Senast publicerat

Senast publicerat:

Löpande band i ”officersfabriken” motverkar ny kunskap

Försvarsmakten har ett väletablerat system för att skapa och bedöma militär kompetens. Det hämmar den bredd av kompetenser som är nödvändig för att möta dagens komplexa, högteknologiska krigshot och det gynnar inte den innovation som idag efterfrågas i försvarsdebatten. För att förbättra situationen krävs ökad flexibilitet och större respekt för fler kunskapstraditioner.

Karl Ydén

2025-12-17

”Kapten N har magisterexamen i matematik och datateknik. Han arbetar inom teknisk tjänst men Lv6 bedömer inte att utbildningen är adekvat för den verksamhet som genomförs vid Lv6.”

Formuleringen gäller en kapten i armén som 2021 tilldelades AI Swedens pris för bästa examensarbete, där maskinlärande och sensorfusion användes för att skilja drönare från fåglar nära flygplatser. Bedömningen gällde huruvida Kapten N:s masterexamen (inte magisterexamen, som Lv6 uppgav ovan) i ”Intelligenta och inbyggda system”, var relevant och N därmed inte skulle bli omklassificerad till specialistofficer. Luftvärnsregementet i Halmstad ansåg inte utbildningen relevant, vilket kan uppfattas som surrealistiskt i ljuset av dagens diskussion om AI, drönare och andra obemannade system. Bedömningar av denna typ är dock inte unika i försvaret. Hur kan de förstås i ljuset av dagens högteknologiska krigföring och efterfrågan på snabb militär innovation?

I Försvarsmakten finns ett etablerat system för hur militär kompetens skapas och bedöms. Utbildning och yrkessocialisering av svenska officerare har syftat till att skapa överensstämmelse med fastställda kriterier. Likt produkter på ett löpande band har officerare stegvis karriärutvecklats mot dessa genom befattningsbyten och militära skolsteg. Annan utbildning än det militära skolsystemets behandlas regelmässigt som irrelevant för officerares karriärmöjligheter – systemet är slutet.

Personalkategorin officer är i realiteten tiotals yrken fördelade över försvarsgrenarna, snarare än ett sammanhållet yrke. Under det kalla kriget bedrevs den grundläggande officersutbildningen i en specialiserad skolstruktur där varje truppslag i armén respektive varje ”skrå” i flygvapnet respektive marinen väsentligen utbildade de sina. Senare militära skolsteg tillförde officerare förståelse för övriga i den egna försvarsgrenen, och även för andra försvarsgrenar. Utbildningar kopplades i regel mot kommande krigsbefattningsnivå och taktikundervisningen kunde ha inslag av krigsplanering.

Efter kalla krigets slut inleddes en rad förändringar under parollen ”från invasionsförsvar till insatsförsvar” – i regel med syftet att skära ned kostnader (även när andra motiv framhölls). Politikerna ansåg försvaret vara kraftigt överdimensionerat och en rad försvarsbeslut avskaffade krigsorganisationen och lade ned regementen, flottiljer och militära skolor. Likriktningen av officerares kunskap, oavsett försvarsgren, förstärktes under denna turbulenta period.

Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern.

Det centraliserade Yrkesofficersprogrammet (YOP) för alla försvarsgrenar introducerades 1999. Officersutbildningens tidigare koppling till krigsbefattningar och konkret förbandspraktik var avvecklad – fokus lades på generella och kontextuella aspekter. Sovjethotet var borta. Den nya tidens officer skulle utveckla metodkunnande samt analysförmåga – och bli mer attraktiv på den civila arbetsmarknaden. Syftet var att undvika framtida överskott av medelålders skrivbordsofficerare som inte kunde tjänstgöra i exempelvis Afghanistan. Det senare övervägandet påverkade designen av officersutbildning liksom beslutet om flerbefälssystemet. Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern. Officersutbildningen ansågs behöva status som akademisk yrkesutbildning, varför ansvaret 2006 överfördes från Försvarsmakten till FHS.

Det treåriga Officersprogrammet (OP) designades kring FHS nyskapade akademiska ämnen: krigsvetenskap, ledarskap, försvarssystem och fysiskt stridsvärde. Alla kadetter studerade dessa samma ämnen, med samma lärare och samma litteratur. Trots de nya ämnena har en rad bedömare (inklusive FHS-medarbetare) kritiserat OP för bristande yrkesrelevans – mer intensivt efter krigsutbrottet 2022.

Liknande läsning:

Ett helt invändningsfritt utbildningssystem är förvisso inte möjligt att designa. Varje lösning blir resultat av avvägningar, och kritiker kommer alltid kunna hitta enskildheter med goda argument för ifrågasättanden. Därmed inte sagt att alla tänkbara officersutbildningssystem därför är lika bra. Varje system kommer att fungera olika väl alternativt illa i relation till olika kriterier. Centralt är att klarlägga vilka kriterier som är viktigast.

Såväl kalla krigets officershögskolestruktur (OHS) som nedskärningserans YOP och senare Officersprogrammet (OP), kan nog anses rimliga i relation till det de optimerades mot. De designades som helt olika sorters ”officersfabriker”. OHS utbildade i regel hyggligt hantverkskunniga instruktörer eller systemoperatörer som efter ett praktikår kunde krigsplaceras, och senare gå nya militära skolsteg för befordran till nästa grad. OP formades för att skapa en mer generisk officer – bättre på att läsa respektive skriva och i (samhälls)vetenskapliga metoder. Båda skolsystemen har olika svagheter. En aspekt av OP är att den ”vetenskapliga grunden” för militär yrkespraktik är bristfällig, vilket försvagar praktikrelevansen. En annan svaghet, utifrån dagens hotbild, är brist på teknisk kompetens. Tänkt motståndare år 2006 var dock främst talibaner och miliser, inte en högteknologisk fiende i ett storskaligt krig. Inslagen av teknisk utbildning reducerades kraftigt i nedskärningseran och den högre tekniska officersutbildningen avskaffades helt.

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte -endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer.

Varje officersutbildningssystem är format av sin tid. Den militära innovationsförmåga som nu efterlyses utgjorde inte ett kriterium vare sig i 1980-talets OHS eller i millennieskiftets YOP som blev OP. Likriktning är systemens gemensamma nämnare, i övrigt skiljer mycket dem åt.

Ett likriktat system genererar just likriktning, inte innovation. Sannolikheten för nyskapande lösningar minskar om alla studerar samma ämnen med samma lärare och samma litteratur. Om likriktning är det som belönas, varför förvänta sig nytänkande? En ytterligare utmaning är att teknisk innovation i regel kräver både teknikkompetens och verksamhetsförståelse. Den svenska officersutbildningen är de facto samhällsvetenskaplig. Teknologi behandlas i försvarets karriärsystem som en specialitet för ”tekniker”, trots att teknisk förståelse är central för taktik och ledning av strid (exempelvis i multidomänoperationer). I få andra teknikintensiva organisationer lär samhällsvetare dominera ledningsgruppen. Teknikbolagschefer är inte sällan civilingenjörer – i Försvarsmakten ses en civilingenjörsutbildad officer oftare som en specialist än som en kunnig chef. Få officerare verkar inse att svensk ingenjörsutbildnings metalärande framförallt är metodisk problemlösning (utöver teknikkunskaper) och att dess ursprung dessutom är militärt.

Fakta

Vanligt med teknisk ämnesexamen vid USA:s militära akademier

Andel som studerar till en teknisk eller natur-vetenskaplig examen:

• 78% av flottans kadetter vid US Naval Academy (Annapolis).

• 61% av flygvapnets kadetter vid US Air Force Academy.

• 67% av armékadetterna vid US Military Academy (West Point).

Källa: De tre militära lärosätena (motsvarande Militärhögskolan Karlberg i respektive försvarsgren).

I strävan efter civilt meritvärde har akademisk kvalifikationsnivå och nivå på militär grad (som symbol för yrkeskunskap) sammangjutits i de svenska officersprogrammens betongblock. Den likriktade konstruktionen har svårt att utbilda i militära yrkespraktiker (flertalet lärare är civila) och den blir opraktisk i relation till framväxande behov av nya kompetenser, exempelvis inom cyberkrigföring respektive rymd. Militärmakter som Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien kombinerar universitets- och militära utbildningar i sina betydligt mer flexibla kompetenssystem. Akademisk nivå och militär kunskap gjuts inte samman där, utan tre löjtnanter kan gå en kompanichefskurs med avlagda akademiska examina i statsvetenskap, rymdfysik respektive datavetenskap.

En möjlig svensk väg framåt vore att i nuvarande struktur öppna för markant större flexibilitet genom att skilja mellan akademisk kvalifikationsnivå och militärt kunskaps-innehåll. Om en officer har avlagt en relevant masterexamen, exempelvis i ”Intelligenta och inbyggda system”, är akademisk kvalifikationsnivå uppnådd. Officeren har därmed inte självklart all nödvändig militär yrkeskunskap för att fungera som exempelvis chef eller stabsmedlem. Det får bedömas i det individuella fallet, där naturligtvis även tjänstgöring bör vägas in – lärande sker inte bara i formell utbildning. Saknas kunskaper, får det hanteras med komplettering – exempelvis praktik eller kurser (som inte måste vara akademiska).

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer. Innovation och teknikutveckling är centrala komponenter i Natos strategi. Där krävs ofta sakkunskaper, långt utöver vad som tillhandahålls i de svenska officersprogrammen. Överlag har stora andelar officerare i Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien studerat tekniska eller naturvetenskapliga ämnen – den svenska officersutbildningens likriktade tyngdpunkt i samhällsvetenskap har knappast någon utländsk motsvarighet.

Sammantaget framträder ett vägval för svensk officersutbildning. Antingen bibehålls likriktningen baserad på idén om officerare som ”generalister” – officersprogrammen fortsätter då att utgöra de enda viktiga utbildningsmeriterna. Alternativt utvecklas större flexibilitet genom nya sätt att kombinera akademisk kvalifikationsnivå och militär yrkeskunskap. Därutöver behövs en kraftig kursomläggning för ökad teknikkompetens. Alla officerare behöver inte ha teknisk problemlösningsförmåga, men långt fler än vad som är fallet idag. Det krävs större flexibilitet, kompetensmässig differentiering och respekt för flera kunskapstraditioner. Det vore positivt för Försvarsmakten om ”Fallet kapten N.” blir det sista av sitt slag i den svenska officerskårens historia. Den bästa tidpunkten att skapa ett fungerande akademiskt militärt kompetensutvecklingssystem var för ungefär 30 år sedan. Den näst bästa tidpunkten är nu.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Officersutbildning

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz

2026-07-07

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.