Det har hunnit börja skymma sedan överstelöjtnant Tobias Christensson, chef för 71:a bataljonen, hoppade av ledningsplutonens vagn och soldaterna fortsatte framryckning genom den novemberkalla skogsdungen.
– Nu kan jag med den här plattan kalla tillbaka min vagn, säger han och skickar iväg ett kort meddelande till sin vagnschef.
I handen har han en surfplatta med det civilt utvecklade ledningsstödsystemet Frontline – för dagen försedd med ett provisoriskt bärhandtag av snöre och buntband. De 3D-utskrivna vagnsfästena som bataljonen tagit fram kunde inte användas fullt ut i ledningsvagnen; borden gick inte att fälla upp, så nu sitter hållarna bara kvar på de två innersta platserna.
– Det är lite det som är tjusningen, att vi lägger rälsen medan vi kör. Vi fixar till det i nästa fas, men just nu blev det en upphängningsanordning av det vi hade i vagnen, säger han och fortsätter:
Liknande läsning:
– Det är så vi måste jobba. Vi skulle också kunna skriva en felrapport, skicka in den, sedan ska någonting beställas, testas och så kommer det ett år senare. Vi har inte tid med det. Då går det bra med hampasnöre.
Under övningen har alla, ner till ställföreträdande gruppchef, tilldelats en surfplatta eller smart telefon försedd med det nya ledningsstödsystemet.
– Vi har släppt lös det under övningen. Det finns inga regler. En gruppchef kan lägga in en linje, en motståndare, en helikopter eller en pansardivision. Vi får lita på att alla gör sitt bästa, säger Tobias Christensson.
Vad har du mest nytta av med Frontline?
– Lägesbilden i realtid, det är som natt och dag, vi har kortat ledtiderna till allt tack vare den.
Han får medhåll från korpral Mattis, gruppchef.
– Det har gått snabbt och varit flexibelt. Jag har haft mest nytta av att kunna bilda en uppfattning på kompaninivå om vad som sker, och var. Det är också bra vid indirekt eld, där har systemet en funktion för riskavstånd och det är enkelt att ange mål i kartan.
Överstelöjtnant Tobias Christensson är chef för 71:a bataljonen. På surfplattan har han det civilt utvecklade ledningsstödsystemet Frontline.
Foto: Emil Malmborg
Vi är mitt i 71:a bataljons sista större övning innan förbandet efter årsskiftet ska utgöra Sveriges nästa bidrag till Natos Forward Land Forces-koncept i Lettland. I januari ansluter de till Natos multinationella brigad under insatsen LNLV 26.
Lärdomarna från den förra insatsen, inklusive den estländska Natoövningen Hedgehog som förbandet deltog i, har på många sätt utvecklat bataljonens övningsmetodik.
Vid sidan av Prästavägen ute på övningsfältet har en stridsvagn från 713:e kompaniet slagits ut av indirekt eld. Understöd är på väg in från 712:e kompaniet i stridsfordon 90.
Snabbt krävs en skadeklassning av vagnen och avtransport av den skadade personalen. Vagnchef, skytt och förare lyfts under högt tempo upp ur vagnen. En uniformsärm klipps hastigt upp.
– Du känner puls?
– Jag känner puls!
– Det ligger en rulle med gladpack bak i vagnen, ta den som förband!
Efter bara några minuter lastas de skadade upp på bår och in i stridsfordonen. Det är tydligt att rörlighet, skydd och maskering är i fokus under bataljonsövningen. Varje gång vagnarna stannar ska de maskeras. Tanknings- och laddningsomgång, Tolo, görs skyddat i skogen, ofta plutonsvis, och utslagna vagnar ska snabbt flyttas.
Det är lite det som är tjusningen, att vi lägger rälsen medan vi kör.
Bataljonen rör sig också mer än vanligt på annan typ av mark än övningsfältet – bland annat på vägarna till Björka skjutfält för att öva på att köra landsväg och göra inbrytningar. Under övningen har plutonerna i uppgift att hitta platser där vagnar och personal kan gömmas – i lador, garage och industrilokaler.
Tobias Christensson står mitt i Rävlyeskogen, som den förra insatsens bataljonschef, överstelöjtnant Henrik Rosdahl, jämförde omgivningarna runt Camp Valdemar vid Adazi militärbas med.
– Ja, terrängen i Lettland ser ut ungefär som i norra Skåne och Småland. Det är mycket skog, kuperat, gott om vattendrag och diken. Att kunna använda och förstärka terrängen, att använda minor och värn, är en viktig del i vår uppgift där, säger Tobias Christensson.
Under estländska övningen Hedgehog övades förra styrkan dygnet runt under flera dygn, något som han gärna hade sett mer av i Sverige.
– Det är då du prövar förbandets riktiga status, man måste testa uthållighet och förmåga för förbandet att återhämta sig. Det handlar inte om att vara i strid tre veckor i sträck, utan om att få in återhämtning som en naturlig del av en övning. Det är ett ansvar hela vägen ner till gruppchefsnivå.
Bataljonen har i höst fokuserat på fältarbeten för skydd och rörlighet. Inom ramen för det har man konstruerat faskiner för framryckning över terrängavbrott. Faksiner är en flera hundra år gammal metod där grenar och annat naturmaterial binds samman för att möjliggöra framryckning över terrängbrott.
Bataljonen har också grävt ett 550 meter långt skyddsvärn, syftet är att kunna upprätta skydds- och försvarsställningar som del av brigaden. Det är många år sedan man på P 7 övade med värnsystem. I det nygrävda har man byggt in bunkrar och olika typer av sensorer som varnar för drönare.
– Det är logiskt för oss att höja bataljonens fältarbetsförmåga, bland annat baserat på erfarenheter från den gångna Lettlandsinsatsen och kriget i Ukraina, säger Tobias Christensson.
Att kunna använda och förstärka terrängen, att använda minor och värn, är en viktig del i vår uppgift där.
Värnsystemet är uppbyggt av material som redan fanns på bataljonen, undantaget reglar som man köpt på byggvaruhus. Allt är handgrävt. Framgent väntas Södra skånska brigaden få pionjärpansarbandvagn 90D som kan gräva system, men det saknas bland annat miljötillstånd att använda maskiner för att gräva värn idag. Värnsystemet är en tillgång under övningen som handlar mycket om att hålla sig dold från lufthot. Men det handlar också om att kunna upptäcka och bekämpa.
Bataljonen kommer att rotera till Lettland med förstärkt med luftvärnskanonvagn 90, LVKV 90, som har tillförts förbandet och nu också övas. Syftet är att bättre kunna upptäcka och bekämpa luftmål såsom drönare och helikoptrar redan på bataljonsnivå. Och under pågående bataljonsövning övar vagnsbesättningarna mot civil helikopter och målflygplan, samt på att med radar och sikte upptäcka och verka mot drönare.
”Snabbast möjligt in med dem i vagnen” lyder instruktionen. Det handlar om avtransport under tidspress av den skadade personalen när en stridsvagn har slagits ut av indirekt eld under bataljonsövningen.
Foto: Emil Malmborg
Med bataljonen till Lettland följer också det civilt utvecklade realtidsbaserade ledningsstödssystemet Frontline som nu är med kompanierna ute i fält. Systemet ger en lägesbild som uppdateras i realtid med Blue Force Tracking, BFT, i kombination med uppkoppling mot sensorer och sekundärkällor, informationsdelning och beslutsstöd.
Systemet är en förutsättning för att bataljonsövningen ska kunna ledas en bra bit bort från strid.
– Vi har som princip att ledningsvagn ett och två inte är på stabsplats, målbilden är att inte vara det en enda gång under övningen, utan vi övar som att de överhuvudtaget inte är inom räckhåll. När vi inte är på stabsplats så måste vi kommunicera på ett annat sätt, och det övar vi på, säger Tobias Christensson.
Han beskriver att P 7 för fem år sedan taktiskt fortfarande hade ett tungt arv från internationella insatser och uppsättandet av Nordic Battle Group, NBG, när man tänkte ledning.
– Vi har haft ganska stora stabsdelar, med bopålarna djupt i marken, säger han.
Men idag kan ni leda varifrån ni vill?
– Hypotetiskt sett: ja. Vi kommer att delta i Brigadstridsledningsövning 26, Brigstri 26, från Lettland – på samma sätt som om vi hade varit på plats i Skövde.
7:e brigadens stab är med under bataljonsövningen för att möjliggöra övning av samordning. Staben passar på att öva med det nya systemet och har sin bakre ledningsplats långt från övningen.
– Bakre ledningsplats har vi traditionellt försökt gömma, men den har knappt gått att maskera på grund av sin storlek, säger överstelöjtnant Andreas Ziegenfeldt, ställföreträdande brigadchef och fortsätter:
– Här sa vi att nej, den ska vara utanför. Sedan om det är i Danmark, eller som jag föreslår: en fransk vingård till vårens övningar 2027, spelar ingen roll för det enda som bakre ledningsplats behöver ha är en internetanslutning.
Ställföreträdande brigadchef Andreas Ziegenfeldt visar den före detta stridsträningsanläggningstrailern som har byggts om till en mobil ledningsplats.
Foto: Emil Malmborg
Under bataljonsövningen som pågår på Revingehed hösten 2025 hittar vi i alla fall inte bakre ledning på en vingård. Däremot i en före detta stridsträningsanläggningstrailer som har byggts om till en mobil ledningsplats och har funnits på förbandet sedan maj. Nu står den mobila brigadledningslastbilen inne på regementsområdet.
– Ja, eller mobil och mobil, det första som hände nu under övningen var ju att vi märkte att bromsarna rostat igen, säger Andreas Ziegenfeldt.
Han ser flera personalmässiga vinster med att flytta ledningen från fältet.
– Om vi kan leda utanför terrängen så kan vi ta bort maskeringsnät och elverk i fält. Det handlar också om att vi har för få officerare. Att sova på liggunderlag, diska kokkärl och stå i kö för mat, ha stridsutrustning med och på sig – allt detta tar tid och ork, då kan vi använda vår personal mer effektivt.
Hur har det gått hittills i veckan?
– Vi har haft lite problem. Servern var för klen, och vi märkte att konfigurationen av alla enheter var problematisk. Det är långa ledtider för att köpa in delar, vilket gör det ständigt svårt att pröva nytt. En av skärmarna här sprack när den sattes upp. Men det är primärt en mental resa, där vi behöver komma ikapp tekniken.
Att sova på liggunderlag, diska kokkärl och stå i kö för mat, ha stridsutrustning med och på sig – allt detta tar tid och ork, då kan vi använda vår personal mer effektivt.
På en storbildsskärm i brigadledningstrailern syns nu positionen för alla stridsfordon med hjälp av ledningsstödsystemets Blue Force Tracking, BFT.
Övningen har stort fokus på den indirekta elden och bekämpningsfunktionen inom brigaden. Major Christoffer Bergman kommunicerar från trailern i ledningssystemets chattfunktion.
– I den här chatten om bekämpningssamverkan skickar vi till exempel ut var våra förband är grupperade, vilken eldberedskap de har, vilket område de inriktar pjäserna mot och om de ska omgruppera till en ny plats, säger han och visar en annan chattgrupp:
– Den här använder jag för signaleringar, det vill säga om vi ska skjuta på en specifik plats.
Att använda det nya ledningsstödsystemet kräver både surfplattor och smarta telefoner i fält.
Agnes, ställföreträdande gruppchef stab- och trosspluton, är en av flera soldater på bataljonen som åker på sin andra Natoinsats: ”Jag tror det här med surfplattan kan bli bra, men man måste sitta några timmar med det.”
Foto: Emil Malmborg
Inne på regementsområdets sambandsverkstad har tekniskt systemstöd, TSS, haft fullt upp med att skriva ut tillbehör på 3D-skrivare så att de nya skärmarna kan komma på plats i stridsfordon, pansarterrängbilar och bandvagnar.
3D-utskrivna prototyper har i garnisonens markverkstad blivit till fästen i plåt med hjälp av en plasmaskärare. Särskilda inläggsplattor har tryckts upp parallellt och sedan har allt monterats av bland annat översergeant Erik Nilsson, teknisk officer.
– Vi har varit med från början och mätt och tänkt ut hur det ska vara. Högre upp i linjen har man sedan gjort en riskanalys, för att svara på om något kan hända om det smäller i ett stridsfordon. Det behövs också, för visst är det okonventionellt, säger Erik Nilsson.
Prototyperna är det Karl-Gunnar Bengtsson, administratör och snart civil tekniker, som har gjort.
– Jag är egenlärd, jag övertalade chefen här att vi behövde en 3D-skrivare och vi fick den i våras, berättar han.
I verkstaden har det skapats allt från övningshandgranater och verktygshållare till fordonsfästen.
– Behovet just nu handlar egentligen om att lära sig tekniken, så att vi kan använda den för att bygga till exempel drönare i framtiden, säger Karl-Gunnar Bengtsson.
Vi har ett par exempel på förbrukningsartiklar som finns på M-nummer, men som funkar för oss att göra i plast.
Bataljonens specialreparationsgrupp, SpecRep, kommer att ha med 3D-skrivare till Lettland.
– Vi har ett par exempel på förbrukningsartiklar som finns på M-nummer, men som funkar för oss att göra i plast. Ledtiderna från behovsframställan till leverans kan kortas avsevärt i Lettland, säger Erik Nilsson.
Hur roligt har ni?
– Skitroligt ärligt talat, och vi följer ÖB:s målbild för vad vi ska göra. Hade vi gett liknande uppdrag till en konsult hade det tagit år och kostat multum. Här gör vi saker på en vecka. Den tekniska funktionen har vaknat lite med detta, det har varit stiltje i många år när vi varit fast med gamla grejer och långa ledtider.
Erik Nilsson ser också goda möjligheter att sprida exemplen mellan förbanden, och nämner bland annat samarbetsytorna på Emilia.
– Där kan man till exempel dela hur man gör de här handgranaterna med Lv 6. Man kan göra ett helt bibliotek av användbara saker. Det kommer att bli riktigt spännande när vi kommer in på reservdelsnivå.
Att använda det nya ledningsstödsystemet kräver både surfplattor och smarta telefoner i fält. Tekniskt systemstöd, TSS, haft fullt upp med att skriva ut tillbehör på 3D-skrivare så att de nya skärmarna kan komma på plats i stridsfordon, pansarterrängbilar och bandvagnar.
Foto: Emil Malmborg
Uppe i Prästaskogen väntar en tanknings- och laddningsomgång i mörker på kvällens samlingsplats. Till LNLV 26 har 80 soldater nyrekryterats, en stor del kommer från vårens grundutbildningsomgång. Fler soldater än väntat har valt att åka på en andra insats.
– Att vi har personal som har gjort det här innan är en otrolig styrka, säger Tobias Christensson.
Han ser själv fram emot att första styrkebidraget har fått många saker på plats på Camp Valdemar.
– För mig innebär det att jag kan fokusera på lite andra saker, nu tar vi nästa steg. Som jag ser det innebär det att integrera oss med brigaden på ett tydligare sätt.
Vad innebär det rent konkret?
– Att vi använder varandras resurser bättre. Till exempel teknisk tjänst och sjukvård – där har brigaden mycket resurser. Och vi kommer stödja med luftlägesbilden, nu när vi tar med de nya luftvärnskanonvagnarna.
Övningsplanen för den multinationella brigaden är inte fastställd än, men för LNLV 26 väntar allra först övning inom bataljons ram i mindre format med inskjutning av vapen och funktionskontroll.
Vid medaljceremonin i juni sa förre bataljonschef Rosdahl att ”inför nästa rotation är det viktigaste att stärka logistikkedjorna”. Har det gjorts?
– Jag ser förbättringar, omloppstiderna från beställning tills det kommer ner har blivit bättre. Sedan om jag kommer att vara lika frustrerad vet jag inte än, men jag hoppas inte det, säger Tobias Christensson.
Korpral Agnes, ställföreträdande gruppchef på en ledningsgrupp vid stab- och trosspluton, var i Lettland i våras som signalist.
– Det var många som skulle åka en vända till, så jag åker också – mest för gemenskapen. Nu vet man också hur det är och vad man kan förvänta sig, så jag är inte lika nervös som förra gången.
Agnes berättar att det har inkommit mycket förslag till Soldathemmet på plats på Camp Valdemar.
– Många har önskat fler sällskapsspel. Jag tycker att det har varit kul när vi har bakat och lagat mat ihop.
Korpral Oscar, signalist, åker även han en andra gång. Han ser fram emot att fortsätta utvecklas i sin befattning.
– Man är inte så begränsad av arbetstiden som hemma, vill vi ut och öva på kvällen så gör vi det. En kväll fick vi agera B-sida till ett annat lands förband, sådant är väldigt utvecklande och det känns att man är där som en del av Nato.
Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut efternamn på de anställda som ska till Lettland.
Fakta
LNLV26
Natos multinationella brigad Lettland leds av Kanada.
Sverige och Danmark har växelvis en bataljon på plats medan den andra bataljonen står i beredskap vid hemmaförbandet. Tillsammans med 13 andra nationer utgör man en av idag åtta multinationella stridsgrupper – Nato forward land Forces – som Nato har etablerat längs sin östra flank. En nionde FLF är under uppbyggnad i Finland.
71:a bataljonen från Södra skånska regementet förbereder nu för sin andra insats. Styrkan kallas LNLV 26 – Land-Nato-Latvia 2026. Den reducerade pansarbataljonen består av stridsvagnar, stridsfordon 90, pansarterrängbil 360 samt granatkastarpansarbandvagnar och luftvärnskanonvagn 90.
