Senast publicerat
Senast publicerat:

Svårt att säga nej till mer jobb

381 personer svarade på forskaren Emma Oskarssons enkät om hur arbetssituationen är för yrkesofficerare i Försvarsmakten. Nu presenterar hon resultatet av den första del­studien. Det visar sig att vara svårt att sätta gränser för sin egen arbetsbelastning – och att kvinnor känner sig mer utsatta än sina manliga kollegor.

Jenny Folkesson
I sin forskning ser Emma Oskarsson hur Försvarsmaktens personal behöver känna att de kan kontrollera sin arbetssituation för att må bra och göra ett bra jobb.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Artikel från Officersförbundet.

Sverige har nyligen gått med i Nato, Försvarsmakten växer och många fler personer ska anställas. Det ställer krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga hos personalen hos Försvarsmakten vilket kan leda till nya förutsättningar med ökad stress och arbetsbelastning. Och för att inte riskera att personalen bränner ut sig eller lämnar Försvarsmakten är det viktigt att fokusera på vilka personliga resurser som blir viktiga för att mäkta med den nya situationen.

Det var utgångspunkten för doktoranden Emma Oskarssons forskningsprojekt som nu har gått i mål i en första delstudie. Studien visar att störst betydelse för att vilja säga upp sig är brist på kontroll.

– Alltså att man inte har möjlighet att påverka sin arbetssituation. Näst viktigast var de kvalitativa kraven på ens arbetsuppgifter, det vill säga arbetsuppgifter som kräver för mycket kognitivt och den tredje faktorn var om man inte kände ett bra socialt stöd från sina chefer. Sammanfattningsvis: När kraven ökar, ökar också viljan att säga upp sig men de psykosociala arbetsmiljöfaktorerna har också betydelse, säger Emma Oskarsson.

Tidigare forskning om psykosocial arbetsmiljö finns det gott om. Det som gör denna undersökning unik är att den dessutom fokuserar på personliga resurser och vilken betydelse de kan ha för hur man upplever sin arbetsmiljö och tolkar de krav som ens jobb innebär. I förlängningen handlar undersökningen även hur sådana faktorer kan påverka olika arbets- och hälsorelaterade utfall – som exempelvis psykisk hälsa, välbefinnande och vad man har för attityder kopplade till arbetet. Och det finns det inte lika mycket forskning på.

Männen tror mer på sig själv än kvinnorna gör och männen upplever inte i lika stor utsträckning att de har problem med sin hälsa.

Förmågan att som anställd sätta gränssättande strategier är en personlig resurs som inte bör underskattas, noterar Emma Oskarsson. Hennes forskning visar att problemet inte ligger i kommunikationen med cheferna. 

– Det verkar inte finnas några problem när det gäller att signalera uppåt om hög arbetsbelastning. Däremot finns det problem när det gäller hur man sätter gränser för att hantera sin egen arbetsbelastning – det verkar vara betydligt svårare.

Närmare hälften av de som har svarat på enkäten uppger att de i stor utsträckning tar på sig mer arbete än de orkar med. De upplever inte att de kan arbeta ostört och de kan inte planera in reflektionstid mellan sina arbetsuppgifter. Emma Oskarsson ser att Försvarsmaktens personal anser att det är bristen på tid som är boven i dramat.

Liknande läsning:

– Folk känner inte att de hinner, inte minst på grund av de kvantitativa kraven. Att arbeta hårt, snabbt och under tidspress skattas högst bland olika sorters arbetskrav. Det är bekymmersamt om man inte känner att man kan sätta gränser för sin arbetsbelastning eftersom vi ser att det kan öka risken för utbrändhet och folks vilja att säga upp sig. Det är inte ett bra resultat. Jag ska undersöka vidare vad det kan bero på att många inte upplever att de kan sätta gränser för sin egen arbetsbelastning.

Emma Oskarsson ler

Doktoranden Emma Oskarsson har undersökt hur arbets­situationen för yrkesofficerare har förändrats i och med att ­Försvarsmakten växer och arbetsbelastningen ökar.

Foto: Jenny Folkesson

Ett annat tydligt resultat är att kvinnliga officerare och specialistofficerare mår sämre än sina manliga kollegor. Kvinnorna upplever en lägre psykisk hälsa, ett lägre välbefinnande, de är i lägre grad tillfredsställda med sitt liv och deras känsla av återhämtning efter utfört arbete är sämre än männens.

– Dessutom har kvinnorna fler symtom på depression än sina manliga kollegor, men det är inte jätteöverraskande utan speglar andra liknande studier från andra sammanhang.

Vad är det då för personliga resurser som visar sig vara viktiga för att Försvarsmaktens personal ska kunna bättre? Enligt Emma Oskarsson handlar det om dels förmågan att sätta gränser för sig själv, dels självtillit. Just självtillit är en väldigt viktig faktor när det gäller utbrändhet och även där finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män.

– Männen tror mer på sig själv än kvinnorna gör och männen upplever inte i lika stor utsträckning att de har problem med sin hälsa.

I en sammanfattande hälsning till Försvarsmaktens chefer trycker Emma Oskarsson lite extra på att det gäller att identifiera vad som behövs för att stärka sin personals engagemang i organisationen, så att de stannar kvar inom Försvarsmakten och inte riskerar att bli utbrända. Särskilt det här med att kunna kontrollera sin arbetssituation är viktigt för välbefinnandet, även om det så klart inte är ett behov som går att tillgodose i vilken utsträckning som helst,

– Men så långt som möjligt är det viktigt att de anställda kan det. Det är också viktigt att de känner att de har stöd från chefer och kollegor för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom behöver krävande arbete ändå vara hanterbart och de anställda behöver känna att de har förmågan att kunna lösa sina uppgifter, säger Emma Oskarsson.

Fakta

Om undersökningen

Emma Oskarsson, doktorand på Försvarshögskolan i Karlstad, genomför sin forskarutbildning vid Stockholms universitet.

I studien ”Kognitiv förmåga och krav och resurser i arbetet” har hon valt att fokusera på om och i så fall hur arbets­situationen för yrkesofficerare i Försvarsmakten förändras mot bakgrund av ­pågående tillväxt och ökad arbets­belastning.

9.000 medlemmar i Officersförbundet bjöds in att delta i undersökningen ­genom att logga in via Officersförbundets ­hemsida och där svara på frågor om hur de upplever sitt jobb och sin arbets­belastning.

381 personer, ungefär hälften officerare, hälften specialistofficerare deltog i studien och svarade på frågorna med start i november 2024 fram till april 2025.

Nu är första delstudien klart och ska publiceras vetenskapligt. Sedan kommer en intervju och en observationsstudie om hur Försvarsmaktens personal rent praktiskt använder sina personliga resurser.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Leif Edström, förvaltare vid flottiljstaben på F 21 i Luleå, har arbetat i Försvarsmakten i 36 år. I 22 av dessa har han även hållit i ordförandeklubban för den lokala officersföreningen.

    Fredrik Hultgren
    Simon Eliasson
    Med sina 22 år som lokalförenings­ordförande är Leif Edström förmodligen förbundets mest erfarne förtroendevalda.
    Med sina 22 år som lokalförenings­ordförande är Leif Edström förmodligen förbundets mest erfarne förtroendevalda.

    Det sägs att fundamentet för den svenska demokratin är föreningslivet och det ideella engagemanget. Att den sammanhållning som skapas i idrottsföreningar, båtklubbar och bostadsrättsföreningar, är själva kittet som håller ihop vårt samhälle. I så fall borde Leif Edström få någon form av demokratimedalj. Utöver att ha suttit som ordförande för OF F 21 i 22 år, är han även ordförande i Svenska husbilsklubben, sitter i styrelsen för Folkets hus, för samfälligheten där han bor och är revisor i den lokala hamnföreningen. För att nämna några av hans engagemang.

    – Engagemanget har jag nog i mitt DNA. Pappa satt som ordförande i Salf (numera Ledarna) i Norrbotten och även mamma var djupt engagerad i föreningslivet. Numera är även dottern SACO–representant på sin arbetsplats, så det verkar gå i arv, säger Leif med ett skratt.

    Leif Edström gjorde värnplikten 1981 som flygmekaniker på F 21. Officersutbildningen fick han på dåvarande Flygvapnets Officershögskola i Halmstad. Sedan officersexamen 1984 har han varit sitt hemmaförband trogen. Från början som klargöringsledare till att så småningom hamna som kompanichef. Sedan 2007 arbetar han på flottiljstaben, i dag som planeringsansvarig för flygverksamheten.

    – Jag har ansvar för att samordna all flygverksamhet med andra berörda instanser. Alla civila och militära aktörer som på ett eller annat sätt påverkar eller påverkas av vår verksamhet. 

    Det är även Leifs uppgift att hålla i trådarna under flyguppvisningar och internationella övningar, något som många gånger tagit honom långt bortom F 21:s grindar. En imponerande samling kepsar med förbandsemblen från en lång rad länder står uppradade i bokhyllan bakom skrivbordet och vittnar om en hel del resande i tjänsten.

    – Jag kom tillbaka häromdagen från Schweiz och en flyguppvisning vi deltog i där. Som planeringsansvarig följer man med, så är det bara. Men det är kul, ett bra avbrott i den dagliga lunken.

    Det fackliga engagemanget har alltid funnits där. Redan som ung servitör på Pite Havsbad engagerade han sig i det lokala hotell– och restaurangfacket. Väl inom det militära föll det sig naturligt med de fackliga frågorna. 

    – Jag var alltid engagerad, men på den lilla nivån. Främst handlade det om renodlade flygteknikerfrågor. Så småningom blev jag arbetsplatsombud och när Officersförbundet bildades genom sammanslagningen av de då två militära fackförbunden blev jag invald i styrelsen.

    I februari 1997 lyckades hans fackliga kollegor övertala en inte helt bekväm Leif att ta över ordförandeskapet i OF F 21.

    – Jag lovade dem att sitta i en kongressperiod, fyra år. Mer var jag inte beredd att ge det här. Nu är jag inne på mitt 22:a år som ordförande, säger han, skrattar och skakar på huvudet.

    I takt med att uppdraget växte, vidgade sig även de fackliga frågorna. Och han insåg snart att för att nå framgång och få respekt, gällde det att ha koll.

    – Det är en jäkla fördel att vara påläst. Jag läser alla avtal utan och innan. Oftast vinner jag då också eventuella diskussioner som uppstår. Sedan är det också mycket lättare att känna en trygghet i att kunna ta saker lite mer informellt om du har stenkoll på det formella.

    Att Leif har koll, såväl formellt som informellt, råder inga tvivel om. Bara under den korta intervjun sticker två högre chefer in huvudet genom den öppna dörren till hans kontor, slår sig ner på besöksstolen några minuter och stämmer av ett par arbetsrättsliga ärenden de är osäkra på. Leif lyssnar koncentrerat, funderar en sekund och levererar sedan mer eller mindre ordagrann information om vad som står i de avtal som berör de respektive ärendena. Men även tips på hur man går vidare på smidigaste sätt. 

    – Förr i tiden var det mer fyrkantigt. Nu är det mer otvunget. Jag upplever inte att det blivit hårdare mellan fack och arbetsgivare. Ofta tycker vi ju egentligen lika och har samma mål, men vi kan ha lite olika synpunkter på hur vi når dit.

    Leif menar att den trygge chefen tar med arbetstagarorganisationerna tidigt i processerna, och kan därigenom fatta bättre underbyggda beslut. Den osäkre chefen ser facket som en fiende.

    – Här i Luleå kör vi ”fika med chefen” minst en gång i månaden. Då träffas vi fackliga företrädare med flottiljchefen eller ställföreträdaren och pratar över en kaffe. Förutsättningslöst och protokollfritt. Har vi inget att säga om det fackliga pratar vi fotboll eller semesterplaner. Har man käkat bullar ihop och snackat skit så kommer även den formella biten att fungera bättre, resonerar han.

    Men det är också viktigt att hålla isär sina roller, även om det naturligtvis ibland kan vara svårt, både för fackliga representanter och arbetsgivarsidan, menar Leif.

    – Till exempel har ju nästan alla flottiljchefer som passerat här sedan jag tillträdde varit hos mig även som medlemmar. Nästa dag ska man sitta på varsin sida ett förhandlingsbord. En symbolisk, men ändå viktig handling är att jag är noga med att byta namnbricka när jag är formellt facklig. 

    En lokalförening med samma ordförande i 22 år. Finns det inte risk att det blir lite bekvämt, att inget förändras eller utvecklas?

    – Jag brukar säga åt de andra att de måste säga ifrån om de upplever att jag tappat stinget. Det får inte bli stelt och man får inte bli hemmablind. Men här har vi en engagerad styrelse med en bra blandning av folk. För att lyckas med det är det viktigt att hela styrelsen också känner sig engagerad. Hos oss har vi gjort så att alla styrelsemedlemmar har specifika områden som de ansvarar för särskilt. Då känner alla att de har något att bidra med, att styrelsearbetet inte bara blir något man sitter av. Sedan har vi haft en bra valberedning som lyckats värva bra folk, med en bra mix av personer och yrkesmässiga bakgrunder.

    Att få medlemmar att engagera sig i det fackliga arbetet, är ofta något som beskrivs som ett problem. Hur har ni lyckats så bra?

    – Jag tror att folk generellt har ett större engagemang för det som är de fackliga frågorna än de ibland själva inser. Titta på mig, jag hade inte en tanke på att bli ordförande för lokalföreningen, nu har jag suttit här sedan 1997. 

    Leif jämför det fackliga engagemanget med värnplikten som en väg in till de militära yrkena. 

    – Många av oss som gjorde lumpen förr hade inte en tanke på officersyrket, men när vi kom i kontakt med det och fick uppleva det förstod vi hur bra och viktigt det var. Lite är det samma sak med det fackliga arbetet, säger han.

    FAKTA

    Leif Edström

    Ålder: 59 år

    Fackliga uppdrag: Ordförande i OF F 21 sedan 22 år.

    Bakgrund i korthet: Officersexamen 1984, sedan dess i diverse befattningar på F 21. 

    Familj: Fru och två barn.

    Bor: Rosvik utanför Luleå.

    På fritiden: Semestrar med husbilen.

    Ur arkivet: