Senast publicerat

Senast publicerat:

”Det blir intensivt med arbetsveckor på upp till 60 timmar”

Överstelöjtnant Rigmor Beck-Friis är fjärde generationens officer i familjen och tjänstgör sedan i januari som sektionschef för J25 vid Natohögkvarteret i Norfolk, USA. Hon berättar om utmaningen att tjänstgöra i en internationell stab under uppbyggnad, men också om hur hon och hennes nordiska kollegor tagit med sig ett mer lyhört ledarskap in i Natokommandot.

Linda Sundgren

2025-06-23

Klockan är åtta på lördagsmorgonen hos Rigmor Beck-Friis när hon kopplar upp sig för intervjun med Officerstidningen på Teams. Hon sitter i vardagsrummet i sin lägenhet, belägen i ett bostadsområde 25 minuters bilresa från Natohögkvarteret i Norfolk – Allied Joint Force Command, JFC, Norfolk – i delstaten Virginia i nordöstra USA. Fläkten i taket ovanför henne är avstängd för tillfället men hon berättar att värmen är krävande, trots att det bara är i början av maj.

– Just nu har vi 32 grader, men hur varmt det blir i sommar återstår att se. Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu. Men som tur är har vi otroligt bra uniformer som gör att man inte svettas alltför mycket. Vintertid har vi våra gröna uniformer, men på sommaren har vi tropikuniformerna. Annars hade det blivit alldeles för varmt.

I januari påbörjade Rigmor Beck-Friis sin befattning som sektionschef för planeringssektionen vid Joint Intelligence Direction and Support, J25, på ett tre år långt kontrakt. Sektionen är en funktion inom ledningsstaben och har till uppgift att understödja J5 och J3 med underlag för operativ planering och genomförande av operationer. Hon vill inte berätta hur många de är på hennes sektion, men säger att det handlar om medarbetare från Norden och Europa och att fler individer från olika länder är planerade att påbörja sin tjänstgöring under året. Natokommandot i Norfolk är under uppbyggnad och tills dess att alla befattningar är tillsatta löser man uppgifter med stöd av tillrest personal som kommer dit tillfälligt för en kortare eller längre period.

Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu.

– Den här veckan och nästa har vi personal från andra kommandon och nationer på besök som hjälper oss att planera. Det är väldigt välkommet, men det blir också intensivt med arbetsveckor på upp till 60 timmar. Vi försöker använda deras tid så bra som möjligt när de är här. Att låna ut människor till oss är ganska dyrt för nationerna. Det handlar om kostnader för resor och boenden i USA plus den tid som de är borta från sina ordinarie arbetsuppgifter hemma, så självklart vill vi vara effektiva, säger hon.

Liknande läsning:

Rigmor Beck-Friis är ledningssystemofficer med inriktning mot underrättelse- och säkerhetstjänst. Intresset för internationell tjänstgöring väcktes när hon tjänstgjorde i den FN-ledda insatsen i Mali 2015 till 2016, som planerings- och projektansvarig på ledning- och sambandsavdelningen och under en tid som chef för avdelningen.

– Hemma är det så många olika uppgifter som behöver lösas, men när man är utomlands kan man fokusera på kärnuppgiften. Sedan är det intressant att jobba tillsammans med människor från andra länder och kulturer. Man lär sig mycket av varandra.

Hon har dagliga kontakter med andra staber inom Natostrukturen. Främst med kommandot i Brunsuum i Nederländerna, som Sverige fortfarande tillhör, och JFC i Neapel. Kommunikationen mellan USA och Europa kräver en del planering med hänsyn till tidsskillnaden på sex timmar.

– Jag försöker lägga möten så tidigt som möjligt på dagen för att det ska bli bra för dem och om vi börjar ett möte när klockan är åtta på morgonen här så är den två på eftermiddagen i Brunsuum. Men det är inte alltid som staberna i Europa tar samma hänsyn till oss och när personal i flera länder deltar kan det bli möten klockan tre på natten för vår del, säger hon och fortsätter:

– Men samordningen är helt nödvändig, det skulle inte fungera annars. Och är det något som man är duktiga på inom Nato så är det att samordna. Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans.

För Rigmor Beck-Friis innebär befattningen på JFC Norfolk att hon behöver anpassa sig till både livet i USA och till den kultur och struktur som råder inom Nato. Men hon säger att hon och hennes nordiska kollegor också gör avtryck hos övriga nationer genom sättet de leder och samverkar på.

– Vi är bra på att lyssna och ta in andras synpunkter och det tror jag är en styrka för oss. Ända tills ordern är påskriven har vi en dialog. Jag uppfattar att även de som kommer från länder utanför Norden uppskattar vårt sätt att arbeta. Men jag håller också på att lära mig hur Nato fungerar och en sak man måste kunna acceptera här är att man ibland landar i att I agree to disagree.

Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans.

Rigmor Beck-Friis är fjärde generationens officer i rakt nedstigande led i familjen. Den första officeren i släkten som hon känner till är Carl Erik Andersson. Han var född 1889 och tjänstgjorde som korpral vid 4:e skvadron på Kronprinsens husarregemente, K 7, i Malmö. Själv är hon uppvuxen i Boden med en pappa som var officer vid Norrlands signalkår, som hade förbandsledningen förlagd till Bodens garnison. Hon säger att hon aldrig upplevde någon press hemifrån att söka sig till Försvarsmakten, men redan när hon som 16-åring gick med i Lottakåren beslutade hon sig för att bli officer. Eftersom hon ville ta sig fram på egna meriter sökte hon till Livregementes husarer, K 3, i Karlsborg istället för till Boden när det var dags för värnplikten 1995.

– Min pappa var en väldigt omtyckt officer på regementet i Boden och jag ville stå på egna ben. Sedan var Karlsborg närmare både Stockholm och Göteborg och det var platser som jag tyckte var roliga att besöka då.

Rigmor Beck-Friis säger att hon är genuint intresserad av sitt arbete och känner en stark tillhörighet med organisationen, men att familjen är det hon värderar högst. Hennes två tonårsdöttrar flyttar till USA i augusti för att börja skolan där, medan maken ansluter nästa år när sonen har gått ut gymnasiet. Hon säger att hon saknar familjen samtidigt som hon är tacksam för att de inte var med i januari när hon först anlände.

– De första nätterna övernattade jag hos en kollega och hans familj. Sedan blev det ett tillfälligt boende under tre veckor och jag sov på en madrass på golvet och satt på golvet och åt. Mig gjorde det ingenting, men om jag samtidigt hade behövt ta hänsyn till familjen med barn som skulle introduceras i nya skolor hade situation varit annorlunda.

Hennes make är idag skvadronchef på K 3 i Karlsborg och även han hoppas bli erbjuden en militär befattning inom Nato när han flyttar hit. Att leva i USA är dyrt och att försörja en familj på bara en lön plus medföljandetillägg kan vara svårt.

– Allt utom bensinen är mycket dyrare än hemma och jag har tagit av mitt buffertsparande för att kunna köpa en bil här. Som lite äldre har man ju oftast hunnit spara ihop ett kapital, men för yngre som vill åka hit kan det nog vara svårare. Vi hoppas att det ska finnas en lämplig militär befattning till maken, annars kan han ta en civil tjänst i Nato. Här är man bra på att hjälpa till för att medföljande ska kunna arbeta, säger hon.

JFC Norfolk är placerat på det som sägs vara världens största militära marinbas med en fyrfilig motorväg in till basen. Beslutet om att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder ska tillhöra Natokommandot i USA fattades i juli förra året och nu pågår en utbyggnad som ska ge plats åt alla nya befattningar med tillhörande faciliteter. Idag är Rigmor Beck-Friis och hennes kollegor grupperade i kontorsbaracker på en begränsad yta. Skrivborden är placerade i öppna kontorslandskap där det är lätt att störa varandra och det saknas utrymmen att äta och umgås i.

– Jag tycker att det funkar bra, men det gäller att kunna koppla bort bruset runtomkring. Kollegor som har varit här lite längre har införskaffat hörselskydd för att inte blir störda. Det jag kan sakna är dedikerade utrymmen för att äta lunch eller en mäss att samlas och dricka kaffe i. Äter gör man oftast vid skrivbordet eller i konferensen om den inte är bokad, säger hon.

En vanlig arbetsdag går Rigmor Beck-Friis upp klockan fem på morgonen för att vara på jobbet innan sju. Då brukar det finnas plats på parkeringen närmast stabsbyggnaden. Första koordineringsmötet med dem som deltar i planeringen börjar klockan åtta. Sedan är det ytterligare två koordineringsmöten under dagen, administration och skrivarbete innan hon tar bilen hem någon gång efter klockan 16.30. Hon säger att hon uppskattar pulsen som präglar internationella staber och umgänget med kollegorna. Ibland arrangeras det gemensamma evenemang för att främja det kulturella utbytet och öka sammanhållningen.

– Det är väldigt få röda dagar här, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma våra högtider även om det är vanliga arbetsdagar. Den 22 maj firade Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige en gemensam nationaldag tillsammans. Det blev mycket lyckat och förhoppningsvis kommer det att bli en ny tradition.

Fakta

Rigmor Beck-Friis

Ålder: 49 år.

Familj: Make, officer och skvadronchef på K 3. Tre barn på 14, 16 och 18 år.

Karriär: Värnplikten i Karlsborg 1995–1996. Examen från officersutbildning med inriktning ledningssystem 1998. FMTM (idag FMTIS) 2013. Mali 2015–2016. Sedan januari i år sektionschef för J 25 vid Nato JFC Norfolk.

Fritid: Umgänge med familj och -vänner, att bygga saker (alltifrån kök till totalrenovering av gamla möbler) och fotografering. Skriver gärna med bläck och håller på att lära sig skriva med glaspenna.

I hörlurarna: ÖB:s podd Gå på marsch, och FMTIS Hörbarhet Femma. Gillar också Gräns i P1. Allra helst lyssnar hon på musik. ”Just nu går genren Epic Barock varm. Hur en våglängd kan uppfylla ett rum och påverka en -sinnesstämning – helt otroligt.”

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Rigmor Beck-Friis

Fortsatt problem med skaderapporteringen – tio år efter bytet till Prio

Mest läst:

Aktuellt /

Jämställdhet

Noak utreds – årets konferens nära att ställas in

Aktuellt /

Armén

Hundratals miljoner saknades i arméns planering

Intervju /

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Intervju /

Försvarsdebatt

Taktisk: ”Jag vill att myndigheten ska bli bättre”

Intervju

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren

2026-11-09

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.