Vägen in till det militära ser olika ut. För vissa är det en familjetradition, för andra var det värnplikten som väcker ett livslångt intresse. För Marie Meigård var det ingetdera. Hennes nyfikenhet kom sig av familjeutflykter under barndomen i Skåne.
– Ingen i min familj var officer eller hade anknytning till Försvarsmakten men pappa var intresserad av militären. Han hade gjort lumpen som mekaniker på stridsvagn men tyckte egentligen att flygvapnet var mer spännande, så när jag var barn åkte vi ofta på olika sorters flyguppvisningar och öppet hus. Vi hade ju två flygflottiljer i Skåne på den tiden: F 10 i Ängelholm och F 5 i Ljungbyhed, säger hon, själv uppväxt på landet utanför Landskrona.
Som 14-åring gick Marie Meigård med i Flygvapenfrivillig ungdom i just Ljungbyhed. En kväll i veckan på vinterhalvåret begav hon sig dit, lärde känna nya likasinnade kamrater, byggde flygmodeller, gjorde olika studiebesök och fick yrkesinformation. Efter studenten lämnade hon in föranmälan till officersutbildning i flygvapnet. Eftersom man som kvinna inte blev kallad till mönstring så var detta vägen in till prövning mot befälsskattning och för inskrivning till ”frivillig grundutbildning”.
– Egentligen visste jag inte om jag ville bli officer då, snarare ville jag utvecklas som individ och jag var nyfiken på ifall jag skulle klara grundutbildningen. Men det visade sig att jag trivdes väldigt bra i den där miljön, det var roligt, spännande och man fick hela tiden testa på nya saker.
– Jag var en ganska anonym person när jag började men jag fick visa framfötterna under värnplikten och växte enormt tack vare alla runtomkring som trodde på mig. Jag lärde mig ta ansvar, ta initiativ och insåg att inom det militära är alla viktiga för att laget ska lyckas.
I våra medlemsundersökningar ser vi att framför allt yngre kvinnor, de som vi så gärna vill behålla, alltför ofta möter den sortens maktutövning.
Under tiden i Ljungbyhed, året var 1993, gick Marie Meigård en central befattningsutbildning vid flygvapnets sambands- och stabstjänstskola i Halmstad. Dit kom värnpliktiga från hela landet för att utbilda sig till ledare. Hon drar sig till minnes en härlig och inkluderande miljö med ansvarstagande kamrater och en gemenskap där man stöttade och bekräftade varandra. Hennes nätverk blev allt större och det var också under tiden som värnpliktig Marie träffade sin blivande man. Det enda som kanske saknades lite var fler kamrater av det egna könet.
– Under värnplikten i Ljungbyhed var jag ensam tjej och när jag senare läste till officer i Halmstad var vi bara tre kvinnor på kursen. Vi slutförde utbildningen tillsammans men idag är det bara jag som arbetar kvar som yrkesofficer.
Liknande läsning:
Hon blev anställd i Ljungbyhed. När flottiljen lade ner två år senare gick färden för Marie och hennes man Anders, även han officer, vidare till Ängelholm och F 10 varifrån de veckopendlade till F 14 i Halmstad där de båda arbetade som lärare. Ganska snart lades även F 10 ner och då gick flytten vidare till Halmstad. Hennes engagemang är tudelat. Dels brinner hon för utbildningsfrågor och har under åren utbildat såväl värnpliktiga, kadetter och blivande kaptener. F 14 utvecklades först till FMHS och senare till FMTS – Försvarsmaktens tekniska skola. Mer övergripande har hon jobbat med pedagogisk utveckling för hela FMTS i Halmstad.
Det andra området Marie Meigård brinner lite extra för är arbetsmiljö i allmänhet och jämställdhetsfrågor i synnerhet. Det är frågor hon gärna lyfter, både som styrelseledamot i Officersförbundet och som ordförande i Halmstadskolornas OF. Engagemanget för jämställdhet har rötter långt bakåt, redan som kadett var hon med i uppstarten av ett kvinnligt nätverk för officerare. Som ensam kvinna under värnplikten hade Marie Meigård sett vikten av att ha goda kvinnliga förebilder. Kamratskap med männen i alla ära – men under sina 32 år i branschen har Marie Meigård givetvis också upplevt negativa sidor med att som kvinna arbeta inom Försvarsmakten.
– Jo, visst har jag sett mycket. Och jag har själv upplevt en hel del också, även om det är bättre nu än för 30 år sedan. Då hängde det fortfarande nakenbilder för alla att se, den sortens problematik är undanröjd nu. Men det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller jämställdhet.
Även om jämställdheten är bättre nu än för 30 år sedan finns det fortfarande saker kvar att göra, säger Marie Meigård.
Foto: Anders Holmer
Själv drabbas hon sällan längre. Som senior medarbetare är attitydproblem, mansplaining och uttryck som ”Men lilla gumman, det förstår du väl” inget som når henne längre.
– Och även om det skulle ske biter det inte på mig. Men jag är ju äldre och erfaren. I våra medlemsundersökningar ser vi att framför allt yngre kvinnor, de som vi så gärna vill behålla, alltför ofta möter den sortens maktutövning.
Men trakasserierna minskar och något annat som är positivt i sammanhanget är attityderna hos de yngre generationerna, menar Marie Meigård. Många av dagens unga kvinnor accepterar inte att behandlas illa, utan de säger ifrån. Även bland männen finns det idag en större medvetenhet om jämlikhetsfrågor vilket gör att kvinnorna i allt större utsträckning backas upp av sina kamrater när de utsätts för orättvisor.
I en bransch där lön och löneutveckling är den ständigt överhängande knäckfrågan för den samlade officerskåren utmärker Marie Meigård alltså sig. För henne är inte en högre lön viktigast att arbeta för utan det som ligger henne närmast om hjärtat är arbetsmiljöfrågor, jämställdhet och jämlikhet.
– Alla ska trivas på sitt jobb, känna sig inkluderad och behövd. Det är det som driver mig. Alla andra säger lön och villkor men den frågan är det redan så många andra som jobbar med.
Jag läste en artikel från SVT 2017 där du sade att för att få en jämställd organisation måste kvinnorna inom Försvarsmakten bli en kritisk massa och andelen kvinnliga officerare komma upp i över 20 procent. Idag är ni 10 procent. Trodde du framtiden skulle se ut så här för 30 år sedan?
– Absolut inte, det går väldigt mycket mer långsamt än jag trodde. Jag hoppades att det skulle bli bättre när värnplikten blev för alla och att fler kvinnor skulle komma in och likt mig få positiva erfarenheter, men det blev bara en mycket liten förbättring. Ett tag kunde en svag ökning noteras, men det berodde inte på att man anställde många fler tjejer utan för att alla som gick i pension var män, konstaterar Marie Meigård.
För att få in fler kvinnor i försvaret tror hon att det, förutom en mer inkluderande kultur, behövs bättre villkor och avtal än idag. Det måste bli enklare att kunna kombinera karriär och familjeliv. Detta är självklart en viktig fråga för alla anställda. Sammantaget är det en lång bit kvar till målet med 20 procent kvinnlig militärpersonal i försvaret. Men hoppet lever ändå när det gäller framtidens officerare.
– De kvinnor som har kommit in de senaste åren – om vi bara lyckas behålla dem i 20, 30 år så kommer vi att se en skillnad. Men det går fortfarande väldigt, väldigt långsamt.
Marie Meigård
Ålder: 52 år.
Gör: Förvaltare. Stabsofficer på Militärhögskolan i Halmstad. Styrelseledamot i Officersförbundet.
Bor: Halmstad.
Familj: Man, en son som bor hemma och en dotter som är utflugen.
Intressen: Trädgårdsarbete och att köra motorcykel.
