Senast publicerat
Senast publicerat:

Officersprogrammet stöps om – snabbare väg till krigsplacerade officerare

Skärpta antagningskrav och större inflytande för försvarsgrenarna att själva påverka kadetternas utbildning på funktionsskolorna. Officersprogrammet håller på att stöpas om för att bättre matcha Försvarsmaktens behov av officerskompetens. Målet är att förändringarna ska vara införda till höstterminen 2027.

Linda Sundgren

Foto: Oscar Olsson/TT

Sedan ett drygt år pågår ett arbete med att förändra antagningen och strukturen på Officersprogrammet, OP. Förändringsarbetet går under namnet OP 2030, och leds av Försvarsmakten med stöd av Försvarshögskolan. Ett syfte med omgörningen är att på kort tid utbilda kadetter till krigsplaceringsbara officerare.

– Redan efter första halvåret på Officersprogrammet ska man kunna vara användbar i krigsorganisationen som chef eller operatör. Vi har inte oändligt med tid och därför behöver vi göra den här inriktningen, säger flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef och ställföreträdande chef vid Försvarsstabens genomförandeenhet.

Men det rör sig inte om någon officersexamen efter en termin, påpekar Försvarshögskolans vicerektor, generalmajor Anders Callert.

– Det handlar om den absolut lägsta officersnivån och någon som vi skulle kunna skicka till fronten om det vore så. Sedan får man klä på de andra delarna efterhand, säger han.

För att snabbt kunna utbilda krigsplaceringsbara officerare kommer innehållet i Officersprogrammet att stuvas om. Den försvarsmaktstid som idag är uppdelad i flera kortare perioder i början och slutet av terminerna kommer att bakas samman till en längre period som sträcker sig över hela första terminen.

Varje försvarsgren får ett stort ansvar för den första terminen.

– Varje försvarsgren får ett stort ansvar för den första terminen och kan sätta sin egen målsättning för den verksamheten. Ett arméförband kan genomföra en plutonchefsutbildning som vi vet att de vill göra. I flottan kan man även nyttja tiden för att reducera befintlig efterutbildning. Först under termin två kommer Försvarshögskolans utbildningar att sätta igång fullt ut, säger Anders Callert.

Även kraven på förkunskaper hos dem som erbjuds plats på Officersprogrammet ska höjas. Dels ska alla som antas till utbildningen ha genomfört gruppbefälsutbildning under eller efter värnplikten. Dels ska de ha kunskaper från grundutbildningen som överensstämmer med den inriktning de ska läsa på Officersprogrammet. För att uppnå detta ska försvarsgrenarnas inflytande över både försvarsmaktstiden och antagningen öka.

Liknande läsning:

– Det är fortfarande en central utbildning och Försvarshögskolan är fortsatt utbildningsanordnare, men försvarsgrenarna ska få större påverkan. Man kommer behöva ha en viss bakgrund från sin grundutbildning kopplat till den inriktning man läser på Officersprogrammet, säger Jonas Hård af Segerstad.   

Jonas Hård af Segerstad

Jonas Hård af Segerstad

Försvarsmaktens utbildningchef

En annan ambition med omgörningen är att öka överrensstämmelsen mellan utbildningen och Försvarsmaktens behov av kompetens. 

– Under några år har vi varit väldigt glada över att det är många som vill läsa till officer, och det är bra, men nu behöver vi tydligare rikta utbildningen mot Försvarsmaktens behov, säger Jonas Hård af Segerstad och fortsätter:

– Behöver vi en officer med viss sorts kompetens, exempelvis inom teknik, då ska vi kunna styra antagningen så att det är just tekniker vi utbildar.

Även Anders Callert menar att stärka försvarsgrenarnas inflytande är rätt väg att gå.

– De som har bäst möjlighet att avgöra vilka som är mest lämpade som officerare är de som ansvarar för grundutbildningen, och det är försvarsgrenarna. Därför kommer de få mycket att säga till om, säger han.

Om vi behöver fler av en viss kategori då måste vi rikta ett visst antal platser mot det behovet.

En annan förändring kopplat till Officersprogrammet är att kadetterna ska välja inriktning på utbildningen i ett tidigare skede än vad som nu är fallet. Idag sker valet en bit in på första terminen, men i det nya systemet är ambitionen att inriktningen ska vara beslutad tidigare än idag.   

– Om vi behöver fler av en viss kategori då måste vi rikta ett visst antal platser mot det behovet, och det är försvarsgrenarnas och förbandens behov som ska styra. Det kommer också stärka relationen mellan kadetterna och förbanden, vilket vi tror bara är en fördel, säger Jonas Hård af Segerstad.

Generalmajor Anders Callert, vicerektor FHS.

Anders Callert

Vicerektor Försvarshögskolan

– Vi har länge byggt vår verksamhet på ett frivilligt system. Under flera år hade vi frivillig grundutbildning och sedan en stor frihet för kadetterna att välja inriktning på Officersprogrammet, säger Anders Callert och fortsätter:

– Men som arbetsgivare kan man vara mycket tydligare och tala om att det är de här jobben som finns. I slutändan måste Försvarsmakten fungera och ha täckning på alla områden.

Att de skärpta antagningskraven kan leda till minskade kadettkullar är en risk värd att ta, menar de.

– Att som idag ha över 300 kadetter som startar varje år har vi långsiktigt inte behov av. Det är bättre att vi får in rätt individer och att förbanden får de officerare med den kompetens de behöver. Vi kan acceptera att det blir något färre kadetter om precisionen blir bättre, säger Jonas Hård af Segerstad.

Om vi skulle hamna i ett läge där vi behöver snabbutbilda officerare, då har vi en metod för det.

Några större förändringar av kursinnehållet på OP planeras däremot inte. Enligt de synpunkter som försvarsgrenarna inkom med inför omgörningen, framkom att de är belåtna med innehållet i utbildningen, säger Anders Callert. 

– Försvarsgrenarna är mycket nöjda med innehållet och kadetterna ska fortfarande ha det antal högskolepoäng som krävs för examen. Det vi gör nu är framför allt en ompaketering.

Jonas Hård af Segerstad säger att han ser flera fördelar med omstruktureringen av OP. Inte minst när det gäller att uppnå målet att snabbt utbilda krigsplaceringsbara officerare.

– Om vi skulle hamna i ett läge där vi behöver snabbutbilda officerare, då har vi en metod för det. Och det vi ser i omvärlden tyder på att ett sådant behov kan uppstå. Då vet vi hur vi skulle kunna ställa om utbildningen till enterminsutbildningar för att snabbt få fram officerare.

Ambitionen är att förändringarna kopplade till Officersprogrammet ska vara införda till starten av höstterminen 2027.

 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens forskningsbudget har mer än fördubblats på bara några år och nu ökar sam­­arbetet med civila lärosäten för att stärka kunskaps­utvecklingen ytterligare. Överstelöjtnant David Bergman, själv disputerad officer, är forskningschef i Försvarsmakten sedan den 1 september 2025.

    Linda Sundgren
    David Bergman
    Forskningssamarbetet med civila universitet och högskolor ökar, berättar David Bergman.

    Foto: Filip Erlind

    Hur har det första året som forskningschef varit?

    – Jättespännande. Hög belastning. Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar. Generalläkarens forskningsmänniskor vill prata om dammpartiklar i lungor efter prolongerad ökenexponering, Undsäk och kryptologerna vill prata kvantsäkra kryptosystem och rymdgänget vill prata om friktionskoefficient vid atmosfäriskt återinträde. Det är extremt många roliga och intressanta områden, men det är mycket att sätta sig in i för att kunna prata vältaligt om dem.

    Förutsätts du själv ha koll på alla olika forskningsområden?

    – Nej, det kan jag ju inte men jag är jättestolt över att ha extremt kompetenta människor som jag arbetar med. Under mig finns 25 Fot-områden, alltså forsknings- och teknikutvecklingsområden, som är funktionellt indelade. Vi har såklart marksystem, flygsystem, marinsystem, rymdsystem och cybersystem. Sedan har vi också Undsäk som ligger under Must. Vi har försvarsmedicin som sköts av generalläkaren och CBRN som sköts av skyddscentrum och så vidare. För varje område finns en utsedd ordförande, men jag jobbar nära dem och vi har regelbundna avstämningar. Min uppgift som forskningschef är att ansvara för den kunskapsbyggande delen av forskning och utveckling. Forskningschefen är också ansvarig för doktorander och disputerade i myndigheten.

    Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar.

    Genom åren har det riktats en del kritik mot Försvarsmakten för bristande förmåga att ta hand om disputerade officerares kompetens. Hur tycker du att Försvarsmakten sköter den uppgiften?

    – Vi har historiskt inte varit bra på det här, och ironiskt nog har det som jag klagat på i alla år nu blivit mitt problem att lösa. 1993 inrättades ÖB:s doktorandprogram. Ambitionen var god, men det fanns inte någon riktig styrning och ibland hamnade forskningen väl långt ifrån den militära kontexten. Man visste heller inte vad man skulle ha disputerade officerare till. Sedan har vi haft doktorandprogram på Försvarshögskolan ett tag, men världen är större än FHS. Nu är vi ändå ett drygt 50-tal officerare med forskarutbildning i organisationen och försvarsgrenarna har sina egna disputerade forskningschefer, även om den befattningen i armén just nu är vakant. Vi befolkar organisationen och äger den, en befattning i taget. Jag är inte på något sätt nöjd, men jag är oerhört stolt över att vi är så många som vi ändå är.

    Du är själv disputerad officer och doktorerade 2021 inom området stresspsykologi. Vad betyder det för den befattning du har idag?

    – Du måste vara forskare för att kunna leda andra forskare. Det är extremt många områden att sätta sig in i snabbt och det kräver att du har förståelse för hur det akademiska systemet fungerar. Jag blir också ofta rådgivande och det dyker hela tiden upp frågor om vad vetenskapen säger om ditt eller datt. Många gånger har vi bra forskning och då kan jag ge ett faktaunderlag som bygger på vetenskap och inte så mycket på känslor. Man behöver också ha en förståelse för hur den akademiska friheten fungerar kontra den ibland nödvändiga sekretessen. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag kan prata både militäriska och akademiska. Å ena sidan måste jag vara en erfaren officer för att kunna förklara för ett civilt lärosäte vad som är relevant ur ett militärt perspektiv. Å andra sidan måste jag vara en meriterad forskare och förstå etikprövningsansökan och friheten att ingå publiceringar för att kunna föra samtal med Vetenskapsrådet om ansvarsfull internationalisering.

    Och ansvarsfull internationalisering, vad innebär det?

    – Civila lärosäten bygger alltid på öppenhet. Det är så vi bygger kunskap och transparens. Vi ska kunna granska och kritisera det som publiceras för att utvecklas framåt, och det bygger på den villkorslösa öppenheten. Men det fungerar bara så länge alla länder respekterar öppenheten och inte utnyttjar den ensidigt för sin egen förmågeutveckling. Det här har lärosätena nu börjat upptäcka och det är det som kallas ansvarsfull internationalisering. Dela med dig så mycket som möjligt, men dela inte med dig av alla dina forskningsrön till exempelvis Kina gratis. Annars finns risken att vi bygger ett annat lands förmågeutveckling med våra forskningsresurser. Inom Försvarsmakten är det inget konstigt att hantera sekretess, men för den civila forskningsvärlden går det stick i stäv med deras principer. Vetenskapsrådet gav förra året ut riktlinjer för ansvarsfull internationalisering. Nu har de fått i uppdrag av regeringen att titta på om det finns särskilda tekniker som vi bör skydda genom lag. Jag tror att det är bra. En fullständig sekretess hade varit katastrofal. Vi måste sprida kunskapen för att bygga trovärdighet, men en viss kontroll kan vara nödvändig.

