Senast publicerat
Senast publicerat:

»Mycket handlar om att våga«

Jesper Tengroth har under stora delar av sitt arbetsliv gått mellan två arbetsgivare – Försvarsmakten och Sveriges Radio. Efter fjorton år i olika kommunikativa roller, den sista som pressekreterare, lämnade han Försvarsmakten och jobbar sedan oktober 2020 som kommunikationschef på Officersförbundet.

Carin Hedström
Christoffer Edling
”Officersförbundet är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över.”
Artikel från Officersförbundet.

Som 13-åring började han som bandyspeaker och efter ett studiebesök på P4 Sörmland började han jobba extra på sportredaktionen. 

– Sport är ju direktsändningarnas direktsändning. Och jag tycker om direktsändningsnerven, och den får man både som programledare och när man jobbar med press och kommunikation, säger han.

Han gjorde lumpen på P 10 i Strängnäs, jobbade kvar ett år efter muck och pluggade sedan till journalist. Precis när han tagit examen hörde en kompis från P 10 av sig.

– Calle Erlandsson var personalchef för KS 01, den första svenska Kosovo-styrkan, och ringde en dag och meddelade att ’nu ska du med till Kosovo som pressofficer’, berättar han.

Jesper nappade och tog tjänstledigt. Uppdraget i Kosovo gav mersmak och ledde till många olika roller inom Försvarsmakten, alla med det gemensamt att de handlat om kommunikation. Men vägvalen i yrkeslivet har inte varit resultatet av målmedveten planering. 

– Jobben har nog trillat lite på mig. Det är klart att jag sett saker som jag gärna skulle vilja göra, men framför allt är det nog andra som sagt att det här skulle nog passa dig, säger Jesper. 

Efter tiden i Kosovo återvände han till radion, för att ytterligare några år senare söka ett jobb som teamchef i pilotprojektet Combat Camera, där Försvarsmakten ville hitta ett nytt sätt att dokumentera verksamheten, både i Sverige och i insatsområden. 

Liknande läsning:

– Det var kul, men också väldigt mycket resor. Det var två år där jag på morgonen inte visste om man skulle komma hem på kvällen. På min yngsta sons ettårsdag var jag i Afghanistan. Jag såg en bild på det häromdagen och då sög det till mer i magen än vad jag hade tänkt, säger han.

Efter uppdraget med Combat Camera blev han informationschef för Nordic Battlegroup, därefter rådgivare till informationsdirektören, och därefter rådgivare och pressekreterare åt ÖB och Försvarsmakten. Jobbet som pressekreterare innebar mycket mediahantering och telefonjour under veckans alla dagar. Men efter sex år började känslan för jobbet förändras. 

– En kollega sa en gång att när man inte längre tar hoppsasteg till jobbet, då ska man sluta. Och jag tog inte längre hoppsasteg. Det var fantastiskt roligt det jag gjorde, men det blev inte roligare. Det var som att trycka på gaspedalen på radiobilarna på Gröna Lund när programmet är slut – det spelar ingen roll hur mycket man trycker, det blir ingen fart. 

Han sa upp sig, avslutade tiden i Försvarsmakten med att vara med i arbetet kring ÖB:s ”Sommar” i P1, startade eget, återvände till radion och tillbringade en sommar som programledare på P4. Sen dök jobbet på Officersförbundet upp. 

– Det är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor med lång erfarenhet som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över, säger han. 

Samtidigt är han medveten om att steget från att vara talesperson för en myndighet, till att bli del av en organisation som granskar samma myndighet, kan väcka frågor.  

– Men det är två sidor av samma mynt där vi har olika roller. En av mina styrkor nu är att jag har den erfarenhet jag har. Men den är också färskvara, snart blir jag kallt kaffe, säger han.

» Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. «

Hans relation till ÖB i dag jämför han med relationen till kollegor som han varit på insats med. 

– Att jobba i kretsen kring en hög chef är på många sätt som att vara på en insats. Den pågår dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Och som alla som varit på insats vet så svetsas man samman och får en relation eftersom man upplevt saker tillsammans som ingen annan varit med om. Visst förändras relationen när insatsen är över, men den tar inte slut.

Nu har Jesper fullt fokus på att kommunicera Officersförbundets viktiga frågor kring främst löner och villkor.

– Vi måste fortsätta driva på så att personalen får betalt för sina uppoffringar och det de gör. Vi måste berätta för medlemmarna vad de har för rättigheter, och för Försvarsmakten och politiken hur medlemmarnas vardag ser ut och vad som behövs för att de ska kunna göra sitt jobb och ha en dräglig familjesituation, inte minst nu när Försvarsmakten växer. Vår ordförande tog till exempel kontakt med kommuner när försvarsbeslutet togs: ’det kommer hela familjer till er, det behövs jobb, skolor och omsorg – är ni beredda?’ Det är ett sätt att synliggöra våra medlemmars behov, säger han.

Parallellt behöver förbundet berätta varför det är viktigt att vara medlem. 

– Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. Det är enskilda medlemmar som faktiskt blir hjälpta av oss. Och vi måste bli bättre på att berätta om våra rötter och historien, för våra medlemmar har faktiskt kollegor i andra länder som inte får organisera sig, tillägger han.

Privat har Jesper två stora intressen: segling och sång. Sen flera år tillbaka tar han sånglektioner. Roligt, men också utmanande och utlämnande – och en stark känsla av att vara här och nu.

– Att sjunga ger energi och glädje. När jag är hos sångpedagogen är det hon och jag och ett piano. Det handlar mycket om att våga, men det var ett stort steg och sjukt obehagligt första gången. 

Under pandemin har förbundets personal kunnat jobba hemifrån och Jesper har till och med kunnat jobba från båten. Seglingen har funnits med honom sedan han var barn. Första kvällen på föräldrarnas semester kastade familjen loss, för att återvända fem veckor senare. Nu seglar han med sina barn. Seglingen kräver lagbygge, samarbete och förmåga att ta beslut, precis som alla uppdrag i Försvarsmakten. 

– Det finns bara vi och om inte vi gör det här kommer inget bli gjort, eller så blir det tokigt om inte alla hjälps åt.

FAKTA

Jesper Tengroth.
Ålder: 46 år.
Fackliga uppdrag: Ordförande Journalist-förbundet SR Sörmland.
Bakgrund i korthet: Värnplikt P10 Strängnäs, journalistutbildning Skurups folkhögskola, program-ledare och reporter P4 Sörmland, pressofficer Kosovo, teamchef Combat Camera, informationschef Nordic Battlegroup, råd-givare till informations-direktören och ÖB, Försvars-maktens press-sekreterare. 
Bor: Oxelösund.
Familj: Två söner, 14 och 16 år.
På fritiden: Segling, sång, barnen och träning. Driver även en podd, ”Kommunikatörerna”, med en kompis. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Som huvudskyddsombud på I 19 i Boden har Thomas Öman i uppdrag att bevaka och driva arbetsmiljö­frågor för 800 personer. Då gäller det att ha koll på allt från överdragsskor till riskbedömningar.

    Anna Hjorth
    Simon Eliasson
    200604-thomas-öman06

    Thomas Öman har jobbat i Försvarsmakten i nästan hela sitt yrkesliv. Det var bara några år direkt efter värnplikten som han gjorde något annat – jobbade på ett boende för personer med psykisk utvecklingsstörning. Sedan lockade grönkläderna igen.

    – Den främsta anledningen till det var att jag tyckte det verkade vara ett mångsidigt och aktivt yrke. Att man sällan gör samma sak dag ut och dag in lockade mig. Och att det finns möjligheter att utvecklas. Jag ville inte sitta på ett kontor hela dagarna. Men vad är det jag gör nu, frågar huvudskyddsombudet Tomas Öman retoriskt och med skratt i rösten.

    I coronatider görs även den här intervjun per telefon i stället för på Thomas Ömans arbetsplats på Norrbottens regemente, I 19, i Boden. Den norrländska skyddsombudsrösten svarar tryggt och lugnt på stockholmsjournalistens frågor. Hade det inte varit reserestriktioner och pandemi så hade vi setts på Thomas arbetsrum på I 19. I rummen intill har han två kollegor som också jobbar fackligt på heltid för Officersföreningen OF Botnia. Det ger en bra synergieffekt, tycker Thomas, eftersom de blir varandras bollplank och kan hjälpa varandra i olika frågor.

    Som huvudskyddsombud har han visserligen ett eget kontor, men när Thomas Öhman beskriver sitt uppdrag blir det ganska tydligt att han inte tillbringar mycket tid där.

    – Nja, det blir ju väldigt många möten på en vecka. Det är projektmöten, beslutsmöten, utvärderingar. Som huvudskyddsombud sitter jag också med på alla projektmöten på regementet. Det är jättebra, för jag får en väldigt bra bild av hur det ser ut totalt här på I 19. Dessutom brukar jag försöka komma ut och besöka skyddsombuden på kompanier och bataljoner.

    Kontakten med skyddsombuden är helt avgörande för att huvudskyddsombudet ska kunna driva arbetsmiljöfrågorna vidare. Om de inte kan lösas på respektive kompani eller bataljon så tas de upp i vår skyddskommitté. Där sitter bland andra chefen för I 19, arbetsmiljöansvarig från personalavdelningen och Thomas Öman i sin roll som huvudskyddsombud.

    Många arbetsmiljöfrågor kan lösas där, allt som chefen för regementet kan fatta beslut om. Men så finns det andra som berör hela Försvarsmakten. De frågorna skickas vidare till högkvarteret och behandlas centralt. 

    – Det kan handla om att marschkängorna inte är bra för fötterna eller att en ryggsäcksmodell inte är bra. Sådant är ju väldigt svårt för chefen I 19 att åtgärda. Och när frågorna förs vidare centralt så blir det också svårare för oss att få återkoppling och insyn och det blir inte lätt att påverka, säger Thomas Öman.

    Coronapandemin har ­inneburit en hel del jobb för Försvarsmaktens skyddsombud, något Thomas Öman kan vittna om.

    För att vara ett bra skyddsombud eller huvudskyddsombud krävs ett engagemang. Det svaret kommer snabbt från Thomas Öman. Och det är uppenbart att han har ett djupt engagemang i arbetsmiljöfrågorna. Uppdraget som huvudskyddsombud har han haft sedan 2018. Men det fackliga engagemanget har funnits med hela tiden, ända sedan han började jobba på dåvarande ingenjörsbataljonen Ing3 i slutet av 1980-talet. Under ett antal år i början av 2000-talet var han ordförande för den så kallade ingenjörklubben som fanns på Ing 3 ända fram till nedläggningen 2005.

    – Jag vill kunna påverka min arbetssituation. Och mina kollegors. Den möjlighet vi har är ju att jobba fackligt, så det är därför jag har valt att engagera mig. Men vi samarbetar mycket med arbetsgivaren också, det fungerar jättebra här på I19. Som huvudskyddsombud har jag nära samarbete med personalavdelningen. De gör ju egentligen samma arbete som vi i skyddsorganisationen. 

    Innan han blev huvudskyddsombud jobbade Thomas Öman främst med personalfrågor. Han var personalchef i olika former sedan 1999, bland annat på en mission i Afghanistan 2012. Han beskriver det som att personalfrågorna har varit en röd tråd genom yrkeslivet. Och det har han nytta av i rollen som huvudskyddsombud.

    – Ja, det är jättebra. Dels har jag ett stort och bra kontaktnät och känner många i chefsposition. Vi har förtroende för varandra. Jag är också insatt i hur personaltjänsterna fungerar och hur det är att vara chef. Så jag känner till vilka hinder som finns och har förståelse för hur de har det.

    FAKTA

    Thomas Öman
    Ålder: 56 år
    Fackligt uppdrag: Huvudskyddsombud I19 i Boden. På heltid sedan 2018.
    Bakgrund i urval: Uppvuxen i Boden. Militärtjänst på I 22 i Kiruna. Anställdes i Försvarsmakten 1987 på Ing 3. Från 2000 på I 19. Vidareutbildad till kapten. Arbetat som personal-ansvarig och personalchef på olika befattningar sedan 1999.
    Familj: Fru och två -vuxna barn.
    Bor: I villa i Boden.
    Fritiden: Mesta-dels i stugan med stugbygge, skoter och skogsskötsel.

    Men det här året har hindren sett annorlunda ut än vad någon kunnat föreställa sig. Coronapandemin har fört med sig stora förändringar för huvudskyddsombudet och många andra i Försvarsmakten.

    – Förutom att Auroraövningen inte blev av så har det största för oss varit att soldaterna inte fick åka hem innan de hade gjort klart sin tjänstgöring. De var kvar här i sex veckor. Vi hade bara två som var konstaterat smittade, men vi jobbade effektivt med isolering av alla som hade sjukdomssymptom, säger Thomas Öman.

    Han berättar att man tidigt satte igång arbetet med att göra en riskanalys av situationen med coronaviruset. Nu, när läget betraktas som mer stabilt, är den stora utmaningen att fortsätta hålla en hög beredskap, göra riskanalyser och följa dem.

    – Vi får hit nya soldater om några veckor. Vi måste hela tiden ha beredskap för att smittan kan ta fart igen. Till exempel att vi snabbt ska kunna sätta upp sjukförläggningen som vi hade tidigare. Och soldaterna kommer inte att få åka hem under sina första fyra veckor, men sedan får de lite längre ledighet. Och i stället för att få en introduktionshelg på plats har de fått videoklipp att titta på som förberedelse, så att de får ner stressnivån innan de kommer hit.

    Som huvudskyddsombud kan Thomas Öman göra skillnad. Arbetsmiljölagen är ett kraftfullt verktyg. Men det krävs engagemang och övertygelse om att det man gör är rätt. Och en stor portion envishet. Som när soldaterna frös om fötterna.

    – Det var jädrigt kallt den vintern, och de behövde överdragsskor till kängorna. Skorna fanns i förrådet men inte på utrustningskorten för soldater eller befäl, så de fick inte hämta ut dem. Där gick vi in och drev frågan, så att de till slut fick ut överdragsskorna trots att det var emot direktiven. Annars hade de kunnat förfrysa fötterna. 

    Ur arkivet: