Thomas Öman har jobbat i Försvarsmakten i nästan hela sitt yrkesliv. Det var bara några år direkt efter värnplikten som han gjorde något annat – jobbade på ett boende för personer med psykisk utvecklingsstörning. Sedan lockade grönkläderna igen.
– Den främsta anledningen till det var att jag tyckte det verkade vara ett mångsidigt och aktivt yrke. Att man sällan gör samma sak dag ut och dag in lockade mig. Och att det finns möjligheter att utvecklas. Jag ville inte sitta på ett kontor hela dagarna. Men vad är det jag gör nu, frågar huvudskyddsombudet Tomas Öman retoriskt och med skratt i rösten.
Liknande läsning:
I coronatider görs även den här intervjun per telefon i stället för på Thomas Ömans arbetsplats på Norrbottens regemente, I 19, i Boden. Den norrländska skyddsombudsrösten svarar tryggt och lugnt på stockholmsjournalistens frågor. Hade det inte varit reserestriktioner och pandemi så hade vi setts på Thomas arbetsrum på I 19. I rummen intill har han två kollegor som också jobbar fackligt på heltid för Officersföreningen OF Botnia. Det ger en bra synergieffekt, tycker Thomas, eftersom de blir varandras bollplank och kan hjälpa varandra i olika frågor.
Som huvudskyddsombud har han visserligen ett eget kontor, men när Thomas Öhman beskriver sitt uppdrag blir det ganska tydligt att han inte tillbringar mycket tid där.
– Nja, det blir ju väldigt många möten på en vecka. Det är projektmöten, beslutsmöten, utvärderingar. Som huvudskyddsombud sitter jag också med på alla projektmöten på regementet. Det är jättebra, för jag får en väldigt bra bild av hur det ser ut totalt här på I 19. Dessutom brukar jag försöka komma ut och besöka skyddsombuden på kompanier och bataljoner.
Kontakten med skyddsombuden är helt avgörande för att huvudskyddsombudet ska kunna driva arbetsmiljöfrågorna vidare. Om de inte kan lösas på respektive kompani eller bataljon så tas de upp i vår skyddskommitté. Där sitter bland andra chefen för I 19, arbetsmiljöansvarig från personalavdelningen och Thomas Öman i sin roll som huvudskyddsombud.
Många arbetsmiljöfrågor kan lösas där, allt som chefen för regementet kan fatta beslut om. Men så finns det andra som berör hela Försvarsmakten. De frågorna skickas vidare till högkvarteret och behandlas centralt.
– Det kan handla om att marschkängorna inte är bra för fötterna eller att en ryggsäcksmodell inte är bra. Sådant är ju väldigt svårt för chefen I 19 att åtgärda. Och när frågorna förs vidare centralt så blir det också svårare för oss att få återkoppling och insyn och det blir inte lätt att påverka, säger Thomas Öman.
För att vara ett bra skyddsombud eller huvudskyddsombud krävs ett engagemang. Det svaret kommer snabbt från Thomas Öman. Och det är uppenbart att han har ett djupt engagemang i arbetsmiljöfrågorna. Uppdraget som huvudskyddsombud har han haft sedan 2018. Men det fackliga engagemanget har funnits med hela tiden, ända sedan han började jobba på dåvarande ingenjörsbataljonen Ing3 i slutet av 1980-talet. Under ett antal år i början av 2000-talet var han ordförande för den så kallade ingenjörklubben som fanns på Ing 3 ända fram till nedläggningen 2005.
– Jag vill kunna påverka min arbetssituation. Och mina kollegors. Den möjlighet vi har är ju att jobba fackligt, så det är därför jag har valt att engagera mig. Men vi samarbetar mycket med arbetsgivaren också, det fungerar jättebra här på I19. Som huvudskyddsombud har jag nära samarbete med personalavdelningen. De gör ju egentligen samma arbete som vi i skyddsorganisationen.
Innan han blev huvudskyddsombud jobbade Thomas Öman främst med personalfrågor. Han var personalchef i olika former sedan 1999, bland annat på en mission i Afghanistan 2012. Han beskriver det som att personalfrågorna har varit en röd tråd genom yrkeslivet. Och det har han nytta av i rollen som huvudskyddsombud.
– Ja, det är jättebra. Dels har jag ett stort och bra kontaktnät och känner många i chefsposition. Vi har förtroende för varandra. Jag är också insatt i hur personaltjänsterna fungerar och hur det är att vara chef. Så jag känner till vilka hinder som finns och har förståelse för hur de har det.
FAKTA
Thomas Öman
Ålder: 56 år
Fackligt uppdrag: Huvudskyddsombud I19 i Boden. På heltid sedan 2018.
Bakgrund i urval: Uppvuxen i Boden. Militärtjänst på I 22 i Kiruna. Anställdes i Försvarsmakten 1987 på Ing 3. Från 2000 på I 19. Vidareutbildad till kapten. Arbetat som personal-ansvarig och personalchef på olika befattningar sedan 1999.
Familj: Fru och två -vuxna barn.
Bor: I villa i Boden.
Fritiden: Mesta-dels i stugan med stugbygge, skoter och skogsskötsel.
Men det här året har hindren sett annorlunda ut än vad någon kunnat föreställa sig. Coronapandemin har fört med sig stora förändringar för huvudskyddsombudet och många andra i Försvarsmakten.
– Förutom att Auroraövningen inte blev av så har det största för oss varit att soldaterna inte fick åka hem innan de hade gjort klart sin tjänstgöring. De var kvar här i sex veckor. Vi hade bara två som var konstaterat smittade, men vi jobbade effektivt med isolering av alla som hade sjukdomssymptom, säger Thomas Öman.
Han berättar att man tidigt satte igång arbetet med att göra en riskanalys av situationen med coronaviruset. Nu, när läget betraktas som mer stabilt, är den stora utmaningen att fortsätta hålla en hög beredskap, göra riskanalyser och följa dem.
– Vi får hit nya soldater om några veckor. Vi måste hela tiden ha beredskap för att smittan kan ta fart igen. Till exempel att vi snabbt ska kunna sätta upp sjukförläggningen som vi hade tidigare. Och soldaterna kommer inte att få åka hem under sina första fyra veckor, men sedan får de lite längre ledighet. Och i stället för att få en introduktionshelg på plats har de fått videoklipp att titta på som förberedelse, så att de får ner stressnivån innan de kommer hit.
Som huvudskyddsombud kan Thomas Öman göra skillnad. Arbetsmiljölagen är ett kraftfullt verktyg. Men det krävs engagemang och övertygelse om att det man gör är rätt. Och en stor portion envishet. Som när soldaterna frös om fötterna.
– Det var jädrigt kallt den vintern, och de behövde överdragsskor till kängorna. Skorna fanns i förrådet men inte på utrustningskorten för soldater eller befäl, så de fick inte hämta ut dem. Där gick vi in och drev frågan, så att de till slut fick ut överdragsskorna trots att det var emot direktiven. Annars hade de kunnat förfrysa fötterna.