    David Bergman

    Den öppenhet som allmänt råder inom forskning måste hanteras med viss försiktighet i den militära kontexten, menar David Bergman.

    Foto: Filip Erlind

    Hur står sig den svenska försvarsforskningen i en internationell jämförelse?

    – Vi står oss bra i Sverige och vi har en historik på området. Efter andra världskriget upptäckte vi att vi behövde försvarsforskning och började bygga upp dåvarande FOA (Försvarets forskningsanstalt, red. anm), Militärpsykologiska institutet och Flygtekniska försöksanstalten. Det lade grunden för FOI och FMV som kom sedan, och på nittiotalet började vi forskningsstyra dem mer och tala om vilka områden som vi ville ha beforskade. Nu är vi på väg in i tredje generationens forskning där vi börjar utveckla förband som kan utveckla själva och vi ser också en större innovationskraft nere på förbanden. Samtidigt är de 80 år av kunskapsuppbyggnad som FOI bidragit med och den organisatoriska kunskap som kommer därifrån är oersättlig. Många andra länder saknar försvarsforskningsmyndigheter. De är helt beroende av civila lärosäten för sin utveckling och då spelar det ingen roll hur mycket pengar du slänger på dem, de kommer ändå inte kunna komma fram med den kunskap som vi har tillgång till. Vi ligger konsekvent på topp tio i världen på Akademiskt frihetsindex och på Innovationsindex, vilket är väldigt bra. Vi saknar inte problem, men vi har alla förutsättningar att lösa dem.

    Hur stor är Försvarsmaktens forskningsbudget?

    – Vi har 1,5 miljarder i år och vi går mot 2 miljarder de kommande åren. Det kan jämföras med de 600 miljoner som vi var nere på under svältåren på den eviga fredens tid. Då var det nätt och jämnt att vi kunde hålla FOI levande och få inser nog hur nära det var att Rysslandsforskningen helt lades ner. Men vi lyckades hålla liv i den mest kritiska kompetensen, och det är guld värt idag. Att bygga upp den sortens kompetens tar en halv livstid och sedan har du en halv livstid att nyttja den. Nu kan vi istället vidmakthålla och fortsätta låta våra försvarsmyndigheter göra det de är bra på.

    Från vilka institutioner beställer Försvarsmakten sin forskning?

    – Huvuddelen av forskningen beställs från våra försvarsmyndigheter: Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk. Men vi vänder oss allt oftare till civila lärosäten inom de områden där de är experter. Exempelvis har vi styrt om försvarsmedicin mot Karolinska institutet, eftersom det är det bästa medicinska universitetet i Sverige. Visserligen har FHS kvar några delar av försvarsmedicin hos sig, men då handlar det om hur du arbetar med sjukvårdsresurserna, inte om själva kirurgin. Igår hade jag toppmöte med företrädare för Chalmers om nästa generations 3D-printing, alltså additiv tillverkning, där de är ledande. Men det här innebär inte att våra försvarsforskningsmyndigheter kommer att få minskade forskningsanslag, det handlar om en breddning.

    Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

    Forskning handlar ju om att bygga kunskap och utveckling framåt. Vad ser du för behov av forskning kopplat till försvaret de kommande åren? 

    – Kvantteknik kommer, alltså nästa generations datorer. När vi får kvantdatorer som kan börja tänka själva, har vi då kvantsäkra kryptosystem som klarar av det hotet eller behöver vi designa om dem? Likaså sensorsystem. När vi får kvantsensorer, hur kommer det att påverka det skydd vi har? Bioteknik är en annan sak. Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

    David Bergman

    David Bergman är disputerad officer och har doktorerat inom området stresspsykologi.

    Foto: Filip Erlind

    Ur arkivet: