Senast publicerat
Senast publicerat:

Åtgärder krävs för att lösa personalbehovet till 2035

Snabbare karriärvägar, reservofficerare i Natostaber och ekonomiska incitament. Det ska bidra till att lösa Försvarsmaktens personal- och kompetensförsörjning de kommande tio åren. Men för att planen ska gå i lås behöver en rad antaganden förverkligas och föreslagna åtgärder få önskad effekt, enligt en ny rapport.

Linda Sundgren
Försvarsmakten står inför stora utmaningar med att klara personal- och kompetensförsörjningen de kommande tio åren.

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

I början av juni fastställdes personal- och kompetensförsörjningsplanen för 2025–2035. Den består av två delar med tillhörande bilagor som dels ger en nulägesbild, dels beskriver vägen framåt med konsekvensanalyser, riskbedömningar och ett åtgärdspaket med 75 punkter. Enligt Försvarsmaktens beräkningar kommer organisationen vara volymmässigt personalförsörjd till 2030 och kompetensmässigt uppfylld i alla delar år 2035. 

Men för att prognoserna ska slå in krävs att ett antal antaganden förverkligas och att de åtgärder som föreslås också genomförs och får önskad effekt, förklarar överstelöjtnant Carl-Magnus Svensson som är chef för personalförsörjningssektionen på Försvarsstabens genomförandeenhet.

– Det viktiga är att vi är ärliga med våra antaganden så att statsmakten och våra chefer kritiskt kan granska dem, och det tycker jag att vi har varit. Vi beskriver läget som det är, men också de risker som finns på kort och lång sikt, säger han. 

Nulägesanalysen målar en bild av en organisation med för lite personal och brist på kompetens, framför allt inom områden som ledning, logistik och teknik. En av de mest centrala frågorna att lösa är den om bristen på befäl. Dagens cirka 9 700 yrkesofficerare räcker inte för att fylla organisationen. Samtidigt väntar stora pensionsavgångar de närmaste fem åren i kombination med kraftig tillväxt. 

Det viktiga är att vi är ärliga med våra antaganden så att statsmakten och våra chefer kritiskt kan granska dem.

Dessutom har behovet av yrkesofficerare till centrala Natostaber skrivits upp, från 250 till 300. Därutöver ska Natoinsatser som FLF i Lettland bemannas liksom försvarsgrensspecifika kommandon inom försvarsalliansen, vilket sammantaget väntas kräva ytterligare cirka 75 yrkesofficerare, enligt Carl-Magnus Svensson. 

För att ekvationen ska gå ihop krävs alltså att en rad premisser besannas och att åtgärder genomförs. Bland annat förutsätts ett fortsatt högt söktryck till Officersprogrammet och andra yrkesofficersutbildningar. Planeringen utgår också från att runt 40 procent av befintliga yrkesofficerare fortsätter sin tjänstgöring två år efter pension, ett antagande som baseras på dagens situation. 

För att lösa bristen på yrkesofficerare kan vissa befattningar komma att kravsättas och bemannas med en lägre grad, samtidigt som karriärvägarna uppåt ska snabbas på. Tiden i olika befattningar föreslås ligga på en miniminivå för att snabbare trycka juniora officerare uppåt i organisationen. 

Liknande läsning:

– Man bör nog inte hoppa över ledningsnivåer, som exempelvis plutonchefsnivå, men man behöver kanske inte vara där i sex år som taktisk officer. Kanske är det inte nödvändigt att alla måste vara kompani- eller skvadronchef, utan att det räcker med att tjänstgöra på de nivåerna för att kunna gå vidare i systemet, säger Carl-Magnus Svensson. 

Ytterligare åtgärder som föreslås är att ersätta vissa befattningar som idag är militära med civil personal liksom att överlåta vissa uppgifter till värnpliktiga befäl. 

Med de åtgärder som planeras, finns det inte en risk att Försvarsmakten tappar i militär kompetens? 

– Vi menar att de befattningar som kräver militär kompetens också ska ha det, men för att vara ekonomichef eller pressekreterare behöver man inte ha gått Officersprogrammet, säger Carl-Magnus Svensson.  

För att ytterligare avhjälpa personalbristen behöver reservofficerarna inkluderas i organisationen. Försvarsmaktens behov om 5 200 reservofficerare är numerärt redan uppfyllt, men många av dem har inte tjänstgjort på länge och antalet reservofficerare som är tjänstgöringsbara är oklart. Enligt planeringen ska reservofficerarna krigsplaceras snarast möjligt och cirka 15 procent av befattningarna inom Nato förutsätts kunna bemannas med reservofficerare. 

– Reservofficerskollektivet står för en väldig massa kompetens och att 30–40 av dem skulle vara intresserade av att tjänstgöra inom Nato, tror vi är ett rimligt antagande, säger Carl-Magnus Svensson och fortsätter. 

– Utifrån arbete och familjeliv är det förstås inte för alla, men vi tror att intresset finns. Det som återstår för oss är att förenkla regelverket så att det blir möjligt att tillsätta Natobefattningar med reservofficerare och att skapa förutsättningar för dem genom en stabsutbildning. 

20210908_antseh01_Kvarn_MOUT_HV_041

Såväl antalet hemvärnssoldater som andra frivilligt tjänstgörande behöver bli fler för att Försvarsmaktens organisation ska vara personellt uppfylld till 2035.

