Senast publicerat

Senast publicerat:

Dyrköpta lärdomar från Ukraina behöver tillvaratas bättre

Lärdomarna i Ukraina är dyrköpta och betalas med människoliv. Försvarsmakten måste på ett effektivare sätt tillvarata de erfarenheter som kriget ger oss för att vi ska stå bättre rustade vid ett eventuellt möte med rysk krigsförmåga. Inte minst gäller det drönartekniken som svarar för cirka 80 procent av förlusterna på bägge sidor i kriget.

Roger Djupsjö

2026-02-16

Erfarenheter eller modernt uttryckt ”lessons learned” bygger på många aspekter och synsätt. Det man generellt kan säga är, tycker jag, att det innebär att man tar vara på egna och andras erfarenheter för att utvecklas på ett effektivt sätt. Med andra ord, vara så nära den optimala utvecklingskurvan som möjlig för att verka på det nuvarande och framtida stridsfältet. Detta i militär kontext gäller både enskilda soldater, förband och utrustning.

Har man då ett eget ansvar som enskild soldat och chef i den här lärandeprocessen? Ja absolut! Och i Ukraina blir detta uppenbart. Utvecklingen i Ukraina sker på bekostnad av människoliv. En soldat som uppträder felaktigt i striden stupar inom kort. I ett förband som uppträder felaktigt stupar många soldater medan motsatsen gäller i de förband som uppträder på ett anpassat sätt efter egna eller andras erfarenheter. I krig behöver ingen ge order kring detta, det sker automatiskt efter någon tid vid fronten.

Det är dock viktigt att se till att det på ett organiserat sätt tas tillvara på för att sedan sprida de dyrköpta erfarenheterna, vilket man idag gör på ett bra sätt i Ukraina. Förbanden där har egen möjlighet att förändra sitt uppträdande efter egna gjorda erfarenheter. Man inrapporterar detta via en erfarenhetssida i sitt kommunikations- och informationsnät.

Erfarenheterna, beroende på omfattning och område, förs in i uppdaterade orienteringar. De skickas sedan ut med regelbundenhet till alla förband inom Ukrainas försvarsmakt samt till andra stödjande organisationer. Justeringar i taktiska utbildningsreglementen skrivs som förändringar och förs in som ändringstryck. Det för att snabbt skapa förändrade sätt att leda och genomföra striden, men också med syftet att utbilda nya chefer och enheter på rätt sätt.

Ukrainakriget visar att denna kapplöpning är – och kommer vara – avgörande för krigets avslut. Vikten av att snabbt kunna genomföra förändringar för att helst ligga framför Rysslands utvecklingskurva är avgörande för oss och för Ukraina.

Ett annat område under omdaning är den snabba utvecklingen av utrustning. Idag sker denna kapplöpning på daglig basis där med- och motmedel ständigt utvecklas i ett rasande tempo. Historiskt har progression alltid påskyndats i krigstider. Ett exempel är utvecklingen av jetmotorer som tog fart efter andra världskriget. Ett annat är stridsvagnars skyddsnivåer som förbättrades under Israelkrigen, men det finns många fler. Ukrainakriget visar att denna kapplöpning är – och kommer vara – avgörande för krigets avslut.

Vikten av att snabbt kunna genomföra förändringar för att helst ligga framför Rysslands utvecklingskurva är avgörande för oss och för Ukraina. Ett exempel från Ukraina är att avståndet mellan industri och förband inte finns. Det genom att industrin är framme vid fronten och deltar med försök som en del av krigföringen. Ibland går det bra, ibland inte, men en erfarenhet är det varje gång. Detta är något som även vi bör öva på under våra större övningar, som exempelvis Aurora 26.

Förändringar sker oerhört snabbt idag. Det som var en sanning för någon månad sedan om exempelvis drönartaktik gäller inte idag. Medel och motmedel förändrar stridsfältet nästan dag för dag. Vi måste börja öva utifrån dessa premisser, inte minst vad gäller drönare och användandet av dessa. Drönarna är här för att stanna som en viktig del av striden. De kommer dock att utvecklas ytterligare för att bli mer och mer autonoma och även utvecklas mängdmässigt för att mätta motståndarens försvarssystem. Detta gäller både på land, till sjöss och i luften. Hur kan jag vara så säker på det? Utifrån precis samma grund som jag har skrivit tidigare: för att hålla nere förlusterna av soldater och få den moderna soldaten att tro på framgång, överlevnad och möjligheter att besegra motståndaren.

Liknande läsning:

Idag används mer än trettio olika drönare i Ukraina. Allt från jaktdrönare till bombfällare i luften. Logistikdrönare försörjer förbanden på marken och överraskar motståndaren med nya mineringar på oväntade platser medan attackdrönare till sjöss skördar de största framgångarna för Ukraina. Allt kan kombineras i olika operationer och inom en snar framtid kanske 1 000-tals drönare är involverade samtidigt. Allt med grunden att det spar soldatliv och att operatörerna är effektiva när de sitter väl skyddade och kan styra till målträff.

Frontlinjen i Ukraina är på vissa platser mer eller mindre helt skyddad av drönare. Utsatta motståndsnästen ”strongholds” styrs av operatörer på annan plats. Endast vapensystem och sensorer finns i nästet samt kompletterat med drönare i luften vid offensiva åtgärder från ryska enheter. Logistisk ersättning sker nattetid med hjälp av markdrönare och viss personal. Gällande logistik kan idag väldigt få fordon, speciellt obepansrade, röra sig närmre fronten än 50 kilometer. Kanske är det dags att införa en drönarvapengren i Försvarsmakten, som man har gjort i Ukraina?

Att planera och genomföra denna typ av krigföring kräver också officerare och soldater som är specialiserade. Det innebär att vi på ett helt annat sätt än idag måste tänka på mängder av drönare. Idag förbrukar Ukraina mer än 2 500 drönare per dag och 80 procent av förlusterna på båda sidor är relaterade till drönarattacker.

Hur duktiga är vi i Sverige på att ta vara på de erfarenheter vi erbjuds av Ukraina? Jag pekar inte ut någon enskild, men vi kunde vara betydligt bättre! Det har gått fyra år sedan den fullskaliga invasionen och förändringarna är inte uppenbara. Vi ser fortfarande övningar utan att drönarvarnare är utsedda. Kanske är följande orsaker en del i detta: Fred i över 200 år plus strategisk timeout plus svensk byråkrati kontra en krigförande nation.

De materielsystem vi skickat till Ukraina är mycket efterfrågade på grund av att de visat sig effektiva. De uppskattas också för att de är utformade för att snabbt kunna utbildas på. Dock är de system som var effektiva i början av kriget inte lika effektiva längre på grund av Rysslands tekniska och taktiska motåtgärder. Det är en utveckling som vi måste följa. Jag kan ibland få intrycket att vi har utbildat de ukrainska operatörerna på våra materielsystem, men glömt att behålla kontakten för att fortlöpande få feedback från striden och effektiviteten av utrustningen. Inte minst utifrån de tekniska och taktiska motåtgärder som Ryssland vidtar.

Däremot har vi genom olika samarbeten med Ukraina möjligheten att bli bättre nu. De erbjuder oss sina dyrköpta erfarenheter helt gratis genom våra överenskommelser och bidrag till dem.

En annan erfarenhet vi måste ta till oss är behovet av att ny- och omutbilda över tid. Operatörer och soldater stupar och omplaceras så kunskap är aldrig för evigt vid ett förband. I Ukraina har de flesta brigader ett eget utbildningscenter strax bakom frontlinjen eller på andra platser när tillfälle ges. Här tas ersättningsmanskap emot och utbildas för att kunna överleva vid fronten. När de kommer från grundutbildningscenter i Europa eller från egna utbildningsplatser i Ukraina, är de inte färdiga för fronttjänst. Det eftersom det inte funnits rätt erfarenhet från verkligheten och krigets utveckling vid dessa utbildningsplatser.

Ryssland kan bara besegras genom bättre utrustning och bättre utbildade förband. Vi kommer aldrig att kunna mäta oss med deras metod att offra soldater och mängdmässigt nöta ner motståndaren – och tack för det! Däremot har vi genom olika samarbeten med Ukraina möjligheten att bli bättre nu. De erbjuder oss sina dyrköpta erfarenheter helt gratis genom våra överenskommelser och bidrag till dem.

Ett företag jag vill lyfta fram som ett bra exempel i detta hänseende är Saab. De finns på plats i Ukraina, samlar erfarenheter, samarbetar, utbildar och utvecklar. Även om försvarsmaktspersonal inte får utbilda i Ukraina idag finns det inget som hindrar att genomföra övriga punkter. Att lära sig om vår motståndare Ryssland och dess krigföring är oerhört viktigt och det är dags att öka detta utbyte. Se till att skicka utbildare på besöksresor, ett utbyte mellan truppslagscenter vore ypperligt. Det är också viktigt att erfarenhetshanteringen läggs på rätt nivå. Centrala utvärderingar på hög nivå fyller sitt syfte, men den grundläggande förändringen sker på förbandsnivå av officerarna på trupp. Ryssland kommer inte kriga annorlunda mot oss jämfört med Ukraina.

Att utnyttja Ukrainas erfarenheter kommer höja vår förmåga att verka på det framtida stridsfältet. Vi måste med andra ord förändra och utveckla vårt sätt att använda gjorda erfarenheter till en förändrad taktik och operationskonst inom en kortare omloppstid. Detta från lägsta till högsta nivå. Att tillåta att brigader inte uppträder på exakt samma sätt för att lösa en uppgift främjar också möjligheten att utnyttja gjorda erfarenheter och det ligger i uppdragstaktikens anda. Att nyutbilda samt omutbilda under brinnande krig är något vi måste ta till oss för att möjliggöra omhändertagande av erfarenheterna på förbanden. Det här är något som cheferna i vår organisation måste prioritera.

Som avslutning vill jag ställa frågan: Vad kan vara viktigare och det mest effektiva sättet att höja vår förmåga och därigenom tröskeleffekten än att ta del av erfarenheter från kriget i Ukraina? Jag vill här nämna General Dwight Eisenhowers citat som finns i entrén på Natos militärstrategiska högkvarter Shape i Belgien: ”The most common background to military disasters in history can be said in two words: TOO LATE!”

Ukraina ger oss mer tid ännu, men förbruka tiden på rätt sätt. Samla in erfarenheter, utvärdera och förändra. Hellre göra fel än att inte göra något alls. Även hästen hade sina förespråkare efter andra världskriget.

Fakta

Ukrainakriget

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina påbörjades den 24 februari 2022 och har nu pågått i fyra år. Men redan 2014 inleddes en väpnad konflikt mellan länderna då Ryssland ingrep för att hejda ett folkligt uppror inne i Ukraina med demonstranter som krävde ett starkare band till väst. Moskva tog kontrollen över Krimhalvön och delar av östra Ukraina, aktioner som följdes av en lågintensiv konflikt. Den fullskaliga invasionen föregicks av en alltmer hotfull retorik från Kreml mot Ukraina och det enade väst.

Källa: Utrikespolitiska institutet

Läs mer:

”Ryktena om manöverkrigets död är överdrivna”

Läs mer:

Hög tid att dra slutsatser av kriget – och införa dem

Läs mer:

På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Kriget i Ukraina

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz

2026-07-07

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.