Senast publicerat
Senast publicerat:

Oenighet försvagar västligt försvar

Varken Ryssland eller Kina kan matcha en enad västlig allians vad gäller politisk, ekonomisk och militär styrka. Men bristen på enighet inom Nato om kollektivt försvar och ett ryskt övertag inom vissa områden jämnar ut oddsen i Europa. Väst måste stärka den politiska sammanhållningen och den gemensamma förmågan för att stå bättre rustat mot eventuella aggressioner, oavsett om de kommer från Ryssland, Kina eller terrorism.

Krister Pallin
Istockphoto

Bland Västeuropas politiker råder enighet om att säkerhetsläget i Europa har försämrats på grund Rysslands aggressiva agerande, framförallt i dess eget nära utland. Mot Georgien redan 2008 och senare Ukraina 2014 men även ett allmänt ökat inslag av olika ryska påtryckningar mot till exempel de baltiska staterna. 

När Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) 2017 för första gången på många år gjorde en samlad analys av västlig militär förmåga i Nordeuropa var vår slutsats att det fanns flera brister i jämförelse med Ryssland, framförallt vad gäller förbandens beredskap, markstridsförmåga och olika stödfunktioner som behövs vid konflikt med en kvalificerad motståndare.  Under förra året upprepade vi studien och försökte göra en mer systematisk värdering avseende styrke- eller förmågebalansen mellan väst och Ryssland. Som en del genomfördes bland annat ett krigsspel våren 2020 avseende ett ryskt angrepp på Baltikum via Belarus. 

En övergripande slutsats är att Ryssland inte överhuvudtaget – och för övrigt inte heller Kina inom överskådlig tid – kan matcha en enad västlig allians vad gäller politisk, ekonomisk och militär styrka. Väst har överlägsen potential, om dess sammanhållning och samordning fungerar. Även med hänsyn till köpkraft är exempelvis Nato-ländernas försvarsutgifter flera gånger större än Rysslands och mer än dubbelt så stora som Kinas motsvarande utgifter. Däremot är västsidan splittrad i synen på hotet, från Ryssland och Kina men även terrorism, och har därmed olika prioriteringar. Det innebär också att medan försvarsutgifterna stigit sedan 2014 så har det skett långsamt, inom Nato med totalt 10 till 15 procent i fasta priser, och ojämnt fördelat mellan länder. Trots planer på ytterligare ökningar finns en osäkerhet, inte minst vad gäller de stora europeiska militärmakterna, det vill säga Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och allmänt som en följd av Covid-19-pandemin.

Mot detta står ett auktoritärt Ryssland som vill återvinna stormaktstatus och inflytande i sitt nära utland samt är berett att bryta mot folkrätt och internationella överenskommelser om så krävs. Till skillnad mot den västliga alliansen är Ryssland en stat under enhetlig ledning som snabbare kan ta beslut och agera med direkt tillgängliga maktmedel. Landets beroende av en stark ledare, ekonomisk skörhet och ett socialt missnöje som kan blossa upp gör samtidigt Ryssland svagt. Tillsammans med Rysslands begränsade resurser, inte minst militära sådana, innebär detta att eventuella större väpnade konflikter måste hållas korta så långt det går. 

Västsidans politiska utmaning är således både att uppnå enighet om utformning av det kollektiva försvaret och om agerande mot uppdykande hot. Kraven inom Nato för att utlösa artikel 5, enligt vilken ett angrepp mot ett Nato-land ska anses vara ett angrepp på alla Nato-länder, innebär att hjälp till allierade kan utebli eller åtminstone dröja på ett avgörande sätt. En viktig räddningsplanka som ofta förbisetts är samtidigt möjligheten att agera i mindre koalitioner, vilket alliansavtalet medger. Detta stöds av alltmer utvecklade förberedelser vad gäller beslutsfattande, planering och övningar inom Nato men också direkt mellan medlemsstaterna 

Natos planering för försvar av Nordeuropa och den östra flanken bygger i dag på att förhindra att motståndaren tidigt når sina mål med en begränsad framskjuten närvaro och snabbreaktionsstyrkor samt, om så krävs, i förlängningen återställa medlemsstaternas suveränitet med mer omfattande resurser. Logiken i både avskräckning och försvar är framförallt att signalera beslutsamhet att långsiktigt fullfölja alliansåtaganden, om så krävs med alla medel. Mot detta står en rysk strategi av så kallat aktivt försvar, där militära och icke-militära medel ska kombineras från fred till krig. Detta inkluderar att ingripa tidigt för att behålla det strategiska initiativet, givet att man anser att gränsen mellan krig och fred är suddig och att krig ofta avgörs tidigt. Ryssland lägger också stor vikt vid att kunna hantera eskalering, med både konventionella och nukleära maktmedel.

Frågan är om Nato på ett trovärdigt sätt kan avskräcka och, om så krävs, försvara sig mot hela spännvidden av möjliga fientliga aktioner från dolda trakasserier av enskilda stater till storkrig. I dagsläget satsar västsidan på att avskräckningen fungerar, snarare än att kunna försvara sig mot alla attacker; det är i alla fall vad nuvarande förberedelser och förmågor medger. Alternativt hoppas man på en rejäl förvarning för att kunna upprusta. Vad gäller doktrin för strid mot en kvalificerad motståndare finns mycket, i teorin, på västsidan. Utmaningen för västländerna är att omsätta denna strategi, operationskonst och taktik i planering, utbildning och övning efter många år av kamp mot terrorism och stabiliseringsoperationer. Men det finns också ett behov att utveckla tänkandet vad gäller till exempel framskjutet försvar, kontrollerad eskalering av konflikter, operationer på djupet, samordning av strid i flera domäner med mera.  

Ryssland har ett kvalitativt övertag främst genom bättre samövning av stridskrafter och på marken. Landets väpnade styrkor har övat för regionala krig sedan början på 2010-talet, i en omfattning som Nato ännu inte kan mäta sig med alls. De har vidare en större andel tunga markförband med bättre dimensionerade stödfunktioner. Nato har motsvarande kvalitativa fördel inom marin- och flygstridskrafter. Underhåll av förband och även att föra fram förstärkningar under öppen konflikt kommer att bli en utmaning för båda sidor; det är således viktigt att kunna nyttja sina fördelar tidigt. Styrkeövertag på papperet garanterar vidare inte framgång i praktiken, särskilt inte i konflikter med korta tidsförhållanden på ett glest slagfält. Att vara på rätt plats, i rätt tid och med rätt förmågor är viktigare än de totala resurserna – varav en stor del kanske aldrig kommer till nyttan innan kriget är över eller har kört fast.

Vad är realistiska, angelägna och effektiva åtgärder för att förbättra det kollektiva försvaret av Nordeuropa, givet vår bedömning av förmågan men även de politiska och ekonomiska ramfaktorer som vi berört?

För det första kräver sammanhållningen av västsidan solidaritet och fördelning av bördor, inte bara när det gäller hotet från Ryssland utan även från Kina och terrorism. För det andra behöver västsidans strategi innehålla mer flexibla svar på de hot som kan uppstå över hela konfliktskalan, från fredstida och förtäckt påverkan till krigstida konventionella militära operationer och i värsta fall kärnvapeninsatser. För det tredje räcker det att exponera eventuella motståndare, Ryssland i det här fallet, för oacceptabel risk vad gäller kostnader för ett angrepp. För det fjärde behöver väst fokusera på att säkerställa en begränsad men komplett uppsättning förmågor som har god beredskap, snarare än på de totala resurserna. För det femte bör utvecklingen av alliansens funktion, vad gäller ledning, planering och övningar fortsätta. De är troligen bland de mest kostnadseffektiva åtgärderna som kan vidtas.  Avslutningsvis måste långsiktiga investeringar göras i försvar, men det löser inte behovet av förmåga på kort sikt och bör övervägas noggrant. Hårda prioriteringar är nödvändiga med troligtvis begränsade ekonomiska ramar och varierande politiskt stöd för ytterligare försvarssatsningar. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

    Maria Widehed
    Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

    Foto: Försvarsmakten

    Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

    – Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

    För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

    – Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

    – Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

    Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

    Varför är rymddomänen viktig?

    – En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

    – I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

    Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

    – Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

    Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

    – Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

    Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

    – Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

    Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

    – Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

    – Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

    Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

    – Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

    Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

    För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

    – Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

    Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

    – Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

    – Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

    Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

    – Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

    – Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

    Berätta något som få vet om rymddomänen.

    – Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

     

    Fakta

    Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

    Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

    Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

    Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

    Ur arkivet: