Ges ut av Officersförbundet

En krigares skäl

Längst ut på linan – i skogen, i en grop i mörkret och regnet – finns en soldat. Han eller hon är trött, hungrig, smutsig och blöt. Romantiken från rekryteringsaffischerna är helt borta. Soldaten snyftar, känner sig rädd och ensam. Det är i den där gropen Lars Westerbergs engagemang och lojalitet ligger – såväl det fackliga som yrkesmässiga.

 – Jag har levt mitt yrkesliv i den blå pilens spets. Strid till fots med burna vapen är det jag ägnat mig åt. I den kontexten blir de kanske viktigaste fackliga frågorna, arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet, på sätt och vis väldigt lätta att renodla.

Lars Westerberg är Regementsförvaltare vid Livregementets husarer, K 3, Karlsborg. Tillika är han förtroendevald i den lokala officersföreningen med ett långt fackligt engagemang bakom sig.

Lars Westerberg inledde sin militära karriär som alla andra av hans generation. Efter några turer med pliktverket ryckte han in för värnplikt som kompanibefäl vid dåvarande I 15 i Borås. Det var den 6 juni 1983. Sedan den dagen, Sveriges första officiella nationaldag, har han varit Försvarsmakten trogen.

– Jag trivdes oerhört bra på I15 och blev kvar där i åtta. Sedan var det det i livet som är viktigt på riktigt som fick mig att begära förflyttning till K3 i Karlsborg. Och där har jag blivit kvar.

» De 'skenhårda' får tycka vad de vill, men värdegrund och schyssthet bäddar för framgång i anfallsmålet. «

Sedan ett år tillbaka är Lars som sagt Regementsförvaltare vid K 3. Sin plats i OF Wanäs styrelse, den lokala officersföreningen, har han behållit, även om han klivit av rollen som vice ordförande.

– Anledningen till att jag klev av som vice var främst för att jag vill ge plats åt de yngre. Vi som är lite äldre ska inte sitta som stoppklossar när nästa generation ska komma fram. Men naturligtvis finns ju även aspekten att man som Regementsförvaltare och fackligt förtroendevald ibland kan hamna på två stolar, vi ville inte ta den risken, säger Lars Westerberg.

Men egentligen ser Lars inte kombinationen chefskap och fackligt förtroendemannaskap som något som nödvändigtvis behöver innebära en konflikt.

– I slutändan handlar båda rollerna om att värna soldaten längst ut, han eller hon som ligger ensam i den där gropen, i regnet och mörkret.

Just soldaten längst ut på linan är något Lars ständigt återkommer till som grunden för hans engagemang.

– Det är ju där ute den verkliga arbetsmiljön är. Vi måste vara relevanta där ute om vi ska vara relevanta över huvud taget. Visst ska vi ha höj– och sänkbara skrivbord på befälsrummen, det är också arbetsmiljö. Men här hos oss står flera sådana skrivbord oanvända, samtidigt saknar soldaten vettiga ryggsäckar, säger Lars och fortsätter:

– Min moraliska kompass säger mig att det är skamligt att den där soldaten i gropen inte får ut en riktig kompass.

På frågan om vad han ser som viktigt för förbundet, och Försvarsmakten, att fokusera på för att lyckas skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medlemmar och medarbetare nämner Lars Försvarsmaktens värdegrund, vars principer även Officersförbundet i sitt fackliga program ställt sig bakom och följer.

– Värdegrunden är oerhört viktig för oss. Många tror tyvärr att värdegrunden är något annat än vad den är. Men vad den handlar om är faktiskt bara om hur vi bäst löser vår uppgift. Att verka i enlighet med värdegrunden tar inte bort fokus från något annat, tvärtom. Men det handlar om att leva värdegrunden, inte bara att läsa den, säger Lars Westerberg.

– De ”skenhårda” får tycka vad de vill, men värdegrund och schyssthet bäddar för framgång i anfallsmålet, lägger han till.

Regementsförvaltare Lars Westerberg är även förtroendevald i Wanäs OF vid K3.

FAKTA

Lars Westerberg
Ålder: 57
Fackligt uppdrag: Revisor OF Wanäs
Bakgrund i urval: Uppvuxen i Skövde. Militärtjänst på I 15 i Borås. Trupptjänst på K 3 sedan 1991. Regementsförvaltare sedan 2019
Familj: Gift, två utflugna flickor
Bor: Karlsborgs fästning
På fritiden: Fysisk träning och amerikanska bilar

Att Lars tidigt valde att engagera sig fackligt hade mycket att göra med lojalitet, en aspekt som återfinns i just värdegrunden. Men också om tacksamhet.

– Jag är oerhört tacksam gentemot alla de som tar ett stort engagemang och lägger så mycket tid på att jobba som förtroendevalda. Jag kände helt enkelt att jag också kunde dra mitt strå till stacken.

På K 3 har Lars haft fackliga roller som skyddsombud och ledamot i valberedningen. Att han hamnade som vice ordförande var dock lite av en slump och berodde helt enkelt, erkänner han, på att han misslyckats med sitt jobb som valberedare.

– Jag hade inte hittat någon som ville ta på sig rollen, så när sekreteraren spände ögonen i mig var det bara att ta det själv, skrattar han och fortsätter:

– Jag var alltså lite oförberedd på det mer djupgående fackliga arbetet. Jag gick några kurser i förbundets regi och slogs snart av hur oerhört stimulerande fackligt arbete är. Särskilt när det handlar om personärenden. En enskild medarbetare som behöver hjälp och som via facket också kan få det. Det är ju någonstans essensen och spetsen i det vi ägnar oss åt inom förbundet. Sedan blir jag också ofta både imponerad och inspirerad av yrkesskickligheten och kunskapen, både hos de som arbetar fackligt och hos arbetsgivarsidan. Det finns mycket duktigt folk på båda sidor av förhandlingsbordet helt enkelt.

När det kommer till Officersförbundets framtid återkommer Lars hela tiden till frågan om behovet av föryngring, av att släppa fram nästa generation.

– Vi som har varit med länge måste lämna plats. Engagemanget hos de yngre finns där, och visar vi att det finns en lucka kommer den att fyllas. Nytänkande och yngre engagemang måste premieras och släppas fram. Folk som jag, som varit med i snart 40 år, tycker ju exempelvis att fältuniform m/90 och AK 5:an fortfarande känns ganska nya och fräscha, för vi jämför med vad som fanns innan. Men med en sådan inställning blir det ingen förändring.

Samtidigt som det yngre engagemanget måste premieras menar Lars att de som varit med länge också har en oerhört viktig roll att fylla – nämligen att säga emot.

– Vi som äldre har i det närmaste en skyldighet att agera lite surgubbe. Det viktigaste vi kan göra för den unga generationen är att komma med invändningar. Som ung har du en massa fantastiska, kreativa men ibland vansinniga idéer. Vi som har varit med ska då vara där och ifrågasätta, få de yngre att slipa sina argument. De är redan hungriga, vi kan få dem vassare och, faktiskt, kanske lite arga. Det tror jag är bra, säger Lars. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post