Senast publicerat
Senast publicerat:

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

Liknande läsning:

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Svenska folkets förtroende för Försvarsmakten noterar rekord för sjätte året i rad, medan förtroendet för Nato varierar beroende på partitillhörighet. Viljan att försvara andra Natoländer militärt är generellt stor bland svenskar, men det finns tydliga skillnader beroende på vilket land det handlar om. Minst är viljan att hjälpa Turkiet, Ungern och USA.

    Karl Ydén
    SOM-undersökningen 2025
    Den turkiske presidentens agerande under Sveriges ansökningsprocess till Nato kan ha påverkat allmänhetens intresse av att försvara Turkiet militärt, skriver analysförfattaren Karl Ydén.

    Foto: Christine Olsson/TT

    Efter 2016 har svenskarnas förtroende för försvaret stärkts markant. I 2000-talets inledning var det fler som uppgav ett bristande förtroende för försvaret än tvärtom i SOM-institutets nationella undersökningar. Den så kallade förtroendebalansen (andelen med förtroende minus andelen med bristande förtroende) hamnade ofta under nollstrecket. En rimlig tolkning är att det negativa förtroendet under 2000-talets inledning berodde på dåvarande försvarspolitik, där flera regeringar ville skära i försvarsutgifterna respektive omforma försvaret för primärt småskalig internationell krishantering.

    Senast i 2016 års SOM-undersökning noterades ett negativt förtroende för försvaret, därefter inleddes en anmärkningsvärd förstärkning av försvarsförtroendet. I 2025 års undersökning, som presenterades under försommaren, noterades en förbättrad förtroendebalans för nionde året i rad: +56 (en uppgång från +51 i 2024 års undersökning). Det var dessutom sjätte året i rad som svenskarnas förtroende för försvaret noterade ”All time high”.

    Det stärkta förtroendet för försvaret har utvecklats under en period då svensk säkerhetspolitik radikalt förändrats i och med kursändringen från alliansfrihet till Natoansökan 2022 och inträdet i Nato 2024. Förtroendet för försvaret omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på partisympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende. Historiskt är sympatisörer till Sverigedemokraterna den grupp som förändrat sin inställning till försvaret mest. De var tydligt negativa under en rad år, men deras förtroende för försvaret har stärkts kraftigt sedan försvarspolitiken åter inriktades mot försvar av Sverige, upprustning och återupptagen värnpliktsutbildning. Alla riksdagspartiers sympatisörer uppvisar en positiv förtroendebalans för försvaret.

    Förtroendet för försvaret ­omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på parti­sympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende.

    Allra störst förtroende uppger sympatisörer till Centerpartiet: 78 procent av dessa uppger sig ha stort förtroende för försvaret, medan endast en procent uppger litet förtroende (+77 i förtroendebalans, upp från +67 i 2024 års undersökning). Nästan lika stort förtroende uppger sympatisörer till Liberalerna (förtroendebalans +76), följt av sympatisörer till Moderaterna (+70) respektive Kristdemokraterna (+64). Socialdemokratiska sympatisörer noterar +59 i förtroendebalans, följt av sympatisörer till Miljöpartiet (+52) respektive Sverigedemokraterna (+49). Vänsterpartiets sympatisörer noterar förtroendebalans +25, en uppgång från 2024 års resultat (+18), men klart under +42 i 2022 års undersökning. Förtroendetappet efter 2022 kan bero på Sveriges förändrade Natorelation, eftersom Vänsterpartiets sympatisörer är tydligt mer negativt inställda till Nato än övriga riksdagspartiers.

    Före Rysslands annekteringar i östra Ukraina 2014 var svenskarna överlag klart negativa till ett svenskt Natomedlemskap, i regel var motståndarna två till tre gånger fler än förespråkarna. Efter den ryska aggressionen 2014 ökade Natostödet så att opinionen vägde jämnt mellan för och emot. Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022 följdes snabbt av ett dubblerat stöd för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, samtidigt som Natomotståndet halverades. Sverige lämnade in ansökan i maj 2022. Efter ett drygt år av Natomedlemskap noterar svenskarnas förtroende för Nato förtroendebalans +37, ett stort förtroende men ändå inte i närheten av förtroendet för försvaret.

    Befolkningens förtroende för Nato är betydligt mer polariserat jämfört med det för försvaret. En ytterligare skillnad är att medan svenskarnas förtroende för försvaret blir stadigt större, så har förtroendet för Nato varierat.

    En förklaring kan möjligen vara att Nato de senaste åren kan uppfattas vara mindre stabilt än tidigare. Trumpadministrationen har uttryckt stor skepsis gentemot Nato, både för otillräckliga resurser i flertalet medlemsländer och för vad som uppfattas som otillräckligt stöd i USA:s pågående krig mot Iran. Trump har dessutom flera gånger uttryckt att USA ska tilltvinga sig Grönland från Natokollegan Danmark. Donald Trump har uttryckt att USA borde utträda ur Nato och hur alliansens framtid ser ut kan anses mer osäkert än på mycket länge.

    Statistik SOM-undersökningen 2025

    Natoländer vi bör avstå från att skicka soldater till. Frågan löd ”Är det några av Natos medlems­länder som Sverige inte bör sända svenska soldater till om det landet blir utsatt för ett väpnat angrepp? (Du kan kryssa i flera alternativ)”. Antalet svarande var 1 873 personer.

    Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2025

    Bland de traditionella borgerliga allianspartiernas sympatisörer uppgår förtroendebalansen för Nato till +54 (Centerpartiet), +62 (Moderaterna), +64 (Kristdemokraterna) och +71 (Liberalerna). Bland de rödgröna partiernas sympatisörer är förtroendet för Nato klart minst hos Vänsterpartiet (-27), följt av Miljöpartiet (+22) och Socialdemokraterna (+36). Förtroendebalansen för Nato bland Sverigedemokraternas sympatisörer uppgår till +35.

    Journalisten Tomas Ramberg gjorde i Dagens Nyheter (8 mars 2024) den poängfulla observationen att det bland svenska Natoförespråkare finns två olika förhållningssätt, ett ideologiskt respektive ett pragmatiskt.

    Den mer ideologiska positionen intas framför allt av borgerliga sympatisörer som länge uppfattat västvärlden som Sveriges självklara värdegemenskap. För dem är det naturligt att solidariskt tillhöra Nato för att försvara dessa värden och de ser att Sverige äntligen ”kom hem” i och med Natomedlemskapet.

    Det pragmatiska perspektivet omfattar främst socialdemokrater med en annan historisk syn på Sveriges roll i världen. Natomedlemskap ses av dessa pragmatiker mer som en försäkring mot ett aggressivt Ryssland. Stödet är mindre ideologiskt, mindre entusiastiskt och mer villkorat av rådande hotbild. Bland de pragmatiska Natoförespråkarna finns sannolikt många före detta motståndare som bytte åsikt efter Rysslands attack mot Ukraina 2022. Det är sannolikt att den pragmatiska hållningen även omfattar en del Sverigedemokratiska sympatisörer, som uttrycker ett tydligt mindre Natoförtroende än vad de borgerliga partiernas gör.

    Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

    Dynamiken framträder ännu tydligare om man börjar gräva djupare i innebörden av Natomedlemskap. I SOM-undersökningen syns intressanta variationer i viljan att försvara andra Natoländer.

    89 procent av svenskarna instämmer i påståendet ”Sverige borde försvara ett annat Natoland om det attackeras” och 94 procent håller med om att ”andra Natoländer bör försvara Sverige om vi attackeras”. Bland svenskarna finns således en god generell uppslutning kring Natos ömsesidiga försvarsförpliktelse i artikel 5.

    Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

    I fråga om de nordiska länderna är det mycket få svenskar, cirka tre procent, som svarar att Sverige inte bör hjälpa genom att sända svenska soldater. Motståndet är större, cirka sju procent, när frågan avser andra västeuropeiska länder eller Kanada. Ställs frågan angående EU-länder på Balkan eller i Östeuropa ökar andelen ovilliga ytterligare något, till mellan 8 och 19 procent.

    sdlETMKfs0iLWw-nh

    Stödet för att Sverige ska skaffa egna kärnvapen är lågt hos befolkningen. Bilden visar Svenska Freds manifestation mot kärnvapen med anledning av 80-årsdagen av atombomben över den japanska staden Hiroshima.

    Foto: Christine Olsson/TT

    Avslutningsvis ska kärnvapenfrågan kort beröras. I Natos doktrin har kärnvapenavskräckning länge utgjort en hörnsten, vilket har använts som argument mot ett svenskt Natomedlemskap.

    I Nato är det främst USA som har kärnvapen och utan dessa amerikanska resurser skulle Europa sakna tillräcklig vedergällningsförmåga i en militär konflikt med Ryssland, där kärnvapen skulle användas. Ryssland har upprepade gånger under Ukrainakriget hotat med kärnvapen (”militärtekniska åtgärder”).

    Sverige bedrev för övrigt efter andra världskriget ett eget kärnvapenprogram, för vilket undertecknandet av FN:s icke-spridningsavtal 1968 blev slutet.

    Den ökade osäkerheten om USA:s framtid i Nato har återfört kärnvapenfrågan till debatten och SOM-undersökningen ställde därför frågan ”Bör Sverige skaffa egna kärnvapen?” Resultatet visar på stort motstånd i opinionen. 67 procent av svenskarna uppger sig vara mycket eller ganska negativa till tanken på svenska kärnvapen och endast 13 procent är mycket eller ganska positiva (opinionsbalans -54). Minst är motståndet bland SD-sympatisörer, där 21 procent är positiva och 51 procent negativa. Störst motstånd finns bland Vänsterpartiets sympatisörer, varav 6 procent är positiva respektive 86 procent är negativa till svenska kärnvapen.

    Ur arkivet: