Senast publicerat
Senast publicerat:

En krigares skäl

Längst ut på linan – i skogen, i en grop i mörkret och regnet – finns en soldat. Han eller hon är trött, hungrig, smutsig och blöt. Romantiken från rekryteringsaffischerna är helt borta. Soldaten snyftar, känner sig rädd och ensam. Det är i den där gropen Lars Westerbergs engagemang och lojalitet ligger – såväl det fackliga som yrkesmässiga.

Fredrik Hultgren
Text: Fredrik Hultgren Foto: Tobias Andersson
Artikel från Officersförbundet.

 – Jag har levt mitt yrkesliv i den blå pilens spets. Strid till fots med burna vapen är det jag ägnat mig åt. I den kontexten blir de kanske viktigaste fackliga frågorna, arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet, på sätt och vis väldigt lätta att renodla.

Lars Westerberg är Regementsförvaltare vid Livregementets husarer, K 3, Karlsborg. Tillika är han förtroendevald i den lokala officersföreningen med ett långt fackligt engagemang bakom sig.

Lars Westerberg inledde sin militära karriär som alla andra av hans generation. Efter några turer med pliktverket ryckte han in för värnplikt som kompanibefäl vid dåvarande I 15 i Borås. Det var den 6 juni 1983. Sedan den dagen, Sveriges första officiella nationaldag, har han varit Försvarsmakten trogen.

– Jag trivdes oerhört bra på I15 och blev kvar där i åtta. Sedan var det det i livet som är viktigt på riktigt som fick mig att begära förflyttning till K3 i Karlsborg. Och där har jag blivit kvar.

Sedan ett år tillbaka är Lars som sagt Regementsförvaltare vid K 3. Sin plats i OF Wanäs styrelse, den lokala officersföreningen, har han behållit, även om han klivit av rollen som vice ordförande.

– Anledningen till att jag klev av som vice var främst för att jag vill ge plats åt de yngre. Vi som är lite äldre ska inte sitta som stoppklossar när nästa generation ska komma fram. Men naturligtvis finns ju även aspekten att man som Regementsförvaltare och fackligt förtroendevald ibland kan hamna på två stolar, vi ville inte ta den risken, säger Lars Westerberg.

Men egentligen ser Lars inte kombinationen chefskap och fackligt förtroendemannaskap som något som nödvändigtvis behöver innebära en konflikt.

Liknande läsning:

– I slutändan handlar båda rollerna om att värna soldaten längst ut, han eller hon som ligger ensam i den där gropen, i regnet och mörkret.

Just soldaten längst ut på linan är något Lars ständigt återkommer till som grunden för hans engagemang.

– Det är ju där ute den verkliga arbetsmiljön är. Vi måste vara relevanta där ute om vi ska vara relevanta över huvud taget. Visst ska vi ha höj– och sänkbara skrivbord på befälsrummen, det är också arbetsmiljö. Men här hos oss står flera sådana skrivbord oanvända, samtidigt saknar soldaten vettiga ryggsäckar, säger Lars och fortsätter:

– Min moraliska kompass säger mig att det är skamligt att den där soldaten i gropen inte får ut en riktig kompass.

På frågan om vad han ser som viktigt för förbundet, och Försvarsmakten, att fokusera på för att lyckas skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medlemmar och medarbetare nämner Lars Försvarsmaktens värdegrund, vars principer även Officersförbundet i sitt fackliga program ställt sig bakom och följer.

– Värdegrunden är oerhört viktig för oss. Många tror tyvärr att värdegrunden är något annat än vad den är. Men vad den handlar om är faktiskt bara om hur vi bäst löser vår uppgift. Att verka i enlighet med värdegrunden tar inte bort fokus från något annat, tvärtom. Men det handlar om att leva värdegrunden, inte bara att läsa den, säger Lars Westerberg.

– De ”skenhårda” får tycka vad de vill, men värdegrund och schyssthet bäddar för framgång i anfallsmålet, lägger han till.

Regementsförvaltare Lars Westerberg är även förtroendevald i Wanäs OF vid K3.

FAKTA

Lars Westerberg
Ålder: 57
Fackligt uppdrag: Revisor OF Wanäs
Bakgrund i urval: Uppvuxen i Skövde. Militärtjänst på I 15 i Borås. Trupptjänst på K 3 sedan 1991. Regementsförvaltare sedan 2019
Familj: Gift, två utflugna flickor
Bor: Karlsborgs fästning
På fritiden: Fysisk träning och amerikanska bilar

Att Lars tidigt valde att engagera sig fackligt hade mycket att göra med lojalitet, en aspekt som återfinns i just värdegrunden. Men också om tacksamhet.

– Jag är oerhört tacksam gentemot alla de som tar ett stort engagemang och lägger så mycket tid på att jobba som förtroendevalda. Jag kände helt enkelt att jag också kunde dra mitt strå till stacken.

På K 3 har Lars haft fackliga roller som skyddsombud och ledamot i valberedningen. Att han hamnade som vice ordförande var dock lite av en slump och berodde helt enkelt, erkänner han, på att han misslyckats med sitt jobb som valberedare.

– Jag hade inte hittat någon som ville ta på sig rollen, så när sekreteraren spände ögonen i mig var det bara att ta det själv, skrattar han och fortsätter:

– Jag var alltså lite oförberedd på det mer djupgående fackliga arbetet. Jag gick några kurser i förbundets regi och slogs snart av hur oerhört stimulerande fackligt arbete är. Särskilt när det handlar om personärenden. En enskild medarbetare som behöver hjälp och som via facket också kan få det. Det är ju någonstans essensen och spetsen i det vi ägnar oss åt inom förbundet. Sedan blir jag också ofta både imponerad och inspirerad av yrkesskickligheten och kunskapen, både hos de som arbetar fackligt och hos arbetsgivarsidan. Det finns mycket duktigt folk på båda sidor av förhandlingsbordet helt enkelt.

När det kommer till Officersförbundets framtid återkommer Lars hela tiden till frågan om behovet av föryngring, av att släppa fram nästa generation.

– Vi som har varit med länge måste lämna plats. Engagemanget hos de yngre finns där, och visar vi att det finns en lucka kommer den att fyllas. Nytänkande och yngre engagemang måste premieras och släppas fram. Folk som jag, som varit med i snart 40 år, tycker ju exempelvis att fältuniform m/90 och AK 5:an fortfarande känns ganska nya och fräscha, för vi jämför med vad som fanns innan. Men med en sådan inställning blir det ingen förändring.

Samtidigt som det yngre engagemanget måste premieras menar Lars att de som varit med länge också har en oerhört viktig roll att fylla – nämligen att säga emot.

– Vi som äldre har i det närmaste en skyldighet att agera lite surgubbe. Det viktigaste vi kan göra för den unga generationen är att komma med invändningar. Som ung har du en massa fantastiska, kreativa men ibland vansinniga idéer. Vi som har varit med ska då vara där och ifrågasätta, få de yngre att slipa sina argument. De är redan hungriga, vi kan få dem vassare och, faktiskt, kanske lite arga. Det tror jag är bra, säger Lars. 

Tobias Danielsson är sektionschef på sjöstridsenheten vid Sjöstridsskolan och styrelseledamot i Officersförbundet. Han anser att några framgångsfaktorer för Officersförbundet finns i den höga anslutningsgraden, det stora antalet medlemmar och i ­engagemanget ute i föreningarna som driver den fackliga verksamheten framåt.

Lea Lobelius
DSC_9174
Tobias Danielsson, sektionschef på sjöstridsenheten vid Sjöstridsskolan.

Foto: Andreas Blomlöf

Tobias Danielsson ingår i förbundsstyrelsens ”Villkorsgrupp”, en grupp som består av utvalda styrelsemedlemmar med målsättning att de ska fokusera och fördjupa sin kunskap om avtal och förhandling. 

– Villkorsgruppen utgör kittet mellan våra förtroendevalda och tjänstemän. Vi ska tillsammans med förhandlingsdelegationen se till att vi driver de frågor som vi tillsammans beslutade om på senaste förbundsmötet. Med villkorsgruppen så kan vi förankra arbetet som görs vid förhandlingsbordet med ­styrelsen, säger Tobias Danielsson. 

Efter värnplikten på Visbykorvetterna och utbildning till systemtekniskt befäl har Tobias Danielsson fortsatt sin yrkesbana och karriärsutveckling inom Försvarsmakten. Men efter fem månader till sjöss med HMS Carlskrona i Adenviken ville han ha nya utmaningar. 

– Efter de månaderna kände jag mig lite trött på livet till sjöss, de var som flera verksamhetsår på ett par månader. Då valde jag att kliva i land när jobbet på Sjöstridsskolan dök upp. 

Idag jobbar han med utbildningssystem och materielutveckling och levererar både kollegor och effekt. På hans sektion var de fyra personer när han började och idag är de åtta. Verksamheten växer. Tobias Danielsson är systemtekniker i botten och arbetar nu med marinens ledning, samband och vapensystem som ska nyttjas på de korvetter, minjakter och ubåtar som sen ska ut på Natouppdrag. 

Den fackliga banan började när han 2015 blev invald i lokalföreningen, sedan två år tillbaka är Tobias ordförande i OF-MarinB/SSS. 2020 blev han invald som suppleant i förbundsstyrelsen och 2024 ordinarie ledamot. 

– Jag skulle inte ändra på något i min karriär om jag kunde. Erfarenheten från ME03 (Operation Atalanta) bär jag med mig än idag. Jag är glad att jag fick chansen att kliva upp som sektionschef. Det var en utmaning att komma in, som rätt så oerfaren, planera, budgetera, och rapportera. Men jag hade goda kollegor och gott stöd och jag lärde mig verka i rollen som chef och samtidigt få fortsätta med systemtekniken, vilket varit optimalt. Det finns många möjligheter att växa inom Försvarsmakten. 

Det är samsyn i ­resultaten men det är vägen dit som skiljer förbundet och Försvarsmakten åt.

Försvarsmakten som arbetsgivare gör mycket bra. Tobias Danielsson menar att det i många frågor finns en samsyn men att det ofta är i ”hur” där arbetsgivaren och Officersförbundet skiljer sig åt. 

– Man får inte glömma att Försvarsmakten också har en uppgiftställare och politiskt tryck av förväntningar. Som förbund vill vi inte vara i missnöjesbranschen utan vi vill hjälpa arbetsgivaren, förhoppningsvis genom att komma med ett annat perspektiv. Vi upplever också att det finns en stor acceptans i organisationen för det fackliga arbetet. Förbundet har en stor anslutningsgrad och vi upplever även att arbetsgivaren tycker att det är bra att vi är där. Förbundet representerar många medlemmar och det väger tungt när man går in i en förhandling, vi är starkare tillsammans, säger Tobias Danielsson. 

DSC_9239

Efter det att Tobias Danielsson valde att kliva i land, för ett jobb på Sjöstridsskolan, blev livspusslet lättare att få ihop. Idag är han dessutom verksam som ledamot i förbundsstyrelsen vid Officersförbundet.

Foto: Andreas Blomlöf

Fakta

Tobias Danielsson

Familj: Fru och barn.

Bor: i Karlskrona.

Fackligt uppdrag: suppleant i Officers­förbundet 2015, styrelseledamot Officersförbundet sedan 2020.

Men det finns de som inte organiserat sig. De som inte tillhör något fackförbund. Anledningarna kan vara många. Men de allra flesta är anslutna, och Officersförbundet har i dagsläget 15 000 yrkesaktiva medlemmar. Det senaste året har det varit rekordmånga som sökt till officersutbildningen. Men många valde att tacka nej när de väl fick erbjudande om att påbörja sin utbildning. Och även om det är många som börjar sin utbildning, så är det inte alla som genomför den. 

– När det gäller Systemteknik och vapen i marinen är behovet stort. Det finns en stor deskripas mellan behovet och de som slutför utbildningen. Utflödet är större än inflödet. Försvarsmakten lyfter att det är få personer som avslutar sin tjänst, bara 2 procent. Men vi menar att det är de som slutar som har den kompetensen som är svår att behålla. I Karlskrona har vi både Saab och FMV som verkar innom försvarssektorn. Där är det lätt att hoppa över staketet och göra en snabbare lönekarriär. 

Samtidigt tror han inte att lönen är allt. Men arbetsmiljön och uppgifter står inte paritet med tillgängliga resurser. 

– Vi får mer och mer arbetsuppgifter till en mindre personalkader. Till slut säger personalen att de inte orkar mer. Speciellt när man kommer upp i åldern och vill skaffa familj och barn. Man har ett ansvar som mamma eller pappa, att få ihop livet. Det är då jag tror att de flesta väljer att lämna insatsverksamheten och ibland Försvarsmakten. De gör analysen att de kan få samma årslön som de fick när de var till sjöss med tillägg utan att behöva vara i väg så mycket. De kan få vara hemma med sin familj, hämta och lämna på skolan, vara fotbollstränare och samtidigt tjäna lika mycket. Det tror jag är största utmaningen för Försvarsmakten, säger Tobias Danielsson. 

Samhällets förväntansbild på en förälder idag är att föräldrarna ska vara närvarande. Där har inte arbetsgivaren inte hängt med i analysen, hur de ska hantera det, enligt honom. 

– Vi har en uppgiftsställning och ett tillgänglighetskrav på oss, samtidigt som vi ska möta individernas personliga förutsättningar. Jag har ingen lösning, mer än att vi behöver vara mycket mer folk. De med bristkompetenserna får gå in och arbeta extra pass. Det tär på familjerna. 

Samtliga medarbetare gynnas av dom fackliga framstegen som förbundet gör. Det kan såklart kännas orättvist. 

– Vårt fokus är på att våra medlemmar skall ha skäliga villkor och sakliga löner. Att vi kan lyckas med det bygger på att vi är så många och representerar så stor del av all militär personal. Jag tror vi skall fortsätta att fokusera på att belysa det viktiga arbetet som dom förtroendevalda gör varje dag ut i organisationen, så förstår förhoppningsvis dom ”o-organiserade” det också och väljer att ansluta sig.

 

Ur arkivet: