Oenighet försvagar västligt försvar

Varken Ryssland eller Kina kan matcha en enad västlig allians vad gäller politisk, ekonomisk och militär styrka. Men bristen på enighet inom Nato om kollektivt försvar och ett ryskt övertag inom vissa områden jämnar ut oddsen i Europa. Väst måste stärka den politiska sammanhållningen och den gemensamma förmågan för att stå bättre rustat mot eventuella aggressioner, oavsett om de kommer från Ryssland, Kina eller terrorism.

Bland Västeuropas politiker råder enighet om att säkerhetsläget i Europa har försämrats på grund Rysslands aggressiva agerande, framförallt i dess eget nära utland. Mot Georgien redan 2008 och senare Ukraina 2014 men även ett allmänt ökat inslag av olika ryska påtryckningar mot till exempel de baltiska staterna. 

När Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) 2017 för första gången på många år gjorde en samlad analys av västlig militär förmåga i Nordeuropa var vår slutsats att det fanns flera brister i jämförelse med Ryssland, framförallt vad gäller förbandens beredskap, markstridsförmåga och olika stödfunktioner som behövs vid konflikt med en kvalificerad motståndare.  Under förra året upprepade vi studien och försökte göra en mer systematisk värdering avseende styrke- eller förmågebalansen mellan väst och Ryssland. Som en del genomfördes bland annat ett krigsspel våren 2020 avseende ett ryskt angrepp på Baltikum via Belarus. 

En övergripande slutsats är att Ryssland inte överhuvudtaget – och för övrigt inte heller Kina inom överskådlig tid – kan matcha en enad västlig allians vad gäller politisk, ekonomisk och militär styrka. Väst har överlägsen potential, om dess sammanhållning och samordning fungerar. Även med hänsyn till köpkraft är exempelvis Nato-ländernas försvarsutgifter flera gånger större än Rysslands och mer än dubbelt så stora som Kinas motsvarande utgifter. Däremot är västsidan splittrad i synen på hotet, från Ryssland och Kina men även terrorism, och har därmed olika prioriteringar. Det innebär också att medan försvarsutgifterna stigit sedan 2014 så har det skett långsamt, inom Nato med totalt 10 till 15 procent i fasta priser, och ojämnt fördelat mellan länder. Trots planer på ytterligare ökningar finns en osäkerhet, inte minst vad gäller de stora europeiska militärmakterna, det vill säga Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och allmänt som en följd av Covid-19-pandemin.

» Till skillnad mot den västliga alliansen är Ryssland en stat under enhetlig ledning som snabbare kan ta beslut.  «

Mot detta står ett auktoritärt Ryssland som vill återvinna stormaktstatus och inflytande i sitt nära utland samt är berett att bryta mot folkrätt och internationella överenskommelser om så krävs. Till skillnad mot den västliga alliansen är Ryssland en stat under enhetlig ledning som snabbare kan ta beslut och agera med direkt tillgängliga maktmedel. Landets beroende av en stark ledare, ekonomisk skörhet och ett socialt missnöje som kan blossa upp gör samtidigt Ryssland svagt. Tillsammans med Rysslands begränsade resurser, inte minst militära sådana, innebär detta att eventuella större väpnade konflikter måste hållas korta så långt det går. 

Västsidans politiska utmaning är således både att uppnå enighet om utformning av det kollektiva försvaret och om agerande mot uppdykande hot. Kraven inom Nato för att utlösa artikel 5, enligt vilken ett angrepp mot ett Nato-land ska anses vara ett angrepp på alla Nato-länder, innebär att hjälp till allierade kan utebli eller åtminstone dröja på ett avgörande sätt. En viktig räddningsplanka som ofta förbisetts är samtidigt möjligheten att agera i mindre koalitioner, vilket alliansavtalet medger. Detta stöds av alltmer utvecklade förberedelser vad gäller beslutsfattande, planering och övningar inom Nato men också direkt mellan medlemsstaterna 

Natos planering för försvar av Nordeuropa och den östra flanken bygger i dag på att förhindra att motståndaren tidigt når sina mål med en begränsad framskjuten närvaro och snabbreaktionsstyrkor samt, om så krävs, i förlängningen återställa medlemsstaternas suveränitet med mer omfattande resurser. Logiken i både avskräckning och försvar är framförallt att signalera beslutsamhet att långsiktigt fullfölja alliansåtaganden, om så krävs med alla medel. Mot detta står en rysk strategi av så kallat aktivt försvar, där militära och icke-militära medel ska kombineras från fred till krig. Detta inkluderar att ingripa tidigt för att behålla det strategiska initiativet, givet att man anser att gränsen mellan krig och fred är suddig och att krig ofta avgörs tidigt. Ryssland lägger också stor vikt vid att kunna hantera eskalering, med både konventionella och nukleära maktmedel.

Frågan är om Nato på ett trovärdigt sätt kan avskräcka och, om så krävs, försvara sig mot hela spännvidden av möjliga fientliga aktioner från dolda trakasserier av enskilda stater till storkrig. I dagsläget satsar västsidan på att avskräckningen fungerar, snarare än att kunna försvara sig mot alla attacker; det är i alla fall vad nuvarande förberedelser och förmågor medger. Alternativt hoppas man på en rejäl förvarning för att kunna upprusta. Vad gäller doktrin för strid mot en kvalificerad motståndare finns mycket, i teorin, på västsidan. Utmaningen för västländerna är att omsätta denna strategi, operationskonst och taktik i planering, utbildning och övning efter många år av kamp mot terrorism och stabiliseringsoperationer. Men det finns också ett behov att utveckla tänkandet vad gäller till exempel framskjutet försvar, kontrollerad eskalering av konflikter, operationer på djupet, samordning av strid i flera domäner med mera.  

Ryssland har ett kvalitativt övertag främst genom bättre samövning av stridskrafter och på marken. Landets väpnade styrkor har övat för regionala krig sedan början på 2010-talet, i en omfattning som Nato ännu inte kan mäta sig med alls. De har vidare en större andel tunga markförband med bättre dimensionerade stödfunktioner. Nato har motsvarande kvalitativa fördel inom marin- och flygstridskrafter. Underhåll av förband och även att föra fram förstärkningar under öppen konflikt kommer att bli en utmaning för båda sidor; det är således viktigt att kunna nyttja sina fördelar tidigt. Styrkeövertag på papperet garanterar vidare inte framgång i praktiken, särskilt inte i konflikter med korta tidsförhållanden på ett glest slagfält. Att vara på rätt plats, i rätt tid och med rätt förmågor är viktigare än de totala resurserna – varav en stor del kanske aldrig kommer till nyttan innan kriget är över eller har kört fast.

Vad är realistiska, angelägna och effektiva åtgärder för att förbättra det kollektiva försvaret av Nordeuropa, givet vår bedömning av förmågan men även de politiska och ekonomiska ramfaktorer som vi berört?

För det första kräver sammanhållningen av västsidan solidaritet och fördelning av bördor, inte bara när det gäller hotet från Ryssland utan även från Kina och terrorism. För det andra behöver västsidans strategi innehålla mer flexibla svar på de hot som kan uppstå över hela konfliktskalan, från fredstida och förtäckt påverkan till krigstida konventionella militära operationer och i värsta fall kärnvapeninsatser. För det tredje räcker det att exponera eventuella motståndare, Ryssland i det här fallet, för oacceptabel risk vad gäller kostnader för ett angrepp. För det fjärde behöver väst fokusera på att säkerställa en begränsad men komplett uppsättning förmågor som har god beredskap, snarare än på de totala resurserna. För det femte bör utvecklingen av alliansens funktion, vad gäller ledning, planering och övningar fortsätta. De är troligen bland de mest kostnadseffektiva åtgärderna som kan vidtas.  Avslutningsvis måste långsiktiga investeringar göras i försvar, men det löser inte behovet av förmåga på kort sikt och bör övervägas noggrant. Hårda prioriteringar är nödvändiga med troligtvis begränsade ekonomiska ramar och varierande politiskt stöd för ytterligare försvarssatsningar. 

Krister Pallin, FOI
Krister Pallin är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forsknings­institut, FOI

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Medan Europa fokuserar på Ryssland och kriget i Ukraina domineras den globala makt­balansen av supermakterna Kina och USA. Kina växer i styrka och från amerikansk sida uppfattas läget som alltmer oroväckande. Det visar rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023 som Totalförsvarets forsknings­institut, FOI, publicerade i juni.
Mellan år 2000 och 2022 har Kina ökat sin andel av världens totala försvarsutgifter från 3 till 13 procent.

Den globala upprustningen fortsätter och enligt siffror från Sipri har de samlade militära utgifterna ökat med 86 procent mellan 2000 och 2022. Kriget i Ukraina skyndar på utvecklingen, men i flera länder började den militära expansionen långt tidigare. Sedan år 2000 har Ryssland ökat sin andel av de totala försvarsutgifterna från 1,2 till 3,8 procent, medan Kina gått från 3 till hela 13 procent. Det gör Kina till världens näst största militära stormakt med en försvarsbudget på 292 miljarder dollar förra året. Även om världsledande USA fortfarande har den i särklass största försvarsbudgeten med 877 miljarder dollar och står för cirka 40 procent av världens militära utgifter knappar Kina in och gapet mellan de båda supermakterna minskar. 

– Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. Det är först nu när man ser Kinas massiva flotta avfyra raketer runt Taiwan, som insikten hamrats in och USA uppfattar läget som ytterst oroväckande, säger Per Olsson, försvarsekonom vid FOI och författare till rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023.

Bland övriga militära stormakter har Ryssland vandrat upp till en tredjeplats med militära utgifter på 86 miljarder dollar år 2022, följt av Indien med 81 miljarder dollar. 

I rapporten redovisas också de sammanlagda militära utgifterna för Europas fyra största ekonomier, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien (E4). Dessa länder spenderade tillsammans 211 miljarder dollar på försvaret 2022. Kinas försvarssatsningar har haft tyngdpunkten på de marina förbanden. En stor mängd nya korvetter, fregatter och jagare har sjösatts och 2022 hade Kina fler marina plattformar än USA, 203 jämfört med 198. Men sett till deplacement är USA fortfarande överlägset störst på haven, tre gånger Kinas storlek. Detta tack vare fler och större amerikanska hangarfartyg, jagare, kryssare och atomubåtar. Kina förväntas inte heller kunna upprätthålla den höga produktionstakten av nybyggda fartyg som landet haft sedan millennieskiftet. 

» Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. «

– Den stora uppbyggnadsfasen är sannolikt över nu när underhållskostnaderna springer iväg med halvtidsmodifieringar och reparationer. Kina kommer att hamna i samma sits som USA där en stor del av resurserna går åt till att underhålla den massa man redan har. Trots det kommer den kinesiska flottan fortsätta växa sin numerär och sitt deplacement, till hälften av USA:s år 2030, säger Per Olsson. 

Till skillnad från Kina, och även Indien, är Rysslands flotta på tillbakagång. Den har sedan år 2000 minskat i antal ytstridsfartyg och ubåtar, från 156 till 135.  

– Ryssland verkar tappat förmågan att bygga ytstridsfartyg större än fregatter och korvetter. Det beror delvis på att delar av den sovjetiska varvskapaciteten låg i Ukraina, men också på att man inte lyckades återuppbygga rysk kapacitet efter 1990-talets ekonomiska kris. Nu bygger man istället en alltmer kustnära flotta, säger Per Olsson. 

På armésidan har de länder som redovisas i studien delvis valt olika vägar. Samtliga länder har skurit ner på antalet stridsvagnar och artilleri- och raketsystem, men i USA och Västeuropa har minskningen varit mer drastisk än i Kina och Indien. Inom stridsflyget har i stort sett alla länder minskat antalet plattformar sedan år 2000. Av de länder som redovisas i studien är det enbart Indien som marginellt ökat antalet stridsflyg. Ryssland har dragit ner antalet stridsflyg med en tredjedel. Även USA har gjort omfattande nedskärningar och detsamma gäller Kina och E4-länderna. Enligt rapporten handlar minskningen nästan uteslutande om att man satsat på dyrare och mer avancerade plattformar, alltså kvalitet framför kvantitet. Inom stridsflyget är USA dominerande med ett tydligt försprång inom 5:e generationens stridsflyg. Kina har nyligen börjat introducera denna generation medan Ryssland halkat efter i utvecklingen. 

– Kina har över 140 enheter 5:e generationens J-20 stridsflygplan. Ryssland har bara lyckats få fram ett fåtal av sina Su-57, trots att programmen började samtidigt.

Per Olsson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Per Olsson, försvarsekonom vid FOI.

Globala militära utgifter 2000–2022:

Överlag dominerar västvärlden i fråga om tekniskt avancemang och modernitet, delvis för att de andra stormakterna i studien har behållit en större andel äldre materiel. Det gäller framför allt Ryssland, men också Kina och Indien har en större andel åldrande materiel än E4-länderna och USA. 

– Gällande kvalitet är det fördel väst. Indien, Kina och Ryssland får förmodligen ut större mängder materiel och personal ur sina försvarsbudgetar än väst eftersom de har ett lägre kostnadsläge, men väst har generellt bättre grejer, säger Per Olsson. 

Den globala upprustningen sker trots sviktande världsekonomi och majoriteten av länderna i Europa fortsätter med sina planerade satsningar.   

– Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. Än så länge är det långt ifrån alla som uppnår Natos mål på två procent av BNP, men många är på väg dit. Två procent av BNP är visserligen ingen sensationell nivå, det globala genomsnittet ligger runt två procent, men att gå från en eller en och en halv procent till två procent innebär ändå stora förändringar. I Polen talar man till och med om en försvarsbudget på fyra procent av BNP. Det innebär att Europas andel av globala militära utgifter med stor sannolikhet kommer att öka fram till 2030, säger Per Olsson. 

» Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. «

Enligt prognosen i Försvarsekonomisk utblick kommer Kina att passera USA som världens starkaste ekonomi någon gång runt år 2030. Samtidigt konstateras att den kraftiga ekonomiska tillväxt som Kina haft sedan millennieskiftet saktar in. Det kan, enligt Per Olsson, komma att påverka både prognosen liksom Kinas militära upprustning. 

– Den kinesiska militära uppbyggnaden har möjliggjorts av den ekonomiska tillväxten. Nu ska det bli intressant att se hur de agerar när tillväxten mattas av. De kommer att behöva låta en större andel av BNP gå till försvaret för att kunna fortsätta expandera militärt. Men oavsett om Kina går om USA eller inte, så kommer världen att domineras av två ganska jämnstora ekonomier.

Även Indien förväntas fortsätta öka både ekonomiskt och militärt. Landet låg fram till 2010-talet på ungefär samma BNP som Ryssland, men har sedan dess dragit ifrån. Indien är i dag världens femte största ekonomi och bedöms fortsätta växa stadigt under kommande årtionde. 

– Indien vill spela en central roll i Indiska Oceanen. De vill också ha inflytande i Sydostasien och Mellanöstern och vara en balans mot Kina. USA ser positivt på Indiens ambitioner och vill stötta det, säger Per Olsson och fortsätter: 

– Samtidigt står Indien både Ryssland och Iran nära. Det var många som blev besvikna över att Indien inte tog tydligare ställning mot Ryssland i kriget i Ukraina, men man måste inse att Indien har sina egna intressen och hotbilder och de kommer inte att gå andras ärenden. Indien har börjat luta sig mer mot väst, men det är inte okomplicerat. 

Oavsett utgången av kriget i Ukraina, så kommer Ryssland att behöva återuppbygga sin militära kapacitet efter kriget. Att rusta kommer att bli mer kostsamt än under föregående expansionsfas eftersom man inte längre har kvar det gamla sovjetiska arvet som grund att bygga en uppgraderad armé på. 

– Ryssarna har förbrukat tusentals stridsvagnar, stridsfordon och mängder av artilleri. Nya grejer blir oundvikligen dyrare att tillverka. Tidigare har de kunnat ta gamla stridsvagnar, svetsat på extra skydd och skickat till fronten men när de ska ersätta förlorad materiel kommer det att krävas nytt, säger Per Olsson. 

Exakt hur kriget i Ukraina kommer att påverka inriktningen av den pågående globala upprustningen går inte att svara på i nuläget, enligt Per Olsson. Men han säger att det är troligt att en viss anpassning till de erfarenheter som kriget ger kommer att ske. 

– Behov av ammunition och logistik är lärdomar som dras efter varje krig. ’Oj, går det åt så här mycket drivmedel och så här mycket ammunition’. I Ukraina kan vi se den enorma mängden artilleriammunition som förbrukas. Särskilt i väst har vi krympt våra lager av ammunition och artilleri. Länder i öst har gått en annan väg, inklusive Polen, Finland och Ukraina, och behållit sina lager i större utsträckning. De känner sin granne. 

Och det som nu pågår i Ukraina med massiva ryska förluster, beskriver Per Olsson som något av ett tveeggat svärd. 

– Å ena sidan kommer Ryssland att behöva återbygga stora delar av sin armé, under omfattande sanktioner. Å andra sidan finns det få saker så lärorika som militära motgångar, och kriget är inte över än. Vi ser redan nu hur båda sidor i kriget kombinerar billiga obemannade farkoster och gammalt artilleri på ett nytt sätt. Dessutom kommer Ryssland även fortsatt att ha världens största kärnvapenarsenal. Det kan vara dyrt att överskatta sin motståndare, men direkt farligt att underskatta den. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Under Natotoppmötet i juli meddelade Turkiets president att landet kommer godkänna Sveriges ansökan till Nato, även om det också kräver ett beslut i parlamentet. Generalmajor Johan Pekkari vid Försvarsstaben om vad medlemskapet kommer att innebära för organisation och personal.
Generalmajor Johan Pekkari är chef för strategienheten vid Försvarsstaben på Högvarteret.

Hur långt har Försvarsmakten kommit i förberedelserna inför ett Natomedlemskap?

– Det finns två svar på den frågan. Det ena är att vi är i mål med alla förberedelser för att kunna bli medlemmar och vi är redo att ta steget in i organisationen. Det andra svaret är att förberedelserna fortgår, bland annat genom diskussioner med Nato om förmågeutveckling. Men det finns också sådant som vi inte kan göra förrän vi har blivit medlemmar fullt ut, som att upprätta en gemensam försvarsplanering för hur vi tillsammans ska kunna försvara Sverige och andra Natoländer, säger Johan Pekkari, chef för strategienheten vid Försvarsstaben. 

Den 8 juni beslutade regeringen att Försvarsmakten får inleda förberedelser med Nato och dess medlemsländer för att möjliggöra framtida gemensamma operationer. Vad innebär det i praktiken? 

– Det innebär att vi får tillstånd att förbereda mycket av den planering som påbörjats. Tills vi blir medlemmar sker detta på bilateral nivå, på samma sätt som vi samarbetar med exempelvis Finland sedan många år. Det kan ske genom att andra länder besöker oss och att vi besöker dem. Det skulle också kunna handla om att förhandslagra förnödenheter och materiel i Sverige för att korta startsträckan inför en gemensam operation. För att sedan genomföra gemensamma operationer krävs formella beslut från regering och riksdag. 

När Sverige väl blir medlem i Nato, vad händer i Försvarsmakten då? 

– Sedan vi ansökte om medlemskap har vi arbetat tillsammans med Nato inom tio olika funktionsområden. Det handlar om allt från juridik och administration till försvarsplanering och förmågeutveckling. Nu har vi grönt ljus inom alla dessa områden och den dag vi blir medlemmar kommer vi att slutföra det vi nu har planerat för tillsammans med Nato. Det kan exempelvis handla om att införa ledningsstödssystem eller rutiner för hantering av informationsutbyte, alltså hur vi ska hantera inflödet av alla de handlingar som kommer att skickas till oss som medlemmar i Nato. 

» Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. «

Hur kommer strukturen för arbetet i Nato se ut på Högkvarteret?

– Vi förbereder för att upprätta en Natoavdelning inom Försvarsstaben med ansvar för relationen till den svenska militära representationen vid Natos högkvarter i Bryssel samt för samordning av svenskt deltagande i Natos kommittéer och arbetsgrupper. Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. Parallellt kommer många staber också att ha en egen väg in i Nato. 

Hur kommer Försvarsmaktens anställda att märka att Sverige går med i Nato?     

– I samband med inträdet kommer vi att delta i flagghissningsceremonier vid Natos högkvarter och staber samt genomföra egna ceremonier i Sverige när vi hissar Natoflaggan. I övrigt märker man kanske inte så mycket dag ett. Bemanningen i Nato kommer att öka succesivt. Tillväxten kommer att ske under flera år med krav på 30 procents bemanning efter tre år och full bemanning efter sju år. Jag kan inte säga exakt hur många individer det kommer att behövas, men någonstans i närheten av 200–250 personer blir det förmodligen. I dag har vi ett 30-tal personer som arbetar internationellt i eller med Nato och deras befattningar prioriterar vi inledningsvis att behålla. Att tjänstgöra i Natos olika organisationer kommer att bli en naturlig del av inte minst officerares och specialistofficerares karriärer. Därtill kommer naturligtvis våra förband och förmågor att användas för lösandet av uppgifter inom ramen för Natouppdrag och vi kommer fortsätta att delta i olika former av övningsverksamhet. 

Vilka befattningar i Nato kommer Sverige att bemanna? 

– Vi har ännu inte börjat prata om individer utan mer om var vi vill ha närvaro. Sedan kommer det att bli en diskussion med Nato om vilka befattningar som vi kan och får tillsätta. Först därefter kan vi börja prata om vem som ska få åka. Men vi vet att det kommer att krävas närvaro i bland annat Bryssel, Mons, Norfolk och Brunssum samt vid de tre domänhögkvarteren Landcom, Marcom och Aircom. 

Sveriges medlemskap i Nato dröjer medan vår närmaste militära samarbetspartner Finland blev medlemmar den 4 april. Vad innebär det för Försvarsmakten?   

– I det korta perspektivet får det inga större effekter. Skulle det dra ut på tiden kan det bli utmanande om vi till exempel inte kan utveckla vår förmåga och planering tillsammans med Nato. Jag vill inte ange någon tid för när det kan börja bli problematiskt men om signalerna som vi fått stämmer, att vi blir medlemmar i höst, så får det inga konsekvenser. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
”Bristen på flygstridsledare har fått påverkan för flygsäkerheten. Även flygverksamheten får följder, där bland annat divisionernas krigsduglighet och provflygningar med Jas 39 E påverkas.”
Faksimil från Officerstidningen nummer 2, 2019

FAKTA

Bristen på flygstridsledare

Då: En omfattande brist på flygstridsledare som innebar att bara 75 procent av Försvarsmaktens behov kunde levereras. Trots att behovet låg på sex till åtta nyutbildade flygstridsledare, utbildades bara en till tre personer om året. Det fanns stora utmaningar i att kunna utföra de dagliga uppgifterna med bibehållen flygsäkerhet, och verksamheten var därför kraftigt anpassad. 

Nu: Drygt fyra år senare råder det fortfarande en brist på flygstridsledare, men det har ljusnat betydligt. I dag utbildas fler flygstridsledare än tidigare och det finns numera möjlighet att utbilda åtta till tio personer per år.

I mars 2019 rapporterade Officerstidningen om det alarmerande läget på 161:a strilbataljonen och Håkan Leijonqvist, chef för bataljonen, uttalade sig om situationen:

– Läget är allvarligt eftersom vi förra året bara kunde leverera 75 procent av Försvarsmaktens behov och prognosen för i år ser ungefär likadan ut. Det här påverkar stridsdugligheten hos våra divisioner och kan leda till att vi exempelvis inte kan bistå Saab i deras materielutveckling med exempelvis Jas 39 E eller att piloter inte kan utbildas i den utsträckning som skulle behövas, sa han. 

Enligt en analys som HKV Prod flyg presenterade 2018 gick det då inte längre att utföra den dagliga verksamheten utan att flygsäkerheten påverkades negativt eftersom bristen på flygstridsledare var för stor. 

Den långsiktiga prognosen för flygstridsledarorganisationen visade en stadigt sjunkande trend, medelåldern bland flygstridsledarna var hög samtidigt som nyrekryteringen var låg. Att utföra de dagliga uppgifterna med bibehållen flygsäkerhet var inte längre möjligt och därför fick verksamheten anpassas därefter. 

» Flygsäkerhetsläget har förbättrats tack vare nytillskottet av personal men balansen mellan uppgifter och resurser är fortfarande något ansträngd. «

I dag är läget annorlunda, berättar överstelöjtnant Håkan Leijonqvist, som numera är ställföreträdande flottiljchef på Upplands flygflottilj.

– Vi är i flygsäkert läge. Flygsäkerhetsläget har tydligt förbättrats sedan sist tack vare nytillskottet av personal, men balansen mellan uppgifter och resurser är fortfarande något ansträngd.

Ansvaret för flygsäkerheten har i dag lyfts till bataljonchefsnivå, något som Håkan Leijonqvist efterfrågade redan 2019. Än är flygvapnet inte i mål, och det kommer att finnas ett personalunderskott under flera år framåt. Men det ser betydligt ljusare ut, till stor del tack vare att värnpliktiga kan påbörja sin flygstridsledarutbildning inom ramen för grundutbildningen, samt att man som soldat kan jobba som flygstridsledare.

– Dessa reformer har gjort personalförsörjningslinjerna tydligare och robustare. Tidigare var det svårt att ansöka till kursen och Försvarsmakten hade ett mycket begränsat urval. Nu kan man söka året runt och man kan placeras som flygstridsledarbiträde redan under värnplikten. 

Dessutom har lönebilden för flygstridsledare gjorts om, vilket gjort att anställda inom Försvarsmakten blivit intresserade av att söka sig till strilbataljonen.

– Vi har lyckats vända utvecklingen, och har i dag möjlighet att utbilda åtta-tio flygstridsledare om året. Vi har fortfarande svårt att helt fylla utbildningen, men vi är på god väg, säger Håkan Leijonqvist. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post