Senast publicerat

Senast publicerat:

DCA-avtalets förhandlagring ger möjlighet att lösa operationer

Vad är det som ska förhandslagras när DCA-avtalet med USA blir verklighet? Vapen och fordon åt ett amerikanskt förband eller bara förnödenheter som ammunition och drivmedel? Det är frågan som nu diskuteras mellan Försvarsstabens stödenhet och Eucom (United States European Command) i Stuttgart, berättar generalmajor Stefan Sandborg, chef för Försvarssmaktens stödenhet.

Anders Holmer

2025-04-16

I augusti förra året trädde det bilaterala DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) med USA i kraft. Genom det kan USA ha militär personal på plats i Sverige, förhandslagra materiel här och i större utsträckning öva tillsammans med Försvarsmakten. Tanken är, enligt den svenska regeringen, att det ska minska riskerna för ett väpnat angrepp mot Sverige genom att ge en avskräckande signal till Ryssland. Avtalet innehåller bestämmelser om den rättsliga statusen för den amerikanska styrkan, dess personal, anhöriga och leverantörer. Det handlar bland annat om straffrättslig jurisdiktion, undantag från beskattning och rätt att upprätthålla disciplinen inom den amerikanska styrkan.

Dessutom regleras frågor som tillträde till svenskt territorium, rätt att få använda vissa av Försvarsmaktens anläggningar och områden samt att få bedriva stöd för den egna styrkan och dess personal, så som marketenterier och postkontor.

Syftet är att man ska slippa krångliga administrativa processer inför varje amerikansk närvaro i Sverige. Samtidigt bygger samarbetsavtalet på Sveriges samtycke och på full respekt för svensk suveränitet, svensk lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Samarbetet sker i enlighet med folkrätten.

Den kanske största skillnaden jämfört med det värdlandsstöd som ingår i Natomedlemskapet är att USA ska förhandslagra materiel i Sverige. USA har i avtalet åtagit sig att i förväg informera svenska myndigheter om vilken typ och mängd av materiel som de amerikanska styrkorna tänker transportera eller förhandslagra på svenskt territorium samt när och hur materiel ska levereras.

Även om det nu är 17 garnisons-orter som nämns är det inte säkert att alla kommer att nyttjas.

Huruvida huvudfokus ska vara förnödenheter eller utrustning till något specifikt förband, som fallet är i Norge, är inte bestämt.

– Just nu diskuterar vi med amerikanerna om olika möjligheter att förhandslagra förnödenheter som ammunition och drivmedel, som vi vet förbrukas i stora mängder. När vi fått ner det på pränt kan vi börja vidta de praktiska förberedelserna för att få allt på plats, säger generalmajor Stefan Sandborg, före detta Rikshemvärnschef som sedan drygt två år är chef för Försvarsstabens stödenhet.

– Exakt vad och hur mycket det kan bli tal om kan jag inte säga i dagsläget, eftersom inget är bestämt, förklarar han.

Liknande läsning:

Blir det ändå inte svårt att hålla lagringen hemlig med tanke på vad som kan ses från satelliter?

– Det får göras en säkerhetsskyddsanalys på varje plats, då får man väga de olika riskerna mot varandra.

I avtalet pekas 17 platser ut som lämpliga: Berga, Boden, Halmstad, Härnösand, Kiruna, Kristinehamn, Kvarn, Luleå, Ravlunda, Revingehed, Ronneby, Såtenäs, Uppsala, Vidsel, Visby, Älvdalen och Östersund. Alla är sådana som har regementen, flottiljområden eller övningsfält.

– Även om det nu är 17 garnisonsorter som nämns är det inte säkert att alla kommer att nyttjas. Dessutom kan det mycket väl bli så att vi även lagrar på andra orter, säger Stefan Sandborg.

Ett behov som han redan nu ser handlar om att lagra förnödenheter.

– Syftet med förhandlagringen är ju att skapa en möjlighet att lösa operationer. Om försörjningskedjan blir ostörd får man en robusthet tack vare det som finns lagrat i Sverige.

Tittar man på vårt västra grannland Norge har man där, ända sedan 1970-talet, erfarenhet av att lagra amerikansk militär materiel, vapen och ammunition. Enligt Forsvarets logistikkorganisasjon, som Officerstidningen varit i kontakt med, byggdes på 1980-talet stora bergrum i trakten av Trondheim för att förvara utrustning till en amerikansk marinkårsbrigad. Det handlade om allt från fordon till proviant för att 13 000 soldater skulle klara av operationer på upp till 30 dygn.

Utöver detta har US Air Force haft förhandslagring på norska flygbaser, samtidigt som US Navy lagrat två större fältsjukhus. Flera gånger har USA tagit ut materiel från bergrummen och nyttjat utrustningen skarpt, bland annat i krigen i Irak och Afghanistan. Genom åren har också beväpning och fordon varierat. Exempelvis förstärktes flottan av hjulgående Humvees 2014 med stridsvagnar av typen M1 Abrams. 2020 rapporterade dock Norges forsvarsforening att vagnarna skulle ersättas av raketartilleri av typen Himars, eftersom det ansågs effektivare med målsökande fjärrbekämpning för att hindra rysk framryckning i Norges kraftigt kanaliserande terräng.

Upplägget har hela tiden varit att norsk personal haft hand om lagren och skött underhållet av utrustningen – samt att Norge och USA delat lika på kostnaderna.

– Vi har ett väldigt nära samarbete med Norge, så vi är väl insatta i alla deras erfarenheter – både när det gäller förnödenheter och förbandsutrustning. Vi vet hur de har byggt upp sitt system, vad som har fungerat bra och hur de har utvecklat det, säger Stefan Sandborg.

På frågan om Sverige ska ha samma upplägg som i Norge, svarar han:

– Vi är ännu inte nere på den detaljnivån. Vi tittar fortfarande på vilken sorts förhandslagring som ger bäst effekt i Sverige.

– Man måste sudda ut nationsgränserna lite och titta på hela Norden som ett operationsområde. Om man nu har förhandlagrat utrustning för ett förband i Norge, hur kan man då komplettera det så att den styrkan får en ännu bättre uthållighet?

När bedömer du att förhandslagringen kan komma igång?

– Tidsperspektivet hänger på vad som ska lagras. För vissa saker finns det förutsättningar för att snabbt komma igång, för andra kanske det krävs byggnation och åtgärder.

Fakta

DCA-avtalet

Den svenske försvarsministern Pål Jonson och hans amerikanska motsvarighet Lloyd J. Austin III undertecknade den 5 december 2023 det bilaterala samarbetsavtalet DCA (Defence Cooperation Agreement) mellan Sverige och USA. Det möjliggör ett mer kontinuerligt samarbete genom att reglera förutsättningarna för amerikanska styrkor att verka i Sverige. Det rör sig bland annat om frågor om amerikansk militär personals rättsliga status, tillgång till baseringsområden, förhandslagring av materiel samt regler om skatt och tull. Först krävdes dock ett godkännande av riksdagen, vilket skedde den 18 juni 2024. Den 15 augusti samma år trädde DCA-avtalet i kraft.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Värdlandsstöd

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Veteraner håller formen tillsammans

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg

2026-07-01

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.