristande tillit, rädsla för konsekvenser, osäkerhet kring hur ärenden hanteras – och inte minst en organisatorisk normbildning där gränserna för vad som anses acceptabelt successivt förskjuts.
Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet?
Detta skapar en dubbel problematik. Dels sker övergrepp och trakasserier inom organisationen. Dels saknar organisationen förmåga – eller trovärdighet – att fånga upp, bearbeta och åtgärda dem i sitt innersta. Resultatet blir ett slutet system där problemen reproduceras samtidigt som organisationen misslyckas med att hantera dem. För stundtals får förövare stanna kvar i sina befattningar, och ibland går de till och med vidare i sin karriär medan offren står kvar med skam och skuld som leder till psykisk ohälsa.
Det är just i detta resonemang som parallellen till Livgardet blir analytiskt väsentlig. Risken är överhängande att även detta fall kommer att förstås inom ramen för en liknande logik: att identifiera individuella förövare, genomföra disciplinära åtgärder och därefter återgå till den organisatoriska normaliteten. Det innebär inte att ansvar ska upplösas eller relativiseras. Tvärtom. Individuellt ansvar är en nödvändig del av varje rättsprocess. Men om analysen stannar där riskerar man att reproducera samma problem. Erfarenheten visar att en sådan strategi, att enbart jaga det ”ruttna äpplet”, inte bara är otillräcklig – den riskerar att förstärka problemet genom att skapa en illusion av åtgärd utan faktisk förändring.
Den centrala frågan blir därmed mer fundamental: vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall. Det är snarare en del av ett omfångsrikare svenskt – och internationellt – mönster, där militära organisationer återkommande konfronteras med samma typ av problem, och där lösningarna gång på gång visar sig otillräckliga eftersom de inte adresserar de underliggande sociala strukturerna.
Så länge problemen förstås som några enskilda individers agerande kommer övergrepp att återkomma. Först när Försvarsmakten börjar granska sina egna sociala strukturer finns möjlighet till verklig förändring.
Håkan Silverup, officer och doktorand i militär sociologi vid Lunds universitet