Foto: Antonia Sehlstedt / Försvarsmakten

Även antalet frivilligt tjänstgörande förväntas öka. Hemvärnet behöver rekrytera och/eller behålla fler i sin organisation samtidigt som gruppen övriga frivilliga förväntas gå från dagens 500 till 3.200 år 2035. Dessa ska tillföras via frivilligorganisationer som exempelvis Försvarsutbildarna, Sjövärnskåren och Svenska Lottakåren. Inom kategorierna anställda behöver antalet GSS/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän) bli fler. För att klara behovet till 2030 behöver GSS/K stanna sex månader längre än idag i Försvarsmakten och ytterligare 250 behöver anställas på årlig basis. 

Inom kompetensförsörjningen konstateras att det finns omfattande brister. För att åtgärda dem ska styrningen mot bristkompetenser bli tydligare inom grund- och yrkesofficersutbildningar, men även dagens yrkesofficerare kan behöva ställa om, enligt Carl-Magnus Svensson.  

– Under lång tid har man kunnat jobba med det man är mest intresserad av, det har varit ett styrande behov. Men den hårda klappen i det här paketet är att vi övergår till en personalförsörjning utifrån arbetsgivarens behov av kompetens. Just nu ser arbetsgivaren ett behov av fler yrkesofficerare inom teknik, ledningssystem och logistik och då måste man styra mot det i utvecklingssamtal och coaching. 

Han säger att ett större antal officerare kommer behöva göra karriär på bredden och djupet, likt specialistofficerarna. 

– De flesta officerare kommer att stanna som majorer och de flesta specialistofficerare kommer att vara fanjunkare. På de nivåerna är behoven som störst. Men det betyder inte att du ska sluta utvecklas bara för att du uppnått den graden. Istället ska du bredda dig och göra karriär horisontellt. 

För att göra en karriär på bredden mer attraktiv kan det krävas vissa ekonomiska incitament, enligt Carl-Magnus Svensson.

– Ytterst är lön och andra ersättningar en fråga för myndighetens personaldirektör och arbetsmarknadens parter och vi har inte tittat på lönefrågan. Men det vi kan konstatera är att inom bristkompetenser kan det komma att krävas ekonomiska incitament.  

Ska man jobba i ett cyberförband är det kanske inte nödvändigt att ta 100 kilo i bänkpress.

Han berättar att man utreder olika typer av premiesystem, ett arbete som väntas bli klart senare under hösten. 

– När jag började i yrket var det officersbrist och då fick man ett belopp i samband med examen från officersutbildningen. Efter fyra år, om man var kvar i yrket, fick man ett belopp och efter åtta år ytterligare ett belopp. Det här är som sagt bara ett exempel, men framåt årsskiftet kommer jag att kunna ge ett tydligare svar på om ett premiesystem är aktuellt och hur det i så fall ska se ut, säger Carl-Magnus Svensson.  

Försvarsmakten har en uttalad ambition att öka andelen kvinnor i organisationen, men även om kvinnorna förväntas bli fler till antalet under kommande år finns en överhängande risk att andelen minskar, enligt de analyser som genomförts. Färre kvinnor än män lever upp till kravprofilerna vid mönstring och kvinnor tenderar att oftare sluta i Försvarsmakten än sina manliga kollegor.  

– Vi jobbar aktivt med den här frågan, bland annat genom att se över kravprofiler. Vi ska inte sänka kraven där de är befogade, men ska man jobba i ett cyberförband är det kanske inte nödvändigt att ta 100 kilo i bänkpress. Vi fortsätter också att arbeta aktivt mot ovälkommet beteende. I grunden är det en ledarskapsfråga, från lokal nivå ändå upp till ÖB. 

Enligt Carl-Magnus Svensson är det viktigaste med personal- och kompetensförsörjningsplanen att den är realiserbar och väl grundad i verkligheten. Krigsorganisationen måste vara både relevant och försörjningsbar för att fylla sin funktion, säger han.  

– Annars blir det bara luftslott och att låtsas som att vi lever i en drömvärld mår varken politiker, arbetstagare eller myndigheten bra av. Jag brukar lite elakt säga att ingen kan försvara ditt luftslott med rosa enhörningar. Självbedrägeri är inget vi ska ägna oss åt. 

Samtidigt slås det fast i planeringen att det saknas en fullständig bild av kompetensläget i Försvarsmakten. Bristerna ska främst bero på den mängd it-system som används i sammanhanget och att dessa system inte är integrerade med varandra. Därmed går det inte att få en säkerställd helhetsbild av kompetensläget. 

– Så är det. Men vi måste göra en plan utifrån det vi vet idag och utifrån vissa antaganden, annars har vi ingenting att arbeta vidare med. Däremot kommer planen att behöva justeras efterhand, säger Carl-Magnus Svensson.

Fakta

Urval av ”samlade nulägesobservationer” i Försvarsmaktens personal- och kompetensförsörjningsplan 2025–2035:

• Många inom specialiserade kompetensområden känner sig inte uppmärksammade och hörda i kompetensförsörjningsfrågor.

• Försvarsmakten har förmågekritiska bristkompetenser, främst inom ledning, teknik och logistik.

• Styrningen av kompetensförsörjningen är otydlig och kortsiktig. Rådande OrgE-perspektiv kan leda till suboptimering av myndighetens kompetensförsörjning.

• Karriärvägar och utvecklingsmöjligheter är ofta otydliga. Ibland saknas incitament för att ta nästa steg i karriären.

• Lön och ersättning skulle kunna användas på ett mer attraktivt sätt för att stödja kompetensförsörjningen.

• Det finns en övertro på att ökad värnplikt direkt löser kompetensförsörjningen.

• Inom vissa kompetensområden som teknik, ledning och logistik är det en större utmaning att behålla personal än att rekrytera ny.

Källa: FM 2024-20173:1

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: