Senast publicerat
Senast publicerat:

Svensk officersutbildning – en av världens mest akademiserade

Akademiseringen av officersutbildningen har en lång historia präglad av spänningar mellan yrkesrollens teoretiska och praktiska färdigheter. Redan under 1880-talet talades det om att nya officerare var odugliga på truppföring och den diskussionen har följt med in i våra dagar. Staten har varit drivande i att öka akademiseringen inom officerskåren samtidigt som den militära professionen varit skeptisk.

Sebastian Larsson
Officersutbildningen har gått från ”adlig uppfostringsanstalt med militära förtecken” till en modern högskoleutbildning.

Foto: Sara Friberg/Kungliga Hovstaterna

Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen. Ansvaret för officersutbildningen delas i praktiken mellan Militärhögskolan och Försvarshögskolan och mellan försvars- respektive utbildningsdepartementet, vilket i sin tur ger de inskrivna en slags dubbel status som både kadett och student. 

Akademisering är ett fenomen som präglat de flesta professioner de senaste årtiondena. Inte minst praktiskt betonade yrken som läkare, lärare och polis har sett sin utbildning skifta från inomprofessionell färdighetsutveckling till att bli alltmer högskoleanknuten och internationaliserad. Universitetskopplingen har setts som nödvändig dels för att följa kunskapsutvecklingen och stärka det teoretiska kunnandet, dels för att säkerställa yrkenas samhällsställning som moderna professioner. Akademiseringsprocesser får å ena sidan effekter på makronivå. Det brukar betyda att akademier, fackskolor och program ombildas för att passa in i resten av utbildningssystemet i fråga om exempelvis antagning, reglering och kunskapskontroll, och att akademiska artefakter som kurslitteratur, seminarier och salstentamina införs i utbildningen. På mikronivå, å andra sidan, brukar tanken med akademisering vara att problematiserande och teoretiserande tankesätt samt bildningsideal i högre grad ska prägla studenten och dess lärande.

I kontexten officersutbildning kan akademisering beskrivas som att staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”. Men hur har akademiseringen av den svenska officersutbildningen gått till mer konkret? Hur kommer det sig att kadetter pluggar på universitet i dag? I min nya forskningsartikel (”The military academy as a civilising institution: a historical sociology of the academization of officer education in Sweden” i tidskriften Armed Forces & Society) visar jag hur sådana reformer faktiskt har en längre och mer komplex historia än vad man kan tro. Officerskåren har genom historien ofta varit skeptisk till akademisering och ökade teoretiska inslag i militär utbildning. Samtidigt har mobiliseringen av akademiskt kapital visat sig vara nödvändig för att skapa den grundläggande legitimitet som militären behöver för att existera och verka som profession – särskilt i fredstider.

Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas.

Det senaste och kanske tydligaste exemplet på detta är utbildningsreformerna som tog fart i samband med försvarsnedskärningarna i Sverige i mitten av 1990-talet. Under dessa år var det militära försvarets ställning i samhället förhållandevis låg, åtminstone jämfört med kalla krigets försvarspolitiska prioriteringar. Staten stod inför utmaningen att dels rationalisera officerskåren och dess utbildning, dels bibehålla den militära professionens status. I Sverige likväl som i andra länder blev lösningen att vända sig mot akademin och högskoleanknyta utbildningen. Efter en rad utredningar lanserades sedermera Yrkesofficersprogrammet (YOP) år 1999. Försvarshögskolan (FHS) gavs ansvaret att koordinera utbildningen och säkerställa dess akademiska kvalitet, med avsikten att låta militär utbildning ”närma sig samhällets övriga högskoleväsende”.

Programmet innehöll initialt inslag av till exempel statsvetenskap för att skapa större generalistkompetens bland framtida officerare, förståelse för civil-militära relationer och en ”grundlig kunskap om samhällsförhållanden i vid bemärkelse”. Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas. Här gavs FHS ansvaret att utveckla ämnet krigsvetenskap i en sådan utsträckning att det kunde vetenskapligt verifieras samt utgöra ämnesgrund för YOP. Ambitionerna realiserades 2008, när FHS erhöll examensrätt och officersutbildningen formellt kunde omvandlas till dagens treåriga akademiska högskoleprogram, Officersprogrammet (OP). I och med detta kulminerade ett årtionde av akademiseringsprocesser där regeringen och högre militära företrädare löpande nyttjat akademiskt kapital för att stärka officerskårens samhällsförankring och legitimitet, och därmed sin framtid.

Utbildningsreformerna under 90- och 00-talen liknade dock på många sätt diskussionerna som fördes kring officersutbildningen redan under 1800-talets mitt. När Kungliga krigsakademien Karlberg grundades 1792 blev det den första centraliserade statliga institutionen att husera grundläggande officersutbildning. Under sina första årtionden fungerade dock Krigsakademien mindre som en professionell yrkesutbildning och mer, vilket historiken Esbjörn Larsson visat, som en slags adlig uppfostringsanstalt med ”militära förtecken” där tyngdpunkt i undervisningen låg på ämnen som språk, måleri, biologi, botanik och gymnastik snarare än militära färdigheter. Utbildningen speglade således officerskårens på den tiden mycket starka kopplingar till aristokratin. Enligt Krigsakademiens guvernör i början av 1800-talet, Johan Lefrén, rådde ett utbrett bildningsförakt inom det militära, samtidigt som adliga traditioner och krigarideal var dominerande.

2023-06-30-examen-228-foto-Niklas-Englund (18)

Examensceremoni vid Militärhögskolan Karlberg 2023, för 228:e kursen på Officersprogrammet samt Sofu.

Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten

Under 1800-talets första hälft togs emellertid de första initiativen bland borgerliga politiker och militära tänkare att reformera Karlberg, och i och med det bidra till en professionalisering av officerskåren. När statliga läroverk så småningom började ta över den elementära grundutbildningen öppnade det upp för en modernisering av officersutbildningen mot att bli mer renodlat professionsinriktad. Konkreta steg togs av 1861 års lantförsvarskommitté som med sina förslag lade grunden för Kungliga krigsskolan som skulle grundas några år senare. Den nya officersutbildningen på Krigsskolan skulle bryta med adeln och vila på meritokratisk grund. Den skulle därtill syfta till att öka officerares bildningsnivå, samhällsförståelse och generalistkompetens. För att lyckas med detta behövdes akademiska konventioner och tankesätt. Endast en utbildning stadigt förankrad i akademiska bildningsideal och det framväxande fältet krigsvetenskap, menade reformisterna, kunde transformera officerskåren till ett legitimt yrke inlemmat i staten. Under 1860-talet och framåt blomstrade den krigsvetenskapliga teoriutvecklingen på Karlberg samtidigt som staten fortsatte reglera officersyrket och dess utbildning enligt byråkratiska och akademiska principer.

Liknande läsning:

De akademiska och militära utbildningsdelarna inom officersutbildningssystemet har dock alltid präglats av spänningsrelationer, inte minst vad gäller synen på teoretisk respektive praktisk kunskap. Denna balansgång belystes särskilt mot slutet av 1880-talet, då allt fler militära debattörer menade att nya officerare var odugliga på att taktisera och leda trupp eftersom de tvingats ägna för mycket tid åt teoretiska studier snarare än tillämpning. Lars H. Tingsten, lärare vid Karlberg, var till exempel mycket skeptisk till kadetternas långa läsperioder och menade att ”dagligen sitta eleverna 8 timmar öfver boken eller vid ritbordet”.

Liknande tankar växte sig starkare under 1890-talet, då den tidens akademiseringsprocesser i princip helt avstannade, teoretiska inslag ersattes med praktiska och utbildningen tog formen av en specialiserad fackutbildning. Utvecklingen drevs emellertid inte på av regeringen utan till största del av professionsföreträdare och militära lärare på Karlberg – i synnerhet dess nya direktör Gustaf Uggla som år 1893 skiftade om undervisningen i krigsvetenskap mot praktiska moment som skjutövningar, trupputbildning, kompaniövningar och krigsspel.

Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis.

I början av 2000-talet mötte även det nystartade YOP stark kritik från professionen, särskilt rörande införandet av teorikurser och statsvetenskap. I Erik Hedlunds studie från 2004 illustreras detta missnöje av en rad citat av befäl som tagit emot nyexaminerade kadetter. De ansåg bland annat att utbildningsinnehållet var för abstrakt för truppföring på taktisk nivå, att universitetsstudier ledde till ”kulturkrockar” och ”förvirrade kadetter” som tvingades ”jaga högskolepoäng” snarare än öva på militärt hantverk, att det akademiserade systemet riskerade attrahera ”fel” sorters individer som var teoretiskt kunniga men ”inkompetenta praktiskt”, med mera.

Efter etableringen av dagens OP har liknande kritik fortsatt att yttras. Fredric Westerdahl, tidigare chef för kadettbataljonen på Militärhögskolan Karlberg, menar till exempel att många av krigsvetenskapens teoretiska inslag endast bör ses som ”nice to know”, och att tyngdpunkten i undervisningen bör skjutas tillbaka mot förmåga att leda förband i strid. Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis. I diskussioner om officersutbildningens inriktning och innehåll, kursernas styrning och examination, kraven på vetenskaplighet med mera, blir det särskilt tydligt att dagens akademiserade officersutbildning genomförs i en kontext där två ibland radikalt olika syner på pedagogik, kunskap och ”nytta” tvingas samexistera.

I min analys framkommer sammanfattningsvis en slags historisk maktkamp mellan högre statliga och militära beslutsfattare samt militära utövare. Staten har under två relativt fredliga perioder – mitten av 1800-talet respektive slutet av 1900-talet – introducerat akademiskt kapital i officerskåren i syfte att ”civilisera” yrket, stärka dess grundläggande legitimitet och samhällsförankring samt höja dess status. Samtidigt har den militära professionen varit skeptisk till akademin och forcerats in i beroendeställningar gentemot densamma. Måhända kan detta tolkas som att intresset för att fostra ”krigarakademiker” varit av främst instrumentell och politisk karaktär.

Sebastian Larsson, FHS-Foto FHS 2024

Sebastian Larsson

Doktor i krigsvetenskap och biträdande lektor, Institutionen för krigsvetenskap, Försvarshög­skolan.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

    Maria Widehed
    Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

    Foto: Försvarsmakten

    Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

    – Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

    För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

    – Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

    – Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

    Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

    Varför är rymddomänen viktig?

    – En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

    – I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

    Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

    – Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

    Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

    – Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

    Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

    – Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

    Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

    – Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

    – Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

    Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

    – Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

    Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

    För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

    – Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

    Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

    – Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

    – Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

    Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

    – Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

    – Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

    Berätta något som få vet om rymddomänen.

    – Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

     

    Fakta

    Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

    Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

    Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

    Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

    Ur arkivet: