Artikeln argumenterar för främst två förändringar; bättre villkor för de som utbildar sig till officerare samt tydligare fokus på förmåga att leda strid. Inom flera områden har vårt försvar äntligen ändrat kurs, i syfte att bättre kunna möta den farliga utvecklingen i vårt närområde. Officersprogrammet (OP) infördes 2007, i en annan tid, innan Rysslands invasion av Georgien, innan Rysslands invasioner och fullskaliga anfallskrig mot Ukraina. Vår officersutbildning behöver utvecklas för att ge bättre förutsättningar att skapa de försvarsförmågor som Sveriges försvar nu behöver.
Skickligt ledda militära förband löser sina uppdrag bättre och överlevnadschanserna för soldaterna i strid kan öka, vilket visats i forskning. Zabrodskyi, Watling, Danylyuk och Reynolds, pekar på detta i sin forskning kopplat till invasionen av Ukraina. Det har även visats i till exempel Tuunainens forskning om finska vinterkriget.
Förmågan att leda strid är avgörande för officersyrket, varför praktiska examinationer är nödvändiga för sådan praktisk förmåga. All praktik kan och bör examineras praktiskt, men även annat än praktik kan examineras praktiskt, vilket forskarna Mikael Weissman och Emma Björnehed vid Försvarshögskolan skrivit om i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidskrift.
2007 inrättades ett gemensamt Officersprogram för alla försvarsgrenar, utformat efter forskningsförberedande kandidatutbildningar inom samhällsvetenskap. Programmet som leder till en yrkesexamen skapades i en tid då Försvarsmakten fokuserade på fredsfrämjande insatser långt borta. Nu är läget ett annat. Förmåga att leda förband i strid med kombinerade vapen har tyvärr undanträngts i yrkesutbildningen för officerare, till förmån för teoretiska studier av krig som samhällsfenomen. Nuvarande kursriktning har fortgått sedan 2007.
» Förmågan att leda strid är avgörande för officersyrket, varför praktiska examinationer är nödvändiga för sådan praktisk förmåga. «
Förmåga att leda strid behöver vara i fokus. Officersyrkets kärna, att leda militära förband, behöver därför göras till det viktigaste i utbildningen som helhet och i dess examinationer. Att leda strid kräver bred förmåga där teoretiska kunskaper verkligen omsätts i praktiskt genomförande. Övning i att leda förband under utmanande realistiska förhållanden är praktik. Yrkesutbildning för officerare behöver innehålla mer omfattande praktiktjänst vid eget förband och praktiska examinationer behöver ges en mer avgörande funktion än i dag. Dagens indelning vid OP med två terminer verksamhetsförlagd utbildning (VFU) är inte tillräcklig, detta behöver utvecklas till form och innehåll beroende på försvarsgrenstillhörighet.
Yrkesutbildning för arméofficerare, marinofficerare och flygvapenofficerare, skulle därmed som separata program kunna ges mer tydligt yrkesinriktade utbildningsupplägg med praktiska examinationer för respektive huvudområde. Sveriges försvarsgrenar bör ges möjligheter att ta ansvar för sina officerskårers professionella utbildningar. För närvarande finns inom Officersprogrammet så kallade inriktningar, såsom militärteknisk eller krigsvetenskaplig.
Progression i yrkesutbildningen bör tydligt kopplas till yrkets krav på förmåga att leda. Progressionen i arméofficerares yrkesutbildning på grundläggande nivå kan uttryckas med vad som ska kunna ledas. Inledningsvis kan förmåga skapas att leda pluton, därefter kompani och därnäst bataljon. För arméofficerares grundläggande utbildning kan förmåga att leda pluton, kompani eller som medlem i bataljonsstab vara lämpligt och lagom att fokusera på. Att förstå vad som sker två nivåer upp är tillräckligt. Att leda större krigsförband, som brigad och division, kräver en erfarenhetsbas med såväl egen yrkespraktik som därefter påföljande vidareutbildning. För sjöofficerare och flygvapenofficerare kan progression utryckas på andra, för dessas yrkesutövande, relevanta sätt. Progression i officersutbildning byggd på att skapa förmåga att leda först pluton, därefter kompani och därnäst bataljon, tillämpas på flera håll i vårt närområde, till exempel i Estlands officersutbildning.
En teoretiskt fokuserad utbildning eftersträvar högre abstraktion, varvid högre analysnivåer, ofta ovanför det militärt operativa, kan ägnas mycket tid i studierna. Där återfinns nu en stor del av de krigsvetenskapliga kursernas litteratur i form av publikationer i statsvetenskap, fred- och konfliktforskning eller så kallade kritiska säkerhetsstudier. Möjligheterna till en större vetenskaplig bredd och tvärvetenskaplighet i officersutbildningen kan behöva förbättras. Tekniska och teknologiska kompetenser kommer officerare att behöva mer av, säkert lika mycket som samhällsvetenskapliga, för att kunna leda allt mer tekniskt komplexa system och förband.
» Progression i yrkesutbildningen bör tydligt kopplas till yrkets krav på förmåga att leda «
Yrkesutbildning behöver ge den förmåga som krävs för att utöva yrket. Annat vetande är ”nice to know”. Även om kunskaperna i sig inte är tunga att bära, så tar deras inlärning tid från annat lärande. Officersyrket kräver mer än enbart teoretisk kunskap om krig, det kräver framför allt praktisk förmåga att leda i strid.
Goda exempel på ändamålsenlig utbildning till officer finns det flera av, utöver Estlands. Universitet i USA har ROTC, Reserve officers training corps, som en del i högskoleutbildningar, finansierade av US Army, och samordnad med praktisk och fysisk militär träning. US Military Academy West Point gör på liknade sätt, med skillnaden att den högskoleutbildningen bedrivs i egen regi av US Army.
Försvarsmakten, som mottagare av grundutbildade officerare, och Högskoleverket, som bevakar uppfyllnad av krav för akademisk examensrätt, har olika perspektiv. Dessa är inte alltid samstämmiga, vilket innebär målkonflikter. De flesta med Sverige jämförbara länder betraktar, enligt en undersökning från Totalförsvarets forskningsinstitut, förmåga att leda väpnad strid som det huvudsakliga och dimensionerande kravet på en officer.
Under de 17 år som Officersprogrammet funnits har mig veterligen ännu inte någon systematisk undersökning skett om hur de som genomgått utbildningen, efter några år som officerare, uppfattar att OP gett de förmågor som de har behövt i yrket. Sådana så kallade alumni-undersökningar kan ge insikter för kvalitetsförbättringar av utbildningen. Att göra rätt saker, och inte bara göra, är avgörande.
Mina förslag till förändringar bygger därför tills vidare på erfarenheter från utövande av officersyrket och mina upplevelser av nuvarande upplägg av programmet. Följande förändringar av utbildningen tror jag kan ge våra blivande officerare en bättre förmåga att leda militära förband.
Fler praktiska examinationer i form av att leda militär verksamhet i en övad operation, ofta genom truppföring. Antalet skriftliga examinationer kan då göras färre genom att kurser om endast fem veckor ersätts med större tematiska kurser med praktiska examinationer där förmåga att tillämpa uppnått lärande kan visas.
Examensarbeten i nära samarbete i Försvarsmaktens verksamhet, på liknande sätt som KTH har i samarbete med industrin.
» Den som utbildar sig till officer förtjänar anställning vid sitt förband med lön från start «
För bästa möjliga akademisering av svensk officersutbildning bör ett eget kunskapsområde för yrkesofficerares utgöra grunden för yrkesexamen. En profession stöds bäst av ett eget kunskapsområde, vilket utvecklas av professionen och för professionen, på motsvarande sätt som läkare utvecklar det medicinska kunskapsområdet och jurister det juridiska. Nuvarande akademiska konstruktion innebär att officersutbildningens huvudsakliga ämne, krigsvetenskap, delas med andra högskoleutbildningar vilka inte leder till yrkesexamen som officer. Ett för officersprofessionen eget kunskapsområde behöver inrättas i Sverige.
Att både läkaryrket och officersyrket, i sina praktiska lagarbeten, ytterst hanterar liv och död, har jag skrivit om hos Krigsvetenskapsakademien 2018. Läkarutbildning omfattar såväl praktiska laborationer i skolmiljö som praktiktjänstgöring i operativ verksamhet, och är därför i mycket en god förebild för hur officersutbildningen skulle kunna ske.
Även bättre villkor behövs för de som utbildar sig till officerare. Den som utbildar sig till officer förtjänar anställning vid sitt förband med lön från start. Det är inte hållbart med en dagsersättning som under trettio år inte har höjts i takt med inflationen. Med god vilja och en reviderad officersförordning skulle en mer ändamålsenlig grundläggande treårig yrkesutbildning till officer kunna göras med följande förändringar:
Anställning på prov vid det egna förbandet från första dagen för den som antagits till officersutbildning och godkänts av sitt förband, som aspirantanställning.
Samma försäkringsskydd som för alla anställda i Försvarsmakten hela tiden, i stället för att som nu ett annat försäkringsskydd ska gälla vid de tidpunkter kadetterna anses bedriva högskolestudier, vilket innebär en otydlighet om vilket försäkringsskydd personskador ska hanteras enligt.
Högskolepoänggivande utbildning i Försvarshögskolans regi om 6 terminer om 20 veckor var (totalt 180 högskolepoäng) samordnat med avlönad praktisk tjänstgöring i Försvarsmakten motsvarande 18 månaders arbetstid, inklusive fysisk träning minst tre timmar varje vecka.
18 månadslöner under utbildningens tre år (36 månader) skulle ge en officersaspirant en pensionsgrundande inkomst som tydligt är mer konkurrenskraftig och rättvis jämfört med nuvarande dagersättning. I dag är ersättningen 175 kronor, den uppräknades tidigare i år från 140 kronor. Ersättningen hade då inte uppjusterats sedan 1994. Uppräkningen på 35 kronor innebär 25 procent. Då Sveriges inflation 1994–2023, enligt Ekonomifakta, varit 62 procent, får uppjusteringen med bara 25 procent anses vara i underkant. Det vore förstås ännu mer attraktivt för blivande officerare att hela yrkesutbildningen görs med lön, som uppdragsutbildningen vid Högre Officersprogrammet (HOP).
Det är hög tid att utbildningen till officer anpassas till det försämrade omvärldsläget, och därför främst prioriterar förmåga att leda i strid.
Med hopp om förändringar till det bättre.
