Det talas ofta om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs. Men om vi verkligen menar det måste det också märkas i hur vi utövar chef- och ledarskap.
För människor är som människor är. De flesta vill göra rätt, prestera väl och bidra till verksamheten. Men människor gör också fel. Ibland av okunskap, ibland för att man inte fått rätt förutsättningar eller för att man ännu inte utvecklat den erfarenhet eller det omdöme som situationen kräver.
Det är just där ledarskapet blir avgörande.
I den pågående tillväxten utbildas många nya officerare och specialistofficerare. Det är nödvändigt. Men vi gör också unga chefer en björntjänst om vi tidigt placerar dem i personalansvar utan att samtidigt ge dem stöd, mentorskap och möjlighet att utveckla sitt ledarskap över tid.
Att leda människor är inte en administrativ funktion. Det är ett hantverk som utvecklas genom närvaro.
Det är därför det blir problematiskt när chef- och ledarskap allt oftare ersätts av processer, funktioner och avstånd till medarbetarna. HR har en viktig roll som stöd till chefen. Men HR kan aldrig ersätta chefens ansvar att själv sätta sig in i människan, situationen och sammanhanget.
Det gäller inte minst när människor gjort fel.
För människor behöver få veta när de gjort fel, förstå varför det blev fel och ges möjlighet att göra rätt nästa gång. I underlag till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd ser vi ibland hur förbandschefer uttrycker att förtroendet för en individ är ”helt förbrukat”. Samtidigt visar det sig att chefen bakom anmälan inte ens träffat eller samtalat med medarbetaren innan ställningstagandet skickats vidare.
Självklart finns situationer där handlingar är så allvarliga att en individ inte kan få en andra chans. Men de fallen är få.
Det är svårt att beskriva det som något annat än ett ledarskapsmisslyckande.
För hur kan förtroendet vara helt förbrukat om chefen aldrig ens försökt förstå människan eller situationen?
Självklart finns situationer där handlingar är så allvarliga att en individ inte kan få en andra chans. Men de fallen är få. Betydligt vanligare är situationer där människor hade kunnat utvecklas genom tydlighet, stöd, återkoppling och ett chefskap som faktiskt engagerar sig i varför något blev fel.
I stället riskerar vi att skapa en kultur där organisationen snabbare blir bättre på att avveckla människor än att utveckla dem.
Det är inte bara dåligt för individen. Det är dåligt för Försvarsmakten. När medarbetare lämnar organisationen tappar verksamheten också erfarenhet, utbildning och kompetens som behövs.
När människor upplever att misstag möts med avstånd, tystnad eller oproportionerliga åtgärder skapas inte bättre arbetslag. Det skapas rädda arbetslag där människor undviker att säga ifrån, undviker att ta initiativ och där problem tystas i stället för att hanteras. Det är motsatsen till den lärande organisation Försvarsmakten säger sig vilja vara.
Det handlar också om anständighet och trygghet i tjänsteutövningen. Våra medlemmar ska inte lämnas ensamma när något gått fel.
För människor kommer fortsätta att göra fel ibland. Då behöver Försvarsmakten chefer som är närvarande nog att både leda sina medarbetare, stå upp för dem och skapa trygghet även när situationer blir svåra.


