Att Lars tidigt valde att engagera sig fackligt hade mycket att göra med lojalitet, en aspekt som återfinns i just värdegrunden. Men också om tacksamhet.

– Jag är oerhört tacksam gentemot alla de som tar ett stort engagemang och lägger så mycket tid på att jobba som förtroendevalda. Jag kände helt enkelt att jag också kunde dra mitt strå till stacken.

På K 3 har Lars haft fackliga roller som skyddsombud och ledamot i valberedningen. Att han hamnade som vice ordförande var dock lite av en slump och berodde helt enkelt, erkänner han, på att han misslyckats med sitt jobb som valberedare.

– Jag hade inte hittat någon som ville ta på sig rollen, så när sekreteraren spände ögonen i mig var det bara att ta det själv, skrattar han och fortsätter:

– Jag var alltså lite oförberedd på det mer djupgående fackliga arbetet. Jag gick några kurser i förbundets regi och slogs snart av hur oerhört stimulerande fackligt arbete är. Särskilt när det handlar om personärenden. En enskild medarbetare som behöver hjälp och som via facket också kan få det. Det är ju någonstans essensen och spetsen i det vi ägnar oss åt inom förbundet. Sedan blir jag också ofta både imponerad och inspirerad av yrkesskickligheten och kunskapen, både hos de som arbetar fackligt och hos arbetsgivarsidan. Det finns mycket duktigt folk på båda sidor av förhandlingsbordet helt enkelt.

När det kommer till Officersförbundets framtid återkommer Lars hela tiden till frågan om behovet av föryngring, av att släppa fram nästa generation.

– Vi som har varit med länge måste lämna plats. Engagemanget hos de yngre finns där, och visar vi att det finns en lucka kommer den att fyllas. Nytänkande och yngre engagemang måste premieras och släppas fram. Folk som jag, som varit med i snart 40 år, tycker ju exempelvis att fältuniform m/90 och AK 5:an fortfarande känns ganska nya och fräscha, för vi jämför med vad som fanns innan. Men med en sådan inställning blir det ingen förändring.

Samtidigt som det yngre engagemanget måste premieras menar Lars att de som varit med länge också har en oerhört viktig roll att fylla – nämligen att säga emot.

– Vi som äldre har i det närmaste en skyldighet att agera lite surgubbe. Det viktigaste vi kan göra för den unga generationen är att komma med invändningar. Som ung har du en massa fantastiska, kreativa men ibland vansinniga idéer. Vi som har varit med ska då vara där och ifrågasätta, få de yngre att slipa sina argument. De är redan hungriga, vi kan få dem vassare och, faktiskt, kanske lite arga. Det tror jag är bra, säger Lars.