Senast publicerat
Senast publicerat:

Rymdchefen: ”Mycket handlar om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade”

Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

Maria Widehed
Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

Foto: Försvarsmakten

Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

– Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

– Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

– Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

Varför är rymddomänen viktig?

– En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

– I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

– Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

– Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

– Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

– Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

– Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

– Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

– Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

– Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

– Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

– Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

– Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

Berätta något som få vet om rymddomänen.

– Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

 

Fakta

Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: