Senast publicerat

Senast publicerat:

Svensk officersutbildning – en av världens mest akademiserade

Akademiseringen av officersutbildningen har en lång historia präglad av spänningar mellan yrkesrollens teoretiska och praktiska färdigheter. Redan under 1880-talet talades det om att nya officerare var odugliga på truppföring och den diskussionen har följt med in i våra dagar. Staten har varit drivande i att öka akademiseringen inom officerskåren samtidigt som den militära professionen varit skeptisk.

Sebastian Larsson

2024-12-18

Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen. Ansvaret för officersutbildningen delas i praktiken mellan Militärhögskolan och Försvarshögskolan och mellan försvars- respektive utbildningsdepartementet, vilket i sin tur ger de inskrivna en slags dubbel status som både kadett och student.

Akademisering är ett fenomen som präglat de flesta professioner de senaste årtiondena. Inte minst praktiskt betonade yrken som läkare, lärare och polis har sett sin utbildning skifta från inomprofessionell färdighetsutveckling till att bli alltmer högskoleanknuten och internationaliserad. Universitetskopplingen har setts som nödvändig dels för att följa kunskapsutvecklingen och stärka det teoretiska kunnandet, dels för att säkerställa yrkenas samhällsställning som moderna professioner. Akademiseringsprocesser får å ena sidan effekter på makronivå. Det brukar betyda att akademier, fackskolor och program ombildas för att passa in i resten av utbildningssystemet i fråga om exempelvis antagning, reglering och kunskapskontroll, och att akademiska artefakter som kurslitteratur, seminarier och salstentamina införs i utbildningen. På mikronivå, å andra sidan, brukar tanken med akademisering vara att problematiserande och teoretiserande tankesätt samt bildningsideal i högre grad ska prägla studenten och dess lärande.

I kontexten officersutbildning kan akademisering beskrivas som att staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”. Men hur har akademiseringen av den svenska officersutbildningen gått till mer konkret? Hur kommer det sig att kadetter pluggar på universitet i dag? I min nya forskningsartikel (”The military academy as a civilising institution: a historical sociology of the academization of officer education in Sweden” i tidskriften Armed Forces & Society) visar jag hur sådana reformer faktiskt har en längre och mer komplex historia än vad man kan tro. Officerskåren har genom historien ofta varit skeptisk till akademisering och ökade teoretiska inslag i militär utbildning. Samtidigt har mobiliseringen av akademiskt kapital visat sig vara nödvändig för att skapa den grundläggande legitimitet som militären behöver för att existera och verka som profession – särskilt i fredstider.

Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas.

Det senaste och kanske tydligaste exemplet på detta är utbildningsreformerna som tog fart i samband med försvarsnedskärningarna i Sverige i mitten av 1990-talet. Under dessa år var det militära försvarets ställning i samhället förhållandevis låg, åtminstone jämfört med kalla krigets försvarspolitiska prioriteringar. Staten stod inför utmaningen att dels rationalisera officerskåren och dess utbildning, dels bibehålla den militära professionens status. I Sverige likväl som i andra länder blev lösningen att vända sig mot akademin och högskoleanknyta utbildningen. Efter en rad utredningar lanserades sedermera Yrkesofficersprogrammet (YOP) år 1999. Försvarshögskolan (FHS) gavs ansvaret att koordinera utbildningen och säkerställa dess akademiska kvalitet, med avsikten att låta militär utbildning ”närma sig samhällets övriga högskoleväsende”.

Programmet innehöll initialt inslag av till exempel statsvetenskap för att skapa större generalistkompetens bland framtida officerare, förståelse för civil-militära relationer och en ”grundlig kunskap om samhällsförhållanden i vid bemärkelse”. Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas. Här gavs FHS ansvaret att utveckla ämnet krigsvetenskap i en sådan utsträckning att det kunde vetenskapligt verifieras samt utgöra ämnesgrund för YOP. Ambitionerna realiserades 2008, när FHS erhöll examensrätt och officersutbildningen formellt kunde omvandlas till dagens treåriga akademiska högskoleprogram, Officersprogrammet (OP). I och med detta kulminerade ett årtionde av akademiseringsprocesser där regeringen och högre militära företrädare löpande nyttjat akademiskt kapital för att stärka officerskårens samhällsförankring och legitimitet, och därmed sin framtid.

Utbildningsreformerna under 90- och 00-talen liknade dock på många sätt diskussionerna som fördes kring officersutbildningen redan under 1800-talets mitt. När Kungliga krigsakademien Karlberg grundades 1792 blev det den första centraliserade statliga institutionen att husera grundläggande officersutbildning. Under sina första årtionden fungerade dock Krigsakademien mindre som en professionell yrkesutbildning och mer, vilket historiken Esbjörn Larsson visat, som en slags adlig uppfostringsanstalt med ”militära förtecken” där tyngdpunkt i undervisningen låg på ämnen som språk, måleri, biologi, botanik och gymnastik snarare än militära färdigheter. Utbildningen speglade således officerskårens på den tiden mycket starka kopplingar till aristokratin. Enligt Krigsakademiens guvernör i början av 1800-talet, Johan Lefrén, rådde ett utbrett bildningsförakt inom det militära, samtidigt som adliga traditioner och krigarideal var dominerande.

Under 1800-talets första hälft togs emellertid de första initiativen bland borgerliga politiker och militära tänkare att reformera Karlberg, och i och med det bidra till en professionalisering av officerskåren. När statliga läroverk så småningom började ta över den elementära grundutbildningen öppnade det upp för en modernisering av officersutbildningen mot att bli mer renodlat professionsinriktad. Konkreta steg togs av 1861 års lantförsvarskommitté som med sina förslag lade grunden för Kungliga krigsskolan som skulle grundas några år senare. Den nya officersutbildningen på Krigsskolan skulle bryta med adeln och vila på meritokratisk grund. Den skulle därtill syfta till att öka officerares bildningsnivå, samhällsförståelse och generalistkompetens. För att lyckas med detta behövdes akademiska konventioner och tankesätt. Endast en utbildning stadigt förankrad i akademiska bildningsideal och det framväxande fältet krigsvetenskap, menade reformisterna, kunde transformera officerskåren till ett legitimt yrke inlemmat i staten. Under 1860-talet och framåt blomstrade den krigsvetenskapliga teoriutvecklingen på Karlberg samtidigt som staten fortsatte reglera officersyrket och dess utbildning enligt byråkratiska och akademiska principer.

Liknande läsning:

De akademiska och militära utbildningsdelarna inom officersutbildningssystemet har dock alltid präglats av spänningsrelationer, inte minst vad gäller synen på teoretisk respektive praktisk kunskap. Denna balansgång belystes särskilt mot slutet av 1880-talet, då allt fler militära debattörer menade att nya officerare var odugliga på att taktisera och leda trupp eftersom de tvingats ägna för mycket tid åt teoretiska studier snarare än tillämpning. Lars H. Tingsten, lärare vid Karlberg, var till exempel mycket skeptisk till kadetternas långa läsperioder och menade att ”dagligen sitta eleverna 8 timmar öfver boken eller vid ritbordet”.

Liknande tankar växte sig starkare under 1890-talet, då den tidens akademiseringsprocesser i princip helt avstannade, teoretiska inslag ersattes med praktiska och utbildningen tog formen av en specialiserad fackutbildning. Utvecklingen drevs emellertid inte på av regeringen utan till största del av professionsföreträdare och militära lärare på Karlberg – i synnerhet dess nya direktör Gustaf Uggla som år 1893 skiftade om undervisningen i krigsvetenskap mot praktiska moment som skjutövningar, trupputbildning, kompaniövningar och krigsspel.

Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis.

I början av 2000-talet mötte även det nystartade YOP stark kritik från professionen, särskilt rörande införandet av teorikurser och statsvetenskap. I Erik Hedlunds studie från 2004 illustreras detta missnöje av en rad citat av befäl som tagit emot nyexaminerade kadetter. De ansåg bland annat att utbildningsinnehållet var för abstrakt för truppföring på taktisk nivå, att universitetsstudier ledde till ”kulturkrockar” och ”förvirrade kadetter” som tvingades ”jaga högskolepoäng” snarare än öva på militärt hantverk, att det akademiserade systemet riskerade attrahera ”fel” sorters individer som var teoretiskt kunniga men ”inkompetenta praktiskt”, med mera.

Efter etableringen av dagens OP har liknande kritik fortsatt att yttras. Fredric Westerdahl, tidigare chef för kadettbataljonen på Militärhögskolan Karlberg, menar till exempel att många av krigsvetenskapens teoretiska inslag endast bör ses som ”nice to know”, och att tyngdpunkten i undervisningen bör skjutas tillbaka mot förmåga att leda förband i strid. Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis. I diskussioner om officersutbildningens inriktning och innehåll, kursernas styrning och examination, kraven på vetenskaplighet med mera, blir det särskilt tydligt att dagens akademiserade officersutbildning genomförs i en kontext där två ibland radikalt olika syner på pedagogik, kunskap och ”nytta” tvingas samexistera.

I min analys framkommer sammanfattningsvis en slags historisk maktkamp mellan högre statliga och militära beslutsfattare samt militära utövare. Staten har under två relativt fredliga perioder – mitten av 1800-talet respektive slutet av 1900-talet – introducerat akademiskt kapital i officerskåren i syfte att ”civilisera” yrket, stärka dess grundläggande legitimitet och samhällsförankring samt höja dess status. Samtidigt har den militära professionen varit skeptisk till akademin och forcerats in i beroendeställningar gentemot densamma. Måhända kan detta tolkas som att intresset för att fostra ”krigarakademiker” varit av främst instrumentell och politisk karaktär.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Officersprogrammet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Fortifikationsverket investerar mer än någonsin tidigare i det militära försvarets infrastruktur. Det höga tempot i uppbyggnaden ställer nya krav på myndigheten. För att möta behoven genomförs nu en omfattande omorganisation där ansvar flyttas närmare verksamheten. ”Vi har inte tid att vänta”, säger generaldirektör Maria Bredberg Pettersson.

Josefine Owetz

2026-07-10

Solen sken över Halmstads garnison och Luftvärnsregementet när den nya luftvärnshallen Gungners hall invigdes den 11 juni i år. Byggnaden ska användas för utbildning, förvaring och underhåll av luftvärnssystem 103, Patriot, och är den hittills största fastigheten i Fortifikationsverkets bestånd.

– Vi är stolta att kunna leverera detta bidrag till Sveriges försvarsförmåga, sa generaldirektör Maria Bredberg Pettersson i ett uttalande efter invigningsceremonin.

Fortifikationsverket äger, utvecklar och förvaltar Sveriges försvarsfastigheter och luftvärnshallen är bara ett exempel på årets många projekt. Runt om i landet genomför myndigheten omfattande investeringar genom nyetableringar, fastighetsförvärv och utveckling av det befintliga fastighetsbeståndet. Tempot är högt, konstaterar Maria Bredberg Pettersson när Officerstidningen träffar henne under Almedalsveckan.

– Myndigheten är i stark växtvärk eftersom den geopolitiska utvecklingen och omvärldsläget totalt har förändrat förväntningarna och kraven på vad vår myndighet ska leverera. Vi gör en historisk uppbyggnad av infrastrukturen för totalförsvaret, säger hon.

I Almedalen deltar Maria Bredberg Pettersson i flera seminarier och samtal om robust infrastruktur, samverkan och försvarsuppbyggnad. Hon berättar att Försvarsmakten står för 85 procent av Fortifikationsverkets uppdrag och övriga försvarsmyndigheter för resterande del.

Behoven av infrastruktur i det militära försvaret är enormt stora.

– Behoven av infrastruktur i det militära försvaret är enormt stora. Vi brukar säga att de flesta av garnisonerna mer eller mindre ser ut som byggarbetsplatser idag. Sedan finns det vissa platser där det pågår mer verksamhet än på andra.

Hon lyfter bland annat Upplands flygflottilj, Karlskrona garnison och förberedelserna för de nya organisationsenheterna i Kristinehamn, Falun och Sollefteå som exempel på sådana platser.

– Omvärldsläget har gjort att vi har hamnat i en situation som ser helt annorlunda ut än för bara några år sedan. Precis som ÖB säger finns det inga tecken på att det kommer att bli bättre. Det vi behöver förbereda oss på är att försöka leverera så mycket som vi någonsin kan.

Erfarenheterna från kriget i Ukraina har också förstärkt synen på infrastrukturens betydelse, förklarar Maria Bredberg Pettersson.

– Förmåga handlar väldigt mycket om att kunna återupprätta infrastruktur när den blir förstörd. Att snabbt kunna reparera och underhålla den för att återupprätta förmågan. Infrastruktur, både militär och civil, är dessutom ett mål i dagens krigföring, säger hon.

När Maria Bredberg Pettersson tillträdde som generaldirektör 2018 hade Fortifikationsverket omkring 600 medarbetare. I dag är myndigheten över 1 500 personer och antalet anställda fortsätter att växa.

– Rekryteringen har fungerat förhållandevis bra, men vissa specialistkompetenser är mycket svåra att hitta. Säkerhetsskydd, informationssäkerhet, IT och fortifikatorisk utveckling är områden där konkurrensen är stenhård. Det är inte kompetenser som finns på hyllan, utan sådant vi själva måste bygga upp.

Sveriges inträde i Nato har förändrat Fortifikationsverkets uppdrag och fått ett tydligt genomslag i verksamheten. Arbetet med infrastruktur för etableringar för Natos logistik- och signalbas i Enköping har inletts och samtidigt bygger myndigheten upp kompetens för att hantera Natos investeringsprogram och har stärkt arbetet med värdlandsstöd.

– Vi ska bygga infrastruktur inte bara för ett nationellt behov utan också för ett internationellt behov. Nato har lagt ytterligare ett väldigt tydligt perspektiv på behoven. Allt vi gör får en ökad komplexitet och kraven på snabb leverans är tydliga.

Nya fregatter måste ha en hamn att ligga vid och flygplan måste kunna landa och ha hangarer.

Under många år har fokus i försvarsdebatten legat på personal och materiel, men utan fungerande infrastruktur spelar varken nya förband eller nya vapensystem någon roll, menar Maria Bredberg Pettersson.

– För att kunna bygga en ökad försvarsförmåga så måste man ha balans mellan personal, materiel och infrastruktur. Det spelar ingen roll hur många värnpliktiga vi utbildar om de inte har någonstans att bo. Nya fregatter måste ha en hamn att ligga vid och flygplan måste kunna landa och ha hangarer. Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning. Det är en nödvändig förutsättning för att kunna bygga försvarsförmåga.

Hon menar att infrastrukturen länge har kommit in för sent i planeringen.

– Det har funnits en syn att infrastruktur är något som katten släpar in i efterhand. Det finns många exempel där man inte tagit höjd för de infrastrukturella behoven i samband med att det har fattats beslut.

Maria Bredberg Pettersson lyfter den nyinvigda luftvärnshallen i Halmstad som exempel. Beslutet att anskaffa luftvärnssystemet Patriots togs 2018 och de första leveranserna skedde tre år senare. Fram tills i år har verksamheten bedrivits i tillfälliga lokaler.

– Hallen invigdes nu i juni men systemen var på plats redan 2021. Så om jag tycker att infrastruktur har setts som en belastning? Svar ja. Men där är vi inte längre. Det tycker jag även att försvarsberedningens senaste rapport visar på.

Försvarsberedningen pekar i delrapporten ”Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden” på behovet av kortare ledtider för att etablera den infrastruktur som Försvarsmakten behöver. De upprepar även budskapet från tidigare rapporter om vikten av att Fortifikationsverket involveras i planeringsarbetet vid ett tidigt skede.

– Beredningen lyfter också att tiden är en alltmer avgörande faktor utifrån det omvärldsläge som vi har. De skriver att alla myndigheter behöver ha tid som den viktigaste faktorn för att komma vidare i uppbyggnaden av totalförsvaret. Jag delar den uppfattningen, säger hon och tillägger:

– Vi måste också nöja oss med good enough ibland och inse att tält, baracker och containerlösningar också är förmågebyggande.

Vid Folk och försvars rikskonferens i januari år signerade hon och överbefälhavare Michael Claesson en ny överenskommelse mellan Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Den fastställer vilken av myndigheterna som gör vad och ska skapa bättre förutsättningar för samarbete. Målet är tydligt: ökad försvarsförmåga med fokus på kraftig tillväxt och snabbhet utifrån omvärldsläget.

– Vårt samarbete med Försvarsmakten fungerar utmärkt idag, men det kan bli bättre. Jag har en tät och bra dialog med försvarsmaktsledningen, vilket inte historiskt alltid har varit fallet. Sedan är det precis inom Försvarsmakten som inom Fortifikationsverket att det tar tid att få genomslag för de intentioner som man har.

Det höga tempot och de nya kraven kräver förändrade arbetssätt, enligt Maria Bredberg Pettersson. Hon beskriver hur Fortifikationsverket, Försvarsmakten och Försvarets materielverk länge arbetat i processer där varje steg avslutas innan nästa kan börja.

– Vi jobbar fortfarande sekventiellt och inte parallellt. Det är helt avgörande att vi börjar arbeta parallellt i stället. Säkerhetsskydd, tillstånd och andra frågor måste komma in tidigt. Våra processer är inte anpassade för det i dag. Det går fortfarande på tok för långsamt. Det krävs en kulturresa och en ändring i mindset.

Det handlar om att skapa en ny organisation för att bättre stödja det omvärldsläge och den uppgift som vi har idag.

För att skapa en organisation som bättre är anpassad för dagens omvärldsläge ska myndigheten genomföra en stor omorganisation. Nyligen fattade Maria Bredberg Pettersson beslut om att från årsskiftet ska verksamheten delas in i fyra geografiska områden i stället för dagens sex regionkontor. Ansvaret flyttas längre ut i organisationen och beslut ska fattas närmare verksamheten, förklarar hon.

– Det är lite grann på temat delegerat beslutsmandat som Försvarsmakten arbetar med. Vi ska gå vidare med att dela in verksamheten i fyra geografiska områden som motsvarar Försvarsmaktens militärregioner. Vi ska tillsätta geografiskt ansvariga chefer för att hantera både bygg-, förvaltnings- och investeringsverksamhet inom området.

Vilka är dina förhoppningar med den nya organisationen?

– Att vi ska jobba mer som ett fortifikationsverk. Jag är jättetrött på att vi jobbar i silos. Det tjänar inte Sverige väl. Det här är inte en organisationsförändring som handlar om några besparingar, utan det handlar om att skapa en ny organisation för att bättre stödja det omvärldsläge och den uppgift som vi har idag, säger hon och tillägger:

– Det handlar också väldigt mycket om att hitta rätt chefer. Dessa kommer jag att hitta internt i organisationen men också utanför. Jag vill att vi hittar chefer som vill ta ansvar, är modiga och vågar fatta beslut. För vi har inte tid att vänta.

Fakta

Fastighetsköp under 2025

Med investeringar på över 20 miljarder blev 2025 ett rekordår för myndigheten. Förra året fattade regeringen beslut om att Fortifikationsverket ska äga de fastigheter som tidigare förvaltats av Specialfastigheter för försvarsmyndigheterna. Det innebär att Försvarsmaktens högkvarter på Lidingövägen, Försvarets materielverks huvudkontor på Gärdet och Totalförsvarets forskningsinstituts kontor i Kista och Umeå nu är en del av Fortifikationsverkets bestånd. Fastigheterna förvärvärades till ett värde av 8,2 miljarder kronor. Fokus under 2025 var i övrigt att förvärva kontorsfastigheter samt fastigheter för logistik och förrådsverksamhet. Större investeringar gjordes i Enköping och Upplands-Bro.

Källa: Fortifikationsverkets årsredovisning 2025

Ämnen i artikeln: Fortifikationsverket