Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen. Ansvaret för officersutbildningen delas i praktiken mellan Militärhögskolan och Försvarshögskolan och mellan försvars- respektive utbildningsdepartementet, vilket i sin tur ger de inskrivna en slags dubbel status som både kadett och student. 

Akademisering är ett fenomen som präglat de flesta professioner de senaste årtiondena. Inte minst praktiskt betonade yrken som läkare, lärare och polis har sett sin utbildning skifta från inomprofessionell färdighetsutveckling till att bli alltmer högskoleanknuten och internationaliserad. Universitetskopplingen har setts som nödvändig dels för att följa kunskapsutvecklingen och stärka det teoretiska kunnandet, dels för att säkerställa yrkenas samhällsställning som moderna professioner. Akademiseringsprocesser får å ena sidan effekter på makronivå. Det brukar betyda att akademier, fackskolor och program ombildas för att passa in i resten av utbildningssystemet i fråga om exempelvis antagning, reglering och kunskapskontroll, och att akademiska artefakter som kurslitteratur, seminarier och salstentamina införs i utbildningen. På mikronivå, å andra sidan, brukar tanken med akademisering vara att problematiserande och teoretiserande tankesätt samt bildningsideal i högre grad ska prägla studenten och dess lärande.

I kontexten officersutbildning kan akademisering beskrivas som att staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”. Men hur har akademiseringen av den svenska officersutbildningen gått till mer konkret? Hur kommer det sig att kadetter pluggar på universitet i dag? I min nya forskningsartikel (”The military academy as a civilising institution: a historical sociology of the academization of officer education in Sweden” i tidskriften Armed Forces & Society) visar jag hur sådana reformer faktiskt har en längre och mer komplex historia än vad man kan tro. Officerskåren har genom historien ofta varit skeptisk till akademisering och ökade teoretiska inslag i militär utbildning. Samtidigt har mobiliseringen av akademiskt kapital visat sig vara nödvändig för att skapa den grundläggande legitimitet som militären behöver för att existera och verka som profession – särskilt i fredstider.

Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas.

Det senaste och kanske tydligaste exemplet på detta är utbildningsreformerna som tog fart i samband med försvarsnedskärningarna i Sverige i mitten av 1990-talet. Under dessa år var det militära försvarets ställning i samhället förhållandevis låg, åtminstone jämfört med kalla krigets försvarspolitiska prioriteringar. Staten stod inför utmaningen att dels rationalisera officerskåren och dess utbildning, dels bibehålla den militära professionens status. I Sverige likväl som i andra länder blev lösningen att vända sig mot akademin och högskoleanknyta utbildningen. Efter en rad utredningar lanserades sedermera Yrkesofficersprogrammet (YOP) år 1999. Försvarshögskolan (FHS) gavs ansvaret att koordinera utbildningen och säkerställa dess akademiska kvalitet, med avsikten att låta militär utbildning ”närma sig samhällets övriga högskoleväsende”.

Programmet innehöll initialt inslag av till exempel statsvetenskap för att skapa större generalistkompetens bland framtida officerare, förståelse för civil-militära relationer och en ”grundlig kunskap om samhällsförhållanden i vid bemärkelse”. Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas. Här gavs FHS ansvaret att utveckla ämnet krigsvetenskap i en sådan utsträckning att det kunde vetenskapligt verifieras samt utgöra ämnesgrund för YOP. Ambitionerna realiserades 2008, när FHS erhöll examensrätt och officersutbildningen formellt kunde omvandlas till dagens treåriga akademiska högskoleprogram, Officersprogrammet (OP). I och med detta kulminerade ett årtionde av akademiseringsprocesser där regeringen och högre militära företrädare löpande nyttjat akademiskt kapital för att stärka officerskårens samhällsförankring och legitimitet, och därmed sin framtid.

Utbildningsreformerna under 90- och 00-talen liknade dock på många sätt diskussionerna som fördes kring officersutbildningen redan under 1800-talets mitt. När Kungliga krigsakademien Karlberg grundades 1792 blev det den första centraliserade statliga institutionen att husera grundläggande officersutbildning. Under sina första årtionden fungerade dock Krigsakademien mindre som en professionell yrkesutbildning och mer, vilket historiken Esbjörn Larsson visat, som en slags adlig uppfostringsanstalt med ”militära förtecken” där tyngdpunkt i undervisningen låg på ämnen som språk, måleri, biologi, botanik och gymnastik snarare än militära färdigheter. Utbildningen speglade således officerskårens på den tiden mycket starka kopplingar till aristokratin. Enligt Krigsakademiens guvernör i början av 1800-talet, Johan Lefrén, rådde ett utbrett bildningsförakt inom det militära, samtidigt som adliga traditioner och krigarideal var dominerande.