Senast publicerat
Senast publicerat:

Officersförbundet kritiskt till processen bakom marinens nya organisation

Nyligen kom marinchefens beslut om marinens nya organisation. Officersförbundet riktar kritik mot hur förslaget har tagits fram. Förbundet menar att samverkan kommit in för sent i processen och att riskerna med genomförandet inte är tillräckligt omhändertagna. ”Förändringen är omfattande och kommer att påverka många medlemmars vardag”, säger vice ordförande Mikael Vinde.

Josefine Owetz
Mikael Vinde
"Vår invändning handlar inte om att marinen inte behöver förändras, utan om hur det här förslaget har tagits fram och hur väl riskerna är omhändertagna", säger Mikael Vinde, vice ordförande i Officersförbundet.

Foto: Officersförbundet

Marinchef Johan Norlén fattade den 24 maj beslut om inriktningen för marinens nya organisation. Från den 1 januari 2029 ska marinen bestå av fem organisationsenheter i stället för dagens åtta. Dagens flottiljer och regementen upphör som egna organisationsenheter och ska tillsammans bilda tre nya marina baser.

I samverkan ställde sig Officersförbundet oenig till marinchefens beslutsinriktning för den nya organisationen. ”OFR/O FM konstaterar att innan delgivning av beslutsinriktningen har inte samverkan genomförts. Arbetsgivaren har därefter involverat ATO och skyddsorganisationen i det fortsatta arbetet”, skriver Officersförbundet i ett ställningstagande den 13 maj.   

– Vår uppfattning är att den övergripande organisationsinriktningen i praktiken var fastställd innan det fanns reella möjligheter att påverka den. Det gör att samverkan i stor utsträckning riskerar att handla om konsekvenshantering, snarare än om faktisk påverkan på organisationens utformning. Det är problematiskt, inte minst eftersom förändringen är omfattande och kommer att påverka många medlemmars vardag, tillhörighet och arbetsmiljö, säger Mikael Vinde, Officersförbundets vice ordförande och fortsätter:

– Den viktigaste anledningen till vår oenighet är att vi inte bedömer att samverkan har genomförts på ett sätt som fullt ut motsvarar intentionerna i Försvarsmaktens samverkansavtal. En liten tröst i sammanhanget är att våra synpunkter ändå har haft viss betydelse. En av de frågor vi lyfte i vårt ställningstagande var tidsplanen, som vi bedömde som alltför ambitiös. 

Ursprungligen var inriktningen att organisationen skulle vara intagen den 1 januari 2028, men tidpunkten har nu flyttats fram till den 1 januari 2029.

– Att tidsplanen har justerats visar att dialog och fackliga synpunkter kan bidra till ett bättre genomförande.

Mikael Vinde betonar att Officersförbundet har förståelse för att marinen behöver utveckla sin organisation. Säkerhetsläget, Natomedlemskapet, att marinen växer och de ökade kraven på operativ effekt gör att det är rimligt att se över hur marinen leds och organiseras. 

Liknande läsning:

– Vår invändning handlar inte om att marinen inte behöver förändras, utan om hur det här förslaget har tagits fram och hur väl riskerna är omhändertagna. En organisationsförändring av den här omfattningen påverkar personal, arbetsmiljö, villkor, ledning, förbandskultur och i förlängningen operativ effekt.

Den största risken är att förändringen genomförs med för otydliga förutsättningar för personalen

En av de största förändringarna i den nya organisationen är att administrativa stödresurser, exempelvis HR, kommunikation och ekonomi, nu samlas på respektive marina bas i stället för som idag på samtliga organisationsenheter. Syftet är att skapa ökad robusthet och redundans, men också att få en bättre kontroll över personal och vakanser, enligt marinchefen.

– Vi ser en risk för att det överskattas hur mycket personal som faktiskt kan frigöras av centraliseringen av administrativa funktioner. Om stödet hamnar längre från verksamheten kan det i praktiken leda till ökad belastning på chefer och medarbetare ute på förbanden. För personalen handlar det därför inte bara om rutor i ett organisationsschema, utan om arbetsmiljö, ansvar, tillhörighet och möjligheten att lösa uppgiften över tid.

Vad är det i beslutet som ni bedömer innebär störst risk för marinens personal?

– Den största risken är att förändringen genomförs med för otydliga förutsättningar för personalen. Att införandet nu flyttas fram till 2029 minskar den mest akuta tidsrisken, men det löser inte i sig de frågor som behöver omhändertas innan organisationen sätts i kraft. Det gäller både militär och civil personal. Många kan få ny organisatorisk tillhörighet, nya chefer eller förändrade uppgifter. Samtidigt finns fortfarande oklarheter kring hur befintliga avtal, villkor, arbetstid, lokal lönebild och andra personalrelaterade frågor ska hanteras.

Han ser också risker vad gäller balansen mellan ambition och resurser i den nya organisationen, med nya eller utökade funktioner, förändrade ledningsstrukturer och en hög ambitionsnivå.

– Marinen har redan i dag stora utmaningar med bemanning och kompetensförsörjning. Vi ser en risk att samma personal ska bära både ordinarie verksamhet och ett omfattande förändringsarbete, utan tillräckliga prioriteringar eller resurstillskott.

Mikael Vinde understryker att Officersförbundet vill se en stark och modern marin, men att förändringen måste byggas på ett sätt som håller över tid.

Personalfrågorna måste vara en bärande del av förändringen, inte något som löses i efterhand.

– Officersförbundet är inte emot en utveckling av marinen. Tvärtom behöver Sverige en stark och modern marin. Men då behöver den militära professionens erfarenheter tas tillvara och riskerna hanteras innan beslut genomförs. Personalfrågorna måste vara en bärande del av förändringen, inte något som löses i efterhand.

I en kommentar till Officerstidningen skriver marinchef Johan Norlén att han är glad över att samtliga arbetstagarorganisationer är eniga i att marinens organisation behöver utvecklas och att han är tacksam för det samarbete som förelegat inriktningsbeslutet. Han delar däremot inte bilden avseende bristande samverkan i processen.

”Information om arbetet gavs under våren 2025 och därefter löpande inklusive under fyra spel på organisationen som genomfördes under 2026 intill ASU den 13 maj. Så fort det externt framtagna förslaget anpassats delgavs det, vilket skedde i mitten av januari 2026. Förslaget lades på bordet och ATO samt skyddsorganisationen fick ge sina synpunkter. Jag menar att ett förslag måste presenteras innan samverkan kan ske om vägen framåt”, skriver marinchef Johan Norlén.

Han skriver vidare att flera synpunkter från arbetstagarorganisationerna har omhändertagits.

”Vad gäller riskanalysen vill jag betona att den inte är färdig förrän hela arbetet är genomfört. Det är ett levande dokument som kommer att fortsätta utvecklas, inte minst nu när arbetet når den lokala nivån och implementeringen startar”, skriver Johan Norlén.

Läs hela repliken här.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: