Bland Västeuropas politiker råder enighet om att säkerhetsläget i Europa har försämrats på grund Rysslands aggressiva agerande, framförallt i dess eget nära utland. Mot Georgien redan 2008 och senare Ukraina 2014 men även ett allmänt ökat inslag av olika ryska påtryckningar mot till exempel de baltiska staterna.
När Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) 2017 för första gången på många år gjorde en samlad analys av västlig militär förmåga i Nordeuropa var vår slutsats att det fanns flera brister i jämförelse med Ryssland, framförallt vad gäller förbandens beredskap, markstridsförmåga och olika stödfunktioner som behövs vid konflikt med en kvalificerad motståndare. Under förra året upprepade vi studien och försökte göra en mer systematisk värdering avseende styrke- eller förmågebalansen mellan väst och Ryssland. Som en del genomfördes bland annat ett krigsspel våren 2020 avseende ett ryskt angrepp på Baltikum via Belarus.
En övergripande slutsats är att Ryssland inte överhuvudtaget – och för övrigt inte heller Kina inom överskådlig tid – kan matcha en enad västlig allians vad gäller politisk, ekonomisk och militär styrka. Väst har överlägsen potential, om dess sammanhållning och samordning fungerar. Även med hänsyn till köpkraft är exempelvis Nato-ländernas försvarsutgifter flera gånger större än Rysslands och mer än dubbelt så stora som Kinas motsvarande utgifter. Däremot är västsidan splittrad i synen på hotet, från Ryssland och Kina men även terrorism, och har därmed olika prioriteringar. Det innebär också att medan försvarsutgifterna stigit sedan 2014 så har det skett långsamt, inom Nato med totalt 10 till 15 procent i fasta priser, och ojämnt fördelat mellan länder. Trots planer på ytterligare ökningar finns en osäkerhet, inte minst vad gäller de stora europeiska militärmakterna, det vill säga Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och allmänt som en följd av Covid-19-pandemin.
» Till skillnad mot den västliga alliansen är Ryssland en stat under enhetlig ledning som snabbare kan ta beslut. «
Mot detta står ett auktoritärt Ryssland som vill återvinna stormaktstatus och inflytande i sitt nära utland samt är berett att bryta mot folkrätt och internationella överenskommelser om så krävs. Till skillnad mot den västliga alliansen är Ryssland en stat under enhetlig ledning som snabbare kan ta beslut och agera med direkt tillgängliga maktmedel. Landets beroende av en stark ledare, ekonomisk skörhet och ett socialt missnöje som kan blossa upp gör samtidigt Ryssland svagt. Tillsammans med Rysslands begränsade resurser, inte minst militära sådana, innebär detta att eventuella större väpnade konflikter måste hållas korta så långt det går.
Västsidans politiska utmaning är således både att uppnå enighet om utformning av det kollektiva försvaret och om agerande mot uppdykande hot. Kraven inom Nato för att utlösa artikel 5, enligt vilken ett angrepp mot ett Nato-land ska anses vara ett angrepp på alla Nato-länder, innebär att hjälp till allierade kan utebli eller åtminstone dröja på ett avgörande sätt. En viktig räddningsplanka som ofta förbisetts är samtidigt möjligheten att agera i mindre koalitioner, vilket alliansavtalet medger. Detta stöds av alltmer utvecklade förberedelser vad gäller beslutsfattande, planering och övningar inom Nato men också direkt mellan medlemsstaterna
Natos planering för försvar av Nordeuropa och den östra flanken bygger i dag på att förhindra att motståndaren tidigt når sina mål med en begränsad framskjuten närvaro och snabbreaktionsstyrkor samt, om så krävs, i förlängningen återställa medlemsstaternas suveränitet med mer omfattande resurser. Logiken i både avskräckning och försvar är framförallt att signalera beslutsamhet att långsiktigt fullfölja alliansåtaganden, om så krävs med alla medel. Mot detta står en rysk strategi av så kallat aktivt försvar, där militära och icke-militära medel ska kombineras från fred till krig. Detta inkluderar att ingripa tidigt för att behålla det strategiska initiativet, givet att man anser att gränsen mellan krig och fred är suddig och att krig ofta avgörs tidigt. Ryssland lägger också stor vikt vid att kunna hantera eskalering, med både konventionella och nukleära maktmedel.
Frågan är om Nato på ett trovärdigt sätt kan avskräcka och, om så krävs, försvara sig mot hela spännvidden av möjliga fientliga aktioner från dolda trakasserier av enskilda stater till storkrig. I dagsläget satsar västsidan på att avskräckningen fungerar, snarare än att kunna försvara sig mot alla attacker; det är i alla fall vad nuvarande förberedelser och förmågor medger. Alternativt hoppas man på en rejäl förvarning för att kunna upprusta. Vad gäller doktrin för strid mot en kvalificerad motståndare finns mycket, i teorin, på västsidan. Utmaningen för västländerna är att omsätta denna strategi, operationskonst och taktik i planering, utbildning och övning efter många år av kamp mot terrorism och stabiliseringsoperationer. Men det finns också ett behov att utveckla tänkandet vad gäller till exempel framskjutet försvar, kontrollerad eskalering av konflikter, operationer på djupet, samordning av strid i flera domäner med mera.
Ryssland har ett kvalitativt övertag främst genom bättre samövning av stridskrafter och på marken. Landets väpnade styrkor har övat för regionala krig sedan början på 2010-talet, i en omfattning som Nato ännu inte kan mäta sig med alls. De har vidare en större andel tunga markförband med bättre dimensionerade stödfunktioner. Nato har motsvarande kvalitativa fördel inom marin- och flygstridskrafter. Underhåll av förband och även att föra fram förstärkningar under öppen konflikt kommer att bli en utmaning för båda sidor; det är således viktigt att kunna nyttja sina fördelar tidigt. Styrkeövertag på papperet garanterar vidare inte framgång i praktiken, särskilt inte i konflikter med korta tidsförhållanden på ett glest slagfält. Att vara på rätt plats, i rätt tid och med rätt förmågor är viktigare än de totala resurserna – varav en stor del kanske aldrig kommer till nyttan innan kriget är över eller har kört fast.
Vad är realistiska, angelägna och effektiva åtgärder för att förbättra det kollektiva försvaret av Nordeuropa, givet vår bedömning av förmågan men även de politiska och ekonomiska ramfaktorer som vi berört?
För det första kräver sammanhållningen av västsidan solidaritet och fördelning av bördor, inte bara när det gäller hotet från Ryssland utan även från Kina och terrorism. För det andra behöver västsidans strategi innehålla mer flexibla svar på de hot som kan uppstå över hela konfliktskalan, från fredstida och förtäckt påverkan till krigstida konventionella militära operationer och i värsta fall kärnvapeninsatser. För det tredje räcker det att exponera eventuella motståndare, Ryssland i det här fallet, för oacceptabel risk vad gäller kostnader för ett angrepp. För det fjärde behöver väst fokusera på att säkerställa en begränsad men komplett uppsättning förmågor som har god beredskap, snarare än på de totala resurserna. För det femte bör utvecklingen av alliansens funktion, vad gäller ledning, planering och övningar fortsätta. De är troligen bland de mest kostnadseffektiva åtgärderna som kan vidtas. Avslutningsvis måste långsiktiga investeringar göras i försvar, men det löser inte behovet av förmåga på kort sikt och bör övervägas noggrant. Hårda prioriteringar är nödvändiga med troligtvis begränsade ekonomiska ramar och varierande politiskt stöd för ytterligare försvarssatsningar.
