Senast publicerat
Senast publicerat:

30 hyllmeter, hundratusentals bilder och ett år

Det är ekvationen som arkivarien Andreas Karlsson på Försvarsstaben jobbar utifrån, när han nu fått i uppdrag att gå igenom det enorma bildmaterial som Stiftelsen armé-, marin- och flygfilm lämnat över till Försvarsmakten.

Anna-Maria Stawreberg
Margareta Bloom Sandebäck

Bildarkivarien Andreas Karlsson, projektanställd av Försvarsstabens kommunikationsavdelning, har sin bas i ett trångt litet kontorsrum på Högkvarteret i Stockholm. Här har han tagit sig an den jättelika uppgift det innebär att arkivera och systematisera de hundratals bilder som Stiftelsen armé-, marin- och flygfilm, AMF, förvarat under många år. 

– Bilderna finns nere i arkivet och fyller 30 hyllmeter. Exakt hur många bilder det handlar om är det ingen som vet, det är några hundratusen, säger Andreas Karlsson. 

I ena hörnet av hans rum står en kundvagn, fylld av diabildslådor, kartonger och kuvert. På ljusbordet framför honom ligger några skrynkliga, svartvita fotografier utbredda. 

Arbetsdagen har knappt börjat, men för att ha en chans att klara arbetsuppgiften som ligger framför honom gäller det att ligga i. 

– I mitt uppdrag ligger att gå igenom hela bildsamlingen, strukturera och förteckna den och därefter göra en arkivbeständig förvaring av bilderna, säger Andreas Karlsson. 

Sedan den 1 augusti har Andreas Karlsson jobbat med det enorma bildmaterialet, och varje dag är fylld av aha-upplevelser. Dagens första aha-upplevelser kom redan för någon timme sedan, när han i en låda hittade en bunt svartvita bilder av ett nygift, ungt kungapar på förbandsbesök hos marinen. 

Liknande läsning:

– Jag hade ärligt talat ingen aning om att drottning Silvia varit så aktiv när det kommer till olika besök ute på våra förband, säger Andreas Karlsson och gör en svepande gest mot det han kallar ”den kungliga högen”. 

I den låga bokhyllan som löper utmed rummets ena långsida har han sorterat upp bilder i olika högar, förutom den kungliga högen, finns bland annat en hög med bilder från 1980-talets ubåtsjakter och en hög med bilder från flygvapnet. 

– En av de största utmaningarna är att inte fastna när jag ramlar över något extra intressant. Här till exempel, här är några skitcoola bilder från beredskapstiden, säger Andreas Karlsson, tar på sig ett par vita bomullsvantar och lägger fram några svartvita fotografier från 1944, samtidigt som han kommenterar att man uppenbarligen var duktigare förr på att förse bilder med metadata. 

En av de största utmaningarna är att inte fastna när jag ramlar över något extra intressant. Här till exempel, här är några skitcoola bilder från beredskapstiden.

I hans uppdrag ingår också att gallra ut trasiga bilder och även sortera ut bilder om metadata saknas och han ”efter att erforderliga efterforskningar har gjorts” inte lyckats hitta ytterligare info om vad bilderna föreställer. 

– Många gånger är det lite av ett detektivarbete att få information om vad bilderna föreställer. Å andra sidan har jag inte möjlighet att göra mer än att skrapa på ytan och ta fram väldigt övergripande metadata, konstaterar Andreas Karlsson. 

Han visar en hög bilder som han jobbat med under morgonen, och som försetts med en post it-lapp med texten ”Flygvapnet – Försvarets bildbyrå. • TP 84 Hercules • SK 60 • Helikopter 9 • Diverse. SK 61
Bulldog”. 

Egentligen är han anställd på Trafikverket, men när möjligheten att hoppa på den ettåriga projektanställningen för att gå igenom bilderna dök upp, tvekade han inte en sekund. 

– Jag har en bakgrund på Försvarets bildbyrå, där jag började direkt efter värnplikten. Eftersom jag kan materialet och älskar bild kändes det självklart att tacka ja, säger Andreas Karlsson.

Materialet, som tidigare förvarades hos AMF efter det att Försvarets bildbyrå lades ner, återlämnades till Högkvarteret i augusti 2022. 

– Det visade sig att bildsamlingen var totalt ostrukturerad. I en och samma låda kan det ligga bilder av olika format, från olika årtal och från olika försvarsgrenar, säger Andreas Karlsson. 

Själv beskriver han det som att bilderna ligger i ”gott och-blandatlådor”, vilket stämmer väl med tanke på att det är såväl diabilder som papperskopior och negativ. 

– En stor del av bilderna är redaktionella bilder från de olika försvarsgrenstidningarna som tidigare fanns och som helt enkelt hamnat i lådorna. 

Majoriteten av bilderna kommer från 1980- och 1990-talen, men det finns gott om både äldre och nyare bilder i lådorna. 

Minst någon gång per vecka tar han en runda ner i arkivet för att transportera upp nya lådor till arbetsrummet och lägga tillbaka de lådor där bilderna sorterats upp på ett arkivbeständigt sätt med övergripande metadata. 

Huruvida Andreas Karlsson kommer att hinna färdigt med uppdraget eller inte är oklart. Själv tror han att det kommer att bli svårt att strukturera hela samlingen på ett år. 

– Ungefär halva arkivet är strukturerat, men resten är det inte. Det innebär att jag, efter att ha grävt lite djupare i arkivet, inser att det här tar tid. 

Även om Andreas då och då ramlar över kuriosa i bildsamlingen finns det inte tid att stanna upp.
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

Andreas Braw

En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

Ur arkivet: