Senast publicerat
Senast publicerat:

Obalans i tillväxten – Hur uthållig är politiken?

Lars Fresker, Förbundsordförande.
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Detta är en ledare. Officersförbundets presidium lyfter i varje nummer av Officerstidningen fram de viktigaste ståndpunkterna som förbundet just nu driver.

Regeringen presenterade den 12 oktober förra året den överenskommelse man hade träffat med Centerpartiet och Liberalerna. Den låg till grund för propositionen den 15 oktober om Totalförsvaret för åren 2021–2025. Regeringen meddelade bland annat kommande förstärkningar av Försvarsmaktens grundorganisation genom återetableringen av ett antal förband. Försvarsminister Peter Hultqvist presenterade propositionen som den enskilt största satsningen på försvaret sedan 1948 års försvarsbeslut – ett tillskott på 79 miljarder till det militära försvaret för åren 2021–25, anslaget annonserades öka med 85 procent åren 2014–25.Emellertid har Försvarsmakten trots detta deklarerat att det finns utmaningar och risker kopplat till såväl personalförsörjning som materielförsörjning och planerad ekonomi. I det kompletterade budgetunderlaget för 2021 skriver FM 2020-07-17: ”Utökning av grundorganisationen med fler verksamhetsorter riskerar att ytterligare anstränga en redan numerärt begränsad officerskår.” Vidare i samma underlag: ”Trots att regeringens uppdrag innebär en ökning av tillgänglig ekonomi, krävs för att realisera regeringens inriktning inom de angivna ekonomiska ramarna, att Försvarsmakten även vidtar reduceringar och förskjutningar i planerad verksamhet”.  Ett drygt halvår senare, i budgetunderlaget för 2022 skriver FM 2021-02-26: ”Försvarsmakten har vid flera tillfällen påtalat att materielförsörjningen påverkas av att anslagsomräkningen inte motsvarar den faktiska prisutvecklingen.”

»Erfarenheten säger mig att aviserade kostnadsökningar alltid slår igenom.«

Frågan är nu huruvida politiken är beredd att hålla i och hålla ut vad det gäller de av Försvarsmakten aviserade kostnadsdrivande utmaningarna? Budgetförhandlingarna inom och utom regeringspartierna vittnar tyvärr om annat – politiken och riksdagen har inte skjutit till de medel som tillväxten i realiteten kostar. Den överambition som riksdagen beslutat om, i och med en raskare återetablering av förband än vad Försvarsmakten önskade, är inte oproblematisk. Det klingar kanske illa att tala om brist på ekonomiska medel när vi är i den historiskt enskilt största satsningen – men att blunda för flaggade utmaningar och ekonomiska tillkortakommande är aningslöst. Erfarenheten säger mig att aviserade kostnadsökningar alltid slår igenom – med råge – främst när det gäller stora industriprojekt som ubåtar och stridsflygplan på bekostnad av våra medlemmars arbetsmiljö och anställningsvillkor.

Avslutningsvis vill jag kommentera vikten av vår officersprofession och den positiva professionalisering som pågått 15–20 år. Försvarshögskolan är här central som akademisk garant för en vetenskapligt förankrad profession. Officersförbundet noterar att vårt lärosäte debatteras och ifrågasätts på ledarplats i Svenska Dagbladet. Att vår profession har en såväl vetenskapligt förankrad som praktisk beprövad erfarenhet att luta sig mot är centralt för oss som fack- och yrkesförbund. Ämnet krigsvetenskap är och förblir vår professions akademiska fokalpunkt – det är det som utgör grunden för utveckling och nytänkande. Det är alltså viktigt för alla våra militära medlemskategorier. Vi ser fram emot en bra lösning på Försvarshögskolan – en lösning där vår profession fortsatt garanteras ett reellt inflytande över utbildning och forskning.

Jag önskar alla medlemmar en riktigt god jul och gott nytt år! Jag skickar också en tacksamhetens tanke till alla de som är i tjänst – i Sverige eller ute i världen och inte har möjlighet att vara med nära och kära. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I 16 år har Peter Löfvendahl innehaft Officersförbundets högsta och viktigaste tjänstemannaroll – förbundsdirektör. Men varken det militära eller fackliga engagemanget var egentligen självklart från början.

    Fredrik Hultgren
    Johan Alp
    Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.
    Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.

    Skulle man skriva en lista över individer som verkligen betytt något för Officersförbundet, som gjort och fortfarande gör avtryck, skulle Peter Löfvendahls namn hamna högt, kanske till och med högst, på den listan. Under mer än två decennier finns knappt en enda facklig fråga eller större Försvarsmaktsförändring där Peter inte på ett eller annat sätt haft ett finger med i spelet.

    Som förbundsdirektör är det Peter som leder och driver den professionella delen av förbundet – kansliet. Han har personalansvar för de 13 kanslimedarbetarna, är rådgivare åt förbundsstyrelsen och är förbundets representant i en mängd olika sammanhang. Enkelt förklarat är jobbet som förbundsdirektör att vara vd, chefsjurist, utredare och personaldirektör – i en och samma roll.

    Peter återkommer ofta till att han i perioder jobbat ”tjugofyrasju”, det vill säga i princip dygnet runt sju dagar i veckan. När det under intervjun börjar framgå vad han faktiskt gör, hans ansvarsområden och arbetsbelastning, känns det snarare som att han jobbar 48 timmar om dygnet, tio dagar i veckan.

    Förbundet strider ju för sina medlemmars rätt till god arbetsmiljö och schyssta villkor. Hur går den kampen ihop med din egen arbetsbelastning egentligen?

    – Jag har nog ofta svårt att släppa taget, vägrar lämna saker halvfärdiga. Men den militära personalen är värd varje kamp. Då blir det kanske lite väl mycket jobb ibland, erkänner Peter.

    Att dygnet inte har fler än 24 timmar känns ibland som något frustrerande för Peter. Men bördig från Gnosjöbygden i djupaste Småland, känns den strävsamma envisheten också som något mer eller mindre nedärvt. Att jobba hårt och länge verkar inte vara något som egentligen bekommer Peter särskilt mycket.

    – Våra medlemmar kämpar på under ofta rätt stökiga förhållanden och om inte vi finns där för dem, då finns ingen som ser till att de får schyssta förutsättningar och villkor för att utföra sina för Sverige så oerhört viktiga jobb, sammanfattar han drivkrafterna för sin egen arbetsinsats.

    Men att han själv blev militär, och sedan fick en facklig karriär, var långt ifrån självklart.

    – När det gäller det fackliga var jag nog egentligen ideologiskt ganska främmande för ett sådant engagemang från början. Jag var politiskt engagerad lokalt, men inte åt det fackliga hållet. Sedan kommer jag från en småländsk småföretagarsläkt där företagandets frågor stod högt på dagordningen. 

    Men väl i det militära gick Peter med i förbundet redan på OHS, och det dröjde inte länge innan han var djupt engagerad i den lokala föreningen. Ganska snabbt blev han lokalordförande.

    – Väl på plats som officer insåg jag att det var många fackliga frågor som diskuterades i befälsrummet. Började inse att man måste engagera sig för att få till förändring. En drivkraft var också att jag upplevde att det fanns mycket att ta tag i, jag såg många exempel på både orättvisa och dubbla budskap från arbetsgivarhållet.

    När Peter ryckte in, som sambandsgruppschef på A6 i Jönköping år 1981, hade han som sagt ingen tanke på en militär karriär. Planen var egentligen att läsa till brand-ingenjör. Men när det var dags för muck var det ingen antagning till brandingenjörsutbildningen. Och eftersom Peter trivts under värnplikten och blivit uppmuntrad av sina befäl så sökte han och kom in på OHS.

    – Jag tänkte att det kan bli en bra start. En bra utbildning och vettiga villkor under utbildningstiden. Jag var fortfarande inte säker på att det militära var min framtida karriär för evigt, men det var ett intressant erbjudande.

    Det blev en hel del år inom det militära skulle det visa sig. Då A6 i Jönköping lagts ner under tiden på OHS blev istället dåvarande A1 i Linköping Peters hemmaförband. Befattningar på förbandet varvades med vidareutbildning. Då, på 80-talet var det Krigshögskolans Allmänna och högre kurser på Karlberg och AIHS som gällde. Sedan Militärhögskolans allmänna kurs för att 1994 befordras till major. 

    Det har alltid funnit en vilja att vidga vyerna, lära sig mer. Så under sin förbandstid började Peter studera juridik vid sidan av det ordinarie jobbet. Samtidigt som det fackliga engagemanget som förtroendevald på hemmaförbandet växt sig starkt.

    Heltidsjobb, heltidsstudier och fackliga uppdrag – hur orkade du med allting?

    – Den där småländska envisheten gör sig väl gällande ibland. Men det är klart, det blev ju många långa dagar och nätter bitvis även på den tiden, säger Peter. 

    I samband med att MHS-studierna avslutades kom erbjudandet om att ta en ombudsmannatjänst på förbundets kansli, något som passade bra in i livet just då. Så 1994 hängde Peter av sig uniformen, flyttade till Stockholm och blev facklig på heltid. Efter nio år som ombudsman kom erbjudandet om att ta över som förbundsdirektör, något han också accepterade. Valet att kliva upp som förbundsdirektör har han aldrig ångrat, men erkänner villigt att det ibland varit såväl tufft som ensamt ”på toppen”.

    – Det är en hög arbetsbelastning, det är klart, och omfattningen på personalfrågorna var kanske inget jag var riktigt förberedd på. Vi har gått igenom många förändringar på kansliet sedan jag tog över, lite som Försvarsmakten i stort. När jag klev på som förbundsdirektör var vi över 20 anställda på kansliet, nu är vi 14. Samtidigt, här känner jag att jag verkligen kan kombinera alla de områden jag faktiskt behärskar och brinner för – det militära, juridiken och det fackliga. 

    25 år i förbundets tjänst, hur bibehåller man engagemanget så länge, hur orkar man vara kvar när man jobbar så intensivt som du uppenbarligen gör?

    – Här ges jag tillfälle att jobba med helheten. Alltifrån vårt opinionsbildningsarbete där vi träffar regering och riksdag, ner till lokalfackliga frågor. Jag får jobba med oerhört skickliga och kunniga ombudsmän, kommunikatörer, journalister, administratörer och förtroendevalda. Var jag än skulle gå om jag bytte jobb skulle de aspekterna inte bli bättre. Och här är det våra medlemmar vi jobbar för, en grupp som sannerligen är värd att kämpa och engagera sig för. I så måtto har jag världens bästa jobb!

    FAKTA

    Peter Löfvendahl

    Ålder: 58 år

    Fackligt uppdrag: Förbundsdirektör

    Bakgrund i korthet: Artilleriofficer med majors grad. Utbildad jurist. Ledamots- och ordförandeuppdrag i lokalförening, ombudsman på Officersförbundet sedan 1994.

    Familj: Fru och två vuxna barn.

    Bor: I Bromma Kyrka utanför Stockholm. Född och uppvuxen i Reftele i Småland

    På fritiden: Passionerad bilsportsentusiast, en hel del träning samt det nybyggda fritidshuset i Östergötland.

    Ur arkivet: