Senast publicerat

Senast publicerat:

Löpande band i ”officersfabriken” motverkar ny kunskap

Försvarsmakten har ett väletablerat system för att skapa och bedöma militär kompetens. Det hämmar den bredd av kompetenser som är nödvändig för att möta dagens komplexa, högteknologiska krigshot och det gynnar inte den innovation som idag efterfrågas i försvarsdebatten. För att förbättra situationen krävs ökad flexibilitet och större respekt för fler kunskapstraditioner.

Karl Ydén

2025-12-17

”Kapten N har magisterexamen i matematik och datateknik. Han arbetar inom teknisk tjänst men Lv6 bedömer inte att utbildningen är adekvat för den verksamhet som genomförs vid Lv6.”

Formuleringen gäller en kapten i armén som 2021 tilldelades AI Swedens pris för bästa examensarbete, där maskinlärande och sensorfusion användes för att skilja drönare från fåglar nära flygplatser. Bedömningen gällde huruvida Kapten N:s masterexamen (inte magisterexamen, som Lv6 uppgav ovan) i ”Intelligenta och inbyggda system”, var relevant och N därmed inte skulle bli omklassificerad till specialistofficer. Luftvärnsregementet i Halmstad ansåg inte utbildningen relevant, vilket kan uppfattas som surrealistiskt i ljuset av dagens diskussion om AI, drönare och andra obemannade system. Bedömningar av denna typ är dock inte unika i försvaret. Hur kan de förstås i ljuset av dagens högteknologiska krigföring och efterfrågan på snabb militär innovation?

I Försvarsmakten finns ett etablerat system för hur militär kompetens skapas och bedöms. Utbildning och yrkessocialisering av svenska officerare har syftat till att skapa överensstämmelse med fastställda kriterier. Likt produkter på ett löpande band har officerare stegvis karriärutvecklats mot dessa genom befattningsbyten och militära skolsteg. Annan utbildning än det militära skolsystemets behandlas regelmässigt som irrelevant för officerares karriärmöjligheter – systemet är slutet.

Personalkategorin officer är i realiteten tiotals yrken fördelade över försvarsgrenarna, snarare än ett sammanhållet yrke. Under det kalla kriget bedrevs den grundläggande officersutbildningen i en specialiserad skolstruktur där varje truppslag i armén respektive varje ”skrå” i flygvapnet respektive marinen väsentligen utbildade de sina. Senare militära skolsteg tillförde officerare förståelse för övriga i den egna försvarsgrenen, och även för andra försvarsgrenar. Utbildningar kopplades i regel mot kommande krigsbefattningsnivå och taktikundervisningen kunde ha inslag av krigsplanering.

Efter kalla krigets slut inleddes en rad förändringar under parollen ”från invasionsförsvar till insatsförsvar” – i regel med syftet att skära ned kostnader (även när andra motiv framhölls). Politikerna ansåg försvaret vara kraftigt överdimensionerat och en rad försvarsbeslut avskaffade krigsorganisationen och lade ned regementen, flottiljer och militära skolor. Likriktningen av officerares kunskap, oavsett försvarsgren, förstärktes under denna turbulenta period.

Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern.

Det centraliserade Yrkesofficersprogrammet (YOP) för alla försvarsgrenar introducerades 1999. Officersutbildningens tidigare koppling till krigsbefattningar och konkret förbandspraktik var avvecklad – fokus lades på generella och kontextuella aspekter. Sovjethotet var borta. Den nya tidens officer skulle utveckla metodkunnande samt analysförmåga – och bli mer attraktiv på den civila arbetsmarknaden. Syftet var att undvika framtida överskott av medelålders skrivbordsofficerare som inte kunde tjänstgöra i exempelvis Afghanistan. Det senare övervägandet påverkade designen av officersutbildning liksom beslutet om flerbefälssystemet. Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern. Officersutbildningen ansågs behöva status som akademisk yrkesutbildning, varför ansvaret 2006 överfördes från Försvarsmakten till FHS.

Det treåriga Officersprogrammet (OP) designades kring FHS nyskapade akademiska ämnen: krigsvetenskap, ledarskap, försvarssystem och fysiskt stridsvärde. Alla kadetter studerade dessa samma ämnen, med samma lärare och samma litteratur. Trots de nya ämnena har en rad bedömare (inklusive FHS-medarbetare) kritiserat OP för bristande yrkesrelevans – mer intensivt efter krigsutbrottet 2022.

Ett helt invändningsfritt utbildningssystem är förvisso inte möjligt att designa. Varje lösning blir resultat av avvägningar, och kritiker kommer alltid kunna hitta enskildheter med goda argument för ifrågasättanden. Därmed inte sagt att alla tänkbara officersutbildningssystem därför är lika bra. Varje system kommer att fungera olika väl alternativt illa i relation till olika kriterier. Centralt är att klarlägga vilka kriterier som är viktigast.

Såväl kalla krigets officershögskolestruktur (OHS) som nedskärningserans YOP och senare Officersprogrammet (OP), kan nog anses rimliga i relation till det de optimerades mot. De designades som helt olika sorters ”officersfabriker”. OHS utbildade i regel hyggligt hantverkskunniga instruktörer eller systemoperatörer som efter ett praktikår kunde krigsplaceras, och senare gå nya militära skolsteg för befordran till nästa grad. OP formades för att skapa en mer generisk officer – bättre på att läsa respektive skriva och i (samhälls)vetenskapliga metoder. Båda skolsystemen har olika svagheter. En aspekt av OP är att den ”vetenskapliga grunden” för militär yrkespraktik är bristfällig, vilket försvagar praktikrelevansen. En annan svaghet, utifrån dagens hotbild, är brist på teknisk kompetens. Tänkt motståndare år 2006 var dock främst talibaner och miliser, inte en högteknologisk fiende i ett storskaligt krig. Inslagen av teknisk utbildning reducerades kraftigt i nedskärningseran och den högre tekniska officersutbildningen avskaffades helt.

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte -endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer.

Varje officersutbildningssystem är format av sin tid. Den militära innovationsförmåga som nu efterlyses utgjorde inte ett kriterium vare sig i 1980-talets OHS eller i millennieskiftets YOP som blev OP. Likriktning är systemens gemensamma nämnare, i övrigt skiljer mycket dem åt.

Ett likriktat system genererar just likriktning, inte innovation. Sannolikheten för nyskapande lösningar minskar om alla studerar samma ämnen med samma lärare och samma litteratur. Om likriktning är det som belönas, varför förvänta sig nytänkande? En ytterligare utmaning är att teknisk innovation i regel kräver både teknikkompetens och verksamhetsförståelse. Den svenska officersutbildningen är de facto samhällsvetenskaplig. Teknologi behandlas i försvarets karriärsystem som en specialitet för ”tekniker”, trots att teknisk förståelse är central för taktik och ledning av strid (exempelvis i multidomänoperationer). I få andra teknikintensiva organisationer lär samhällsvetare dominera ledningsgruppen. Teknikbolagschefer är inte sällan civilingenjörer – i Försvarsmakten ses en civilingenjörsutbildad officer oftare som en specialist än som en kunnig chef. Få officerare verkar inse att svensk ingenjörsutbildnings metalärande framförallt är metodisk problemlösning (utöver teknikkunskaper) och att dess ursprung dessutom är militärt.

Fakta

Vanligt med teknisk ämnesexamen vid USA:s militära akademier

Andel som studerar till en teknisk eller natur-vetenskaplig examen:

• 78% av flottans kadetter vid US Naval Academy (Annapolis).

• 61% av flygvapnets kadetter vid US Air Force Academy.

• 67% av armékadetterna vid US Military Academy (West Point).

Liknande läsning:

Källa: De tre militära lärosätena (motsvarande Militärhögskolan Karlberg i respektive försvarsgren).

I strävan efter civilt meritvärde har akademisk kvalifikationsnivå och nivå på militär grad (som symbol för yrkeskunskap) sammangjutits i de svenska officersprogrammens betongblock. Den likriktade konstruktionen har svårt att utbilda i militära yrkespraktiker (flertalet lärare är civila) och den blir opraktisk i relation till framväxande behov av nya kompetenser, exempelvis inom cyberkrigföring respektive rymd. Militärmakter som Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien kombinerar universitets- och militära utbildningar i sina betydligt mer flexibla kompetenssystem. Akademisk nivå och militär kunskap gjuts inte samman där, utan tre löjtnanter kan gå en kompanichefskurs med avlagda akademiska examina i statsvetenskap, rymdfysik respektive datavetenskap.

En möjlig svensk väg framåt vore att i nuvarande struktur öppna för markant större flexibilitet genom att skilja mellan akademisk kvalifikationsnivå och militärt kunskaps-innehåll. Om en officer har avlagt en relevant masterexamen, exempelvis i ”Intelligenta och inbyggda system”, är akademisk kvalifikationsnivå uppnådd. Officeren har därmed inte självklart all nödvändig militär yrkeskunskap för att fungera som exempelvis chef eller stabsmedlem. Det får bedömas i det individuella fallet, där naturligtvis även tjänstgöring bör vägas in – lärande sker inte bara i formell utbildning. Saknas kunskaper, får det hanteras med komplettering – exempelvis praktik eller kurser (som inte måste vara akademiska).

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer. Innovation och teknikutveckling är centrala komponenter i Natos strategi. Där krävs ofta sakkunskaper, långt utöver vad som tillhandahålls i de svenska officersprogrammen. Överlag har stora andelar officerare i Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien studerat tekniska eller naturvetenskapliga ämnen – den svenska officersutbildningens likriktade tyngdpunkt i samhällsvetenskap har knappast någon utländsk motsvarighet.

Sammantaget framträder ett vägval för svensk officersutbildning. Antingen bibehålls likriktningen baserad på idén om officerare som ”generalister” – officersprogrammen fortsätter då att utgöra de enda viktiga utbildningsmeriterna. Alternativt utvecklas större flexibilitet genom nya sätt att kombinera akademisk kvalifikationsnivå och militär yrkeskunskap. Därutöver behövs en kraftig kursomläggning för ökad teknikkompetens. Alla officerare behöver inte ha teknisk problemlösningsförmåga, men långt fler än vad som är fallet idag. Det krävs större flexibilitet, kompetensmässig differentiering och respekt för flera kunskapstraditioner. Det vore positivt för Försvarsmakten om ”Fallet kapten N.” blir det sista av sitt slag i den svenska officerskårens historia. Den bästa tidpunkten att skapa ett fungerande akademiskt militärt kompetensutvecklingssystem var för ungefär 30 år sedan. Den näst bästa tidpunkten är nu.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Officersutbildning

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Inflytelserika konsulter riskerar att forma Försvarsmakten

Mest läst:

Mötet /

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson: ”Det är klart att det vi gör är farligt”

Aktuellt /

Officersutbildning

Officersprogrammet stöps om – snabbare väg till krigsplacerade officerare

Debatt /

Personalförsörjning

”Ett år av passivitet – byråkratin stoppar lösningen för GSS”

Reportage /

Kriget i Ukraina

”Ryssarna har stenkoll på era fordon”

Analys

Nato

Nato är inträdesbiljetten till regional försvarsintegration

Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

Magnus Christiansson

2026-04-29

I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.

Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

Fakta

Försvarsberedningen

Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

Källa: Regeringskansliet

Ämnen i artikeln: Ryssland / Kriget i Ukraina / Nato / Försvarsberedningen / Shape

Ur arkivet:

Aktuellt /

Löner