Hur mycket måste en soldat orka bära? Och måste det vara lika för alla? Frågorna kan verka enkla, men svaren är komplexa. Det handlar om arbetsmiljö och hållbarhet för både organisation och person. Om att skapa förutsättningar för att Försvarsmakten ska ha tillgång till den personal som behövs, för alla typer av uppdrag. Och om att personalen ska hålla. Inte skadas och tvingas sluta sin tjänst i förtid eller avbryta utbildningen på grund av överbelastning.
Helena Larsson, forskare i belastningsergonomi och fysioterapi, vet mer än de flesta om de här sakerna. I över 30 år har hon studerat hur soldater ska träna och förberedas inför olika typer av uppdrag. Ett av resultaten av hennes forskning är Försvarsmaktens nya handbok ”Optimera utbildning och träning” som handlar om konceptet med samma namn.
– Bakgrunden är bland annat att det var så många som avbröt grundutbildningen. Jag forskade och skrev min avhandling om det, som fysioterapeut och belastningsergonom. På vissa förband var avgångarna så stora som 27 procent. Så kan vi inte ha det, säger Helena Larsson, som tidigare var anställd vid Försvarsmakten men numera är verksam vid Karolinska Institutet.
Att all personal ska hålla över tid är anledningen till att Försvarsmakten satsar på konceptet ”Optimera utbildning och träning”, förklarar chefen för Försvarsmedicin, överste Claes Ivgren.
– I grunden handlar det om att skapa rätt förutsättningar för att utbilda så vi inte orsakar fysiska skador eller lidanden, varken för soldater eller fast anställd personal. Det här rör inte bara värnpliktiga utan även till exempel truppbefäl och andra som är del av vår fältnära verksamhet. Det ingår i ett hållbarhetsperspektiv, säger han.
Liknande läsning:
Konceptet som Helena Larsson har utvecklat går ut på att kartlägga individernas fysiska förmåga på ett systematiskt sätt. Personerna får genomgå fysiska tester, göra enkäter för att skatta eventuell smärta och besvär och därefter kan olika typer av åtgärder sättas in. Nyckelordet är individanpassning.
– När man ska exponeras för något, en ansträngning, så har man en viss kapacitet. Om inte förmågan räcker så uppstår ett glapp och det innebär en risk för hälsan, förklarar Helena Larsson.
Ett viktigt verktyg som finns med i handboken är en tabell för belastningsstegring. Den visar hur man bör anpassa tyngden på den kroppsburna utrustningen under förflyttning i normalt marschtempo. För att inte riskera för hög belastning och skador måste belastningen stegras successivt och med hänsyn till individens förutsättningar. En soldat som väger 60 kilo kanske inte måste eller kan bära lika tungt som en soldat på 90 kilo.
Till grund för tabellen ligger noggrann kartläggning av olika personalkategorier i olika verksamheter vid flera tidpunkter. Det handlar både om värnpliktiga och rekryter under grundutbildning och soldater i skarp insats, exempelvis i Mali. Helena Larsson och hennes kollegor har studerat hur stor procent av kroppsvikten som personerna har burit.
Helena Larsson, forskare i belastningsergonomi och fysioterapi
I vissa fall visade det sig att kvinnliga rekryter bar ända upp till 80 procent av sin kroppsvikt. Då är risken för skador uppenbar och vikten måste anpassas. I andra fall bar man kanske inte lika stor andel av kroppsvikten, men ändå för mycket för att det skulle vara hållbart över tid. Då behöver träningen anpassas för att successivt bygga upp styrkan och toleransen i de olika vävnaderna i kroppen, så att personen kan klara uppgiften. Det finns också ett genusperspektiv i detta – belastningsstegringen gör inte skillnad på män och kvinnor utan bedömer individen utifrån de fysiska förutsättningar som just han eller hon har.
Det handlar dels om personens styrka, kroppsvikt och längd i förhållande till hur mycket han eller hon ska bära. Men det handlar också om att ta hänsyn till vilken arbetsuppgift personen ska förberedas inför.
– Här gäller det att vara klokare än att säga att ”krigets krav är lika för alla”. I verkligheten är det väldigt olika exponering beroende på vilken uppgift individen har. Det här är viktigt utifrån personalförsörjningsperspektiv. Alla kan inte göra samma sak. Konceptet är utvecklat så att det ska fungera för alla i Försvarsmakten – oavsett om du är lokalvårdare, officer eller jobbar med kontorsarbete, förklarar Helena Larsson.
Överste Claes Ivgren, chef för Försvarsmedicin, säger att myndigheten inte alltid tagit så väl hand om sin personal som man borde. Nu när handboken finns ska det bli bättre, och alla ska följa konceptet.
– Successivt måste vi arbeta in förståelsen för att personalen är vår viktigaste resurs. Vi är väldigt duktiga på att ta hand om materiel, fordon och vapen. Men vi har kanske slarvat lite med vår personal, säger han.
Framförallt har det varit svårt att skapa förståelse och utrymme för att personalen har så skilda individuella förutsättningar. Med Optimera-konceptet skapar man bättre hållbarhet på både individ– och organisationsnivå.
– Av och till har vi kört lite för hårt med soldater och rekryter. Om vi kan skapa en bättre hållbarhet för varje individ så blir det färre avgångar, fler som kommer ut ur grundtjänstgöringen. Men det gäller också för oss som är fast anställda. Det kan behövas anpassning även för oss. Och ur ett medicinskt perspektiv är det viktigt att vi verkar i tid. Vi ska fokusera på friskvård för att undvika sjukvård, säger Claes Ivgren.
Claes Ivgren, chef för Försvarsmedicin
För att konceptet ska få genomslag behövs det så klart mer än att ge ut en handbok. Det gäller att alla berörda i organisationen, även de längst ut på linan, är medvetna om vad det innebär. Ibland kan det handla om att bromsa och sänka ambitionerna på kort sikt, för att förbättra uthålligheten på längre sikt. Det menar major Jacob Flodén, ställföreträdande chef för OR-enheten. Han är verksam vid Militärhögskolan i Halmstad och har sett många rekryter genomgå grundutbildning sedan 2010, då konceptet började tillämpas.
– En viktig del här är att skynda långsamt. Jag tror att konceptet har bidragit till att öka medvetenheten hos instruktörerna, till exempel om att ge soldaterna möjlighet till återhämtning. Om man inte får det så bryts musklerna bara ner i stället för att byggas upp.
Han menar att det är viktigt att instruktörerna samarbetar och skapar sig en helhetsbild av belastningen som soldaterna utsätts för.
– Annars finns det risk att varje instruktör bara ser sitt eget pass och belastar max. Men det kan ju vara så att soldaterna har ytterligare ett tufft pass på eftermiddagen och då blir den sammanlagda belastningen för tung och skador uppstår.
De senaste tio åren har Jacob Flodén följt upp hur många som avbrutit grundutbildningen, och det har varit en klar minskning efter att konceptet infördes. 2010 var siffran för avgångar ungefär tretton procent. I dag är den nere på drygt åtta procent.
– Vi pratar ungefär fem procentenheter färre avgångar i dag. Det är mycket. Om vi har 8.000 värnpliktiga så är det 400 fler som genomför hela utbildningen och därmed kan krigsplaceras. På två år innebär det att vi kan krigsplacera en bataljon mer än för tio år sedan. Och det beror på att vi utbildar bättre i dag. I det är minskade belastningsskador och optimerad utbildning en komponent, säger han.
Jacob Flodén, ställföreträdande chef för OR-enheten
Konceptet Optimera utbildning och träning är en också en del i ett större arbete. Det handlar bland annat om att kravbeskriva de olika typerna av tjänster som finns. Om man inte har specificerat kraven på en befattning, till exempel skyttesoldat, går det inte att svara på frågan hur stark han eller hon måste vara. Därför kartläggs just nu en mängd befattningar för att titta på vilken belastning man måste klara, förklarar Claes Ivgren.
– Därefter kan vi koppla på handboken och belastningsstegringen. Tanken är att vi ska undvika att få in individer som inte har de fysiska förutsättningarna för att klara sin roll. Men det handlar också om att vi inte ska överkravsätta befattningar. Vi ska till exempel inte sätta en sexa på kroppsstyrka så att vi utesluter kvinnor, när det räcker med en trea för befattningen.
Konceptet – så funkar det!
Grunden för konceptet ”Optimera utbildning och träning” handlar om att ett korrekt urval görs mot gällande kravnivå och att arbetsmiljön sedan anpassas till individens förutsättningar.
Syftet är att soldater och anställd personal inte ska överbelastas och få skador till följd av det. Tanken är att det ska ske en kontinuerlig anpassning av tränings- och belastningsnivåer. Om besvär och skador uppstår så upptäcks de tidigt och åtgärder kan sättas in.
Konceptet består av flera delar:
Enkät – individen får svara på frågor omsin upplevda hälsa, fysisk förmåga, livsstil och olika typer av fysiska besvär samt om det har inverkan på arbetsförmågan. På så sätt kan man tidigt identifiera vilka som har besvär eller skador i rörelseapparaten. Dessutom identifieras de som tidigare haft skador och besvär.
Fysiska tester – individernas muskelstyrka, funktion, rörlighet och kondition bedöms. Ett exempel är funktionstest av knä med smärtskattning. Dessutom mäts hur strama musklerna på lårets framsida är. Ett annat inslag är test av muskelstyrka och uthållighet för att tidigt upptäcka nedsättningar som ännu inte har gett symtom. På så sätt kan man individanpassa träning för enskilda individer, för att minska risken för skador.
Kartläggning – av de yttre krav som ställs i en viss funktion. Exponering i form av bland annat belastning och arbetets art identifieras. Både individens förmåga och arbetets krav måste analyseras för att kunna avgöra om personen har förmåga att klara arbetet.
Anpassning – antingen av individens förmåga och/eller arbetets krav inleds för att minska en eventuell diskrepans mellan krav och förmåga. I vissa fall kan bara den ena faktorn anpassas. Alla individer har inte förutsättning att klara alla befattningar och moment.
Åtgärder – Fysiska, mentala och sociala områden för att främja hälsan. Centrala begrepp är promotion (kontinuerlig anpassning av individens förmåga för att utveckla och optimera prestationen), prevention (förhindra uppkomst av besvär hos skadefri individ med nedsatt funktion eller tidigare besvär), rehabilitering (återställa förmåga hos individ med besvär eller skada) och behandling (påbörjas tidigt för att undvika försämring).
