Senast publicerat
Senast publicerat:

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Första halvåret av 2026 har präglats av en rad beslut för marinen. Organisationen ska stöpas om, det strategiska samarbetet med Polen fördjupas ytterligare och fyra nya fregatter ska anskaffas. ”Det är 31 år sedan vi beställde ett nytt större ytstridsfartyg. Man ska inte underskatta den interna signalen som det ger”, säger marinchef Johan Norlén.

Josefine Owetz
Marinchef Johan Norlén
"De kommer att ge oss en uthållighet i operationer på ett sätt som vi inte haft sedan 80-talet, när jagarna gick i skroten", säger marinchef Johan Norlén om de kommande fregatterna.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Marinchef konteramiral Johan Norlén har slagit sig ner i en av mässarna ombord på HMS Carlskrona. Det är Almedalens fjärde dag och i likhet med Försvarsmaktens övriga representanter har han ett hektiskt program i Visby. Senare denna torsdag ska han bland annat delta i ett samtal tillsammans med arméchef Jonny Lindfors med temat ”Försvaret av alliansen från land och till sjöss”.

Hur är läget i marinen i juni 2026?

– Det är mycket bra. Vi är en organisation som har mycket att göra, med en fantastisk personal som sliter varje dag och gör en strålande insats. Samtidigt har vi en tydlig uppgift att lösa. Jag upplever en stor tillfredsställelse, även om jag vet att det är tufft på många håll, säger Johan Norlén.

Tempot i marinen är fortsatt högt, konstaterar han. Utöver att marinen ständigt löser sina nationella uppgifter, deltar fartyg och besättningar regelbundet i Natos verksamhet i Östersjön. Marinens operationscentral på Muskö har dagligen kontakt med CTF Baltic (Commander Task Force Baltic), den stab som leder Natos marina insatser och övningar i Östersjöregionen.

– Vi bidrar hela tiden till alliansen och har dagligen kontakt mellan våra respektive ledningscentraler. Vi har alltid fartyg ute som genomför operationer och verksamhet i olika beredskapsnivåer. Vi hade förra året, och till viss del även i år, flera fartyg som är avdelade till alliansen.

I slutet av maj fattade Johan Norlén beslut om inriktningen för marinens nya organisation och under hösten inleds införandet. Från den 1 januari 2029 ska marinen bestå av fem organisationsenheter i stället för dagens åtta. Dagens flottiljer och regementen upphör som egna organisationsenheter och bildar tillsammans tre nya marina baser.

Vi ska skapa en organisation som bättre möter de uppgifter vi har framför oss.

– Nu börjar egentligen arbetet. Vi går in i en längre införandeperiod som samordnas med ÖB:s förändringar av den centrala ledningen. Vi ska skapa en organisation som bättre möter de uppgifter vi har framför oss. Det handlar om att minska dubbelarbete och bygga en organisation som är mer förändringsbenägen och bättre anpassad till dagens verklighet. Väldigt enkelt uttryckt: vi ska göra rätt saker snarare än saker rätt.

Det senaste året har marinen också genomfört Operation Älvsnabben, ett arbete som ska ge bättre kontroll över marinens materiel.

Liknande läsning:

– Det handlar om att få bättre ordning i registervården och öka vår förmåga att snabbare mobilisera om det skulle krävas. Även om vi såklart redan är ganska snabba ändå, i och med att vi har många stående förband.

Johan Norlén

"Vi ska skapa en organisation som bättre möter de uppgifter vi har framför oss. Det handlar om att minska dubbelarbete och bygga en organisation som är mer förändringsbenägen och bättre anpassad till dagens verklighet", säger Johan Norlén om marinens nya organisation.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

En annan stor händelse under våren var beslutet att Sverige går vidare med anskaffning av fyra fregatter från Frankrike. Fartygen, som tillverkas av det franska bolaget Naval Group, ska levereras från 2030. Johan Norlén beskriver materielprojektet som en milstolpe.

– Det är 31 år sedan vi beställde ett nytt större ytstridsfartyg. Man ska inte underskatta den interna signalen som det ger. Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt.

De nya fartygen ska ge Sverige en luftförsvarsförmåga som få europeiska länder förfogar över, men marinchefen betonar att fregatterna innebär betydligt mer än luftvärn.

– Vi bygger ett avancerat luftförsvarssystem som i dagsläget bara finns i Italien, Frankrike och Storbritannien, men fregatterna stärker dessutom vår ubåtsjaktförmåga. De kommer också att ge oss en uthållighet i operationer på ett sätt som vi inte haft sedan 80-talet, när jagarna gick i skroten.

Parallellt ska Visbykorvetterna moderniseras och utrustas med luftvärnsrobotsystem, de nya A 26-ubåtarna närmar sig leverans och utvecklingen av obemannade och autonoma system fortsätter.

– Vi behöver bygga en hybridmarin. Vi kommer att behöva både bemannade och obemannade system. Erfarenheterna från Ukraina och Röda havet visar att vi måste kunna hantera allt från drönare till ballistiska hot och samtidigt ha kontroll över det som händer under ytan.

Hur ser det ut med marinens personalförsörjning?

– Det går väldigt bra. Vi har fördubblat vår personalstyrka sedan 2022 i alla kategorier. Bara under förra året växte vi med 500 medarbetare. Omkring 60 procent av dem som gör värnplikten i marinen stannar kvar som anställda eller går vidare till officersutbildning.

Nästa steg handlar om att få fler att stanna kvar längre i organisationen och skapa tydliga karriärvägar, inte minst genom de möjligheter som Nato innebär, säger Johan Norlén och tar lyfter CTF Baltic som exempel. Staben ligger för närvarande i tyska Rostock, men ska flytta till Polen om något år. 2032 är planen att CTF Baltic ska ledas från Karlskrona.

– Det är ett enormt åtagande, men också en fantastisk möjlighet. CTF Baltic har en extremt viktig roll i Östersjöområdet. Att den placeras i Sverige kommer också att ge våra medarbetare möjlighet att tjänstgöra i Nato utan att lämna landet.

Vi har ett stort samarbete med Polen redan idag och det kommer nu att utvecklas ytterligare.

Ett annat område som utökats under året är det strategiska samarbetet med Polen. Den 29 juni tecknade Polen avtal om att skaffa ubåt av typ A 26 från Saab, vilket fortsätter att fördjupa partnerskapet, konstaterar marinchefen.

– Vi har ett stort samarbete med Polen redan idag och det kommer nu att utvecklas ytterligare. Ubåtsaffären är en liten del, vi samarbetar redan kring undervattensområdet, minröjning, ubåtsräddning och kustrobotsystem. Vårt samarbete kommer att utvecklas under många år framöver.

Som en del av överenskommelsen kommer Polen att hyra den svenska ubåten HMS Södermanland fram till dess att de nya ubåtarna levereras. Utbildning av polsk ubåtspersonal startar direkt efter sommaren och genomförs vid Första ubåtsflottiljen och Sjöstridsskolan i Karlskrona.

– Utbildningen börjar i höst och sedan kommer åtagandet att fortgå över tid i minst 10 år framåt. Vi kommer också att vara behjälpliga i utbildningar på A 26. Detta en stor möjlighet och kraftansträngning för de som är berörda.

Har du något medskick till marinens anställda?

– Jag är stolt och glad varje dag över marinens personals fantastiska insats. Jag vet att det har varit tungt och jag kan inte lova att det kommer bli en ljusning på den punkten i framtiden. Men jag önskar alla en fantastiskt trevlig sommar och välförtjänt ledighet. Jag hoppas att ni laddar batterierna och kommer tillbaka med ny kraft inför höstens uppgifter och uppdrag.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Christophe Premat
Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

Foto: Gavin John/The New York Times

Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

Foto: Sean Kilpatrick/AP

Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

Christophe Premat

Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

Karta över Arktis

Fakta

Arktis

Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

Ur arkivet: