Senast publicerat
Senast publicerat:

Indien vill bli världens nästa stormakt

Snabb tillväxt gör att Indien snart intar platsen som världens tredje största ekonomi. Efter decennier av återhållsamhet agerar Indien nu alltmer kraftfullt mot antagonister som ­Pakistan­ och Kina samtidigt som landets utrikespolitiska strategi är ­samarbete i såväl östlig som västlig riktning.

Samuel Neuman Bergenwall
Narendra Modi och Donald Trump
Indiens premiärminister Narendra Modi träffade USA:s president Donald Trump vid ett möte i Vita huset i Washington i februari i år.

Foto: MPNC/BACKGRID US/TT

Utvecklingen i Indien borde inte ha gått någon förbi. Indien har inte bara passerat Kina som jordens folkrikaste nation utan också som världens snabbast växande större ekonomi. Den indiska regeringen, ledd av hindunationalistiska BJP, strävar dessutom efter att förvandla Indien till en stormakt, även på det militära området. 

Trots att Indien har en lång väg kvar att vandra för att nå sina mål, är ambitionen och makttillväxten påtaglig. Indien spelar en allt mer central roll på världsscenen – men inte alltid på de sätt vi kanske trott eller hoppats på. Snabb ekonomisk tillväxt har gått hand i hand med nationalistisk politik och mer kraftfullt militärt agerande. Indien har stärkt relationerna till Europa och USA men bibehållit banden till Ryssland, framför allt inom försvarsmateriel och energi. 

Det nya, starkare och självsäkrare Indien som nu börjar ta steget ut i rampljuset menar att militärmakt är centralt, men också att nationens intressen bäst främjas genom att parallellt utveckla relationerna till USA, Europa, Ryssland och i viss mån Kina. I Europa har det länge funnits en nedlåtande syn på Indien och dess militära kapacitet. Indien har ofta uppfattats vara maktpolitiskt svagt, försvarspolitiskt dysfunktionellt och strategiskt återhållsamt. Men tecknen är idag tydliga på att indisk makt ökar – något som bland annat tar sig uttryck i ett förändrat militärt och säkerhetspolitiskt agerande. Indien är i dag mer benäget än tidigare att använda militären och säkerhetstjänsterna som instrument för att uppnå politiska mål. 

Attityden till Pakistan har förändrats. I decennier valde Indien främst diplomatiska kanaler framför militära maktmedel för att svara på terrordåd kopplade till Pakistan. Under de senaste åren har Indien förändrat sin hållning till Pakistan i frågan om stöd för terrorgrupper. Efter ett terrorangrepp 2016 genomförde indiska special-förband en operation över -kontrollinjen till Pakistankontrollerade Kashmir. Tre år senare angrep det indiska flygvapnet ett träningsläger djupt inne i Pakistan – för första gången på decennier – som ett svar på ett annat terrordåd i Kashmir av en Pakistanbaserad terrorgrupp. 

Indiens ekonomi är idag nästan dubbelt så stor som Rysslands.

I maj 2025 tog Indien på allvar steget över Rubicon genom att de facto definiera terrordåd som en krigshandling. Efter en brutal terrorattack mot turister i Kashmir gick Indien till angrepp mot mål kopplade till jihadistorganisationer i Pakistan, utan att först lägga fram bevis i ansvarsfrågan. Det ledde till den allvarligaste militära sammandrabbningen mellan de två kärnvapenstaterna på över ett kvartsekel. När Pakistan gick till motangrepp tog Indien ytterligare steg upp på eskalationstrappan och genomförde en massiv attack mot ett stort antal militärbaser i Pakistan. Enligt Indien synade man Pakistans kärnvapenbluff och tvingade grannlandet till eldupphör. Oavsett orsak visar fyradagarskriget i maj att Indien inte längre tvekar att använda det militära maktmedlet.

Indiens agerande mot Kina har också blivit mer kraftfullt. 2017 byggde Kina militär infrastruktur i Doklam, ett strategiskt viktigt område som Indien anser tillhöra Bhutan. Indien svarade med att flytta in trupper på Bhutans territorium. Under två månader befann sig de kinesiska och indiska väpnade styrkorna i ett allvarligt läge, men situationen löstes diplomatiskt. Tre år senare, mitt under covidpandemin, flyttade Kina fram sina positioner i omtvistade områden. Det ledde fram till den första kinesisk-indiska sammandrabbningen med dödlig utgång på cirka 45 år. Indien svarade med ett sätta hårt mot hårt.

Den ekonomiska utvecklingen från 1980-talet och framåt i några av världens största ekonomier samt Ryssland. Inga uppgifter finns för Ryssland före 1992. BNP redovisat i miljarder amerikanska dollar.

Även på den maritima arenan går det att urskilja ett nytt framlutat indiskt agerande. Det har delvis att göra med oron för Kinas snabba marina modernisering och ökande militära närvaro i Indiens närområde. Men Indien vill också ha en central säkerhetsroll i Indiska oceanen för att kunna skydda sin sjöburna handel. När de maritima handelsledarna hotades i och med krigsutbrottet i Mellanöstern 2023 frambaserade den indiska flottan ett dussintal fartyg och genomförde flertalet räddningsoperationer.

Liknande läsning:

Även i skuggornas värld har Indien trappat upp sitt agerande. En rad individer, som Indien klassificerats som terrorister har dödats. Kanada har beskyllt indisk säkerhetstjänst för att ligga bakom mordet på en sikhisk separatist utanför Vancouver 2023. Amerikanska myndigheter uppges ha röjt åtminstone en indisk mordplan på en av hans kollegor i New York. 

Indiens nya modus operandi kan förstås i ljuset av landets snabba ekonomiska utveckling, nationalistiska politik och stormaktsambitioner. 

Medan stora delar av världen kämpar med ekonomisk kräftgång växer den indiska ekonomin med mellan sex och sju procent per år. Indiens ekonomi är idag nästan dubbelt så stor som Rysslands. Inom kort kommer Indien ha världens tredje största ekonomi, efter USA och Kina. Försvarsbudgeten har också ökat kraftigt över tid. 

Indien är starkt beroende av Västvärlden och vill sannolikt fortsätta sin geopolitiska lindans mellan öst och väst.

Premiärminster Narendra Modi från BJP, som har styrt Indien sedan 2014, strävar efter att göra Indien till en ledande makt och bidra till en multipolär världsordning som varken domineras av USA eller Kina. För att uppnå målen utgår Indien från ett realpolitiskt förhållningssätt och en multi-alignment-strategi, att utveckla relationerna till alla globala maktcentra samtidigt. I praktiken innebär det att Indien medvetet balanserar mellan USA, Europa, Ryssland och Kina för att främja sina egna nationella intressen. 

Indien har visserligen kraftigt stärkt de ekonomiska och försvarspolitiska relationerna till USA och Västeuropa, men samtidigt bibehållit nära relationer till Ryssland genom massiva köp av olja och omfattande försvarsmaterielsamarbete. Indien är i själva verket den största importören av sjöburen rysk olja och trots de säkerhetspolitiska spänningarna är Kina Indiens största handelspartner.

Den indiska geopolitiska balansakten kompliceras idag av att Trumpadministrationen infört tullar på 50 procent mot indiska varor, delvis på grund av oljehandeln med Ryssland. Det har fått Indien att närma sig Kina. Men risken att Indien allierar sig med Kina och Ryssland i ett antivästligt block ska inte överdrivas. Indien är starkt beroende av Västvärlden och vill sannolikt fortsätta sin geopolitiska lindans mellan öst och väst.

I vår turbulenta tid – med Rysslands anfallskrig i Europa, konflikterna i Mellanöstern och framväxten av Kina som supermakt – är det lätt hänt att negligera eller nedprioritera Indien. Men utan en god förståelse för världens nästa stormakt riskerar Sverige att trampa snett i geopolitiken och vara sämre förberedd inför framtiden.

Samuel Neuman ­Bergenwall

Samuel Neuman ­Bergenwall

Forskningsledare vid Total­försvarets forskningsinstitut, specialiserad på Indien, Arabiska gulfen och Levanten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande", skriver debattskribenterna i en replik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Ulrika Modéer anför två huvudsakliga argument varför Sverige inte bör följa Finlands, Polens och de baltiska staternas exempel och frånträda Ottawakonventionen. Det första är att minor ligger kvar länge efter en konflikt och utgör därmed en fara för civilbefolkningen, samt att andra länder har funnit vägar att kompensera för bristen på truppminor i sina försvarsmakter. Inget av argumenten håller hela vägen vid en granskning. 

    Moderna truppminor, sådana som skulle kunna vara aktuella för svensk del, är konstruerade för att desarmera (bli ofarliga) sig själva efter viss tid.  Minorna förvaras också i lager och placeras ut först i ett skarpt läge. De utgör därför inte samma hot mot civilbefolkningen som äldre truppminor, vilket historiskt lett till de tragiska följder Ulrika Modeér beskriver.

    Påståendet att andra länder, exemplifierat med Tyskland och Storbritannien, inte debatterar frågan därför att de funnit metoder att kompensera bristen av truppminor är ytterst förvånande. Problemet med avsaknaden av truppminor har väckts i såväl det brittiska parlamentet som i Bundestag kopplat till behovet att återskapa militär förmåga med vilken man kan möta ett eventuellt ryskt angrepp.

    Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    En inte onaturlig reaktion på det fullskaliga angreppet på Ukraina 2022 och på de vidrigheter den ukrainska civilbefolkningen utsätts för i de ockuperade områdena. Enligt senaste Freedom Houserapporten är det värre att leva under Kremls styre i Donbass än Nordkorea. Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    Den moraliska, politiska och etiska frågan handlar därför inte om huruvida minor är hemska. Det är de. Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande.

    Debatten förs nu i flera länder av politiker och militärer som ser vad som står på spel. Frontstaterna gick först. Andra kommer sannolikt att följa efter av samma skäl. 

    P.S. Vi välkomnar att Röda korset tycks vara överens med oss om att svensk militär personal inte ska kunna dömas för att de hanterat minvapnet i Finland och Lettland, i enlighet med dessa länders nationella lagar, och att svensk strafflag därför skyndsamt behöver ändras. Vi tackar för det stödet.

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

     

    Ur arkivet: