Senast publicerat
Senast publicerat:

Chefen Lv 6 fastställer instruktion för egeninköpt utrustning

På Luftvärnsregementet, Lv 6, i Halmstad införs nu en instruktion för hur anställda får komplettera sin personliga utrustning med egeninköpta produkter. Syftet är att skapa tydliga ramar och ge både soldater och chefer ett bättre stöd, berättar förbandschef överste Johan Jönsson.

Josefine Owetz
"Jag tittade ut bland soldaterna när jag kom hit och såg att det fanns behov att tydliggöra vad som gäller för egeninköpt utrustning", säger överste Johan Jönsson.

Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten.

Det har länge förekommit att anställda i Försvarsmakten kompletterar sin personliga utrustning med privat inköpta produkter, med allt från bättre magasinsfickor till smidigare kängor.

Men utvecklingen med egeninköpt utrustning som inte alltid motsvarar Försvarsmaktens krav skapar också en svår balansgång för chefer som ytterst bär ansvaret för verksamhetssäkerheten, konstaterade överste Johan Jönsson när han tillträdde som chef för Luftvärnsregementet, Lv 6, i Halmstad.

– När jag kom hit som chef var detta område oreglerat och då är det svårt att ta ansvar för verksamhetssäkerheten. Jag kände att vi behövde sätta upp en ribba för vad som anses som godkänt och inte. Den här instruktionen är ett sätt för mig att ta det ansvar som jag har som förbandschef, säger överste Johan Jönsson, chef för Luftvärnsregementet och fortsätter:

– Det har länge funnits en vilja och tendens hos anställda att köpa egen utrustning för att bli bättre i sin tjänst. Jag tittade ut bland soldaterna när jag kom hit och såg att det fanns behov att tydliggöra vad som gäller för egeninköpt utrustning.

Med Johan Jönssons nyligen fastställda instruktion för privat införskaffad personlig utrustning sätts ramar för vilka typer av utrustning som anställda får köpa in privat och använda i tjänsten. ”Med anledning av att det i nuvarande bär- och stridsutrustningssystem finns brister, saknas komponenter alternativt finns ett antal komponenter som upplevs som bristfälliga, avser C Lv 6 bevilja ett antal avsteg för bärande av personligt anskaffad utrustning” står det i inledningen till instruktionen.

Vi tar bort onödiga små friktioner och tillåter individuell frihet i viss mån.

– Det här underlättar chefskapet. Det finns nu en grund att utgå från där man antingen tillåter något eller inte. Jag tror att det är viktigt att dessa riktlinjer nu fastställs. I det ÖB säger om att våga fatta beslut så är det här ett sätt för mig att bidra. Vi tar bort onödiga små friktioner och tillåter individuell frihet i viss mån, säger han.

Instruktionen, som bland annat reglerar fickor till stridväst, handskar och kängor, innebär att personalen får bära privat inköpt utrustning även om den inte är godkänd av Försvarsmakten genom beslut om användande. Den anställde måste dock säkerställa att den inköpta utrustningen uppfyller Försvarsmaktens krav och tekniska specifikationer och uppmanas rådgöra med kompanifanjunkare innan inköp.

Befäl får checklistor som stöd för att inspektera och följa upp utrustningen. Johan Jönsson hoppas att dokumentet ska fungera som ett stöd för både chefer och anställda.

Liknande läsning:
Johan Jönsson_alegus01_C_lv6_pris-287

"Vad gäller fältutrustning så har jag som princip att bära den tilldelade utrustningen. Det handlar om föregångsmannaskap", säger Johan Jönsson (i mitten av bilden).

Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten.

– Normalt sett kan du inte köpa vilken utrustning som helst, men många anställda i Försvarsmakten gör de facto det ändå. Det har accelererat de senaste 10–15 åren skulle jag säga. Jag hoppas att instruktionen blir en bra ledstång för våra medarbetare och chefer. Det är ett sätt att skydda både dem och verksamheten. Min förhoppning är att instruktionen ska förenkla ledarskapet för mina underställda, säger han.

I instruktionen betonas att det inte handlar om att täcka brister i tilldelad utrustning med egeninköpt materiel. Förutom verksamhetssäkerhet handlar det om att medarbetarna ska få möjlighet att göra individuella anpassningar.

– Det som står på utrustningskortet ska vi tilldela och förse medarbetarna med. Att det exempelvis saknas regnställ, det får logistiken lösa. Men vill man anpassa exempelvis stridsvästfickor för bättre passform så ska det finnas en möjlighet att själv köpa en annan modell, säger Johan Jönsson.

Men vill man anpassa exempelvis stridsvästfickor för bättre passform så ska det finnas en möjlighet att själv köpa en annan modell.

I arbetet med att ta fram instruktionen deltog verksamhetssäkerhetsofficerare, den lokala skyddsorganisationen och anställda. Att involvera brukarna var viktigt, förklarar bataljonsförvaltare Tobias Gustafsson som ingick i arbetsgruppen.

– Instruktionen är förankrad bland personalen. Vi bestämde tidigt att vi ville undvika att förbjuda användning av utrustning som anställda redan sett behov av och lagt pengar på. Vi vill lägga ribban på en nivå som är bra och visa att vi bekräftar soldaterna genom att säga att de kan fortsätta bära utrustningen som de har köpt, säger bataljonsförvaltare Tobias Gustafsson och fortsätter:

– Enstaka soldater kan dock behöva avlägsna vissa små attiraljer. I stort är de anställda, särskilt befälen, väldigt positiva över den här instruktionen. Nu vet man vad som är rätt och fel och vad chefens vilja är. 

Johan Jönsson betonar att det var viktigt med en bred förankring i framtagandet av instruktionen.

– Vi har haft med skyddsorganisationen och verksamhetssäkerhetsofficerarna för att fånga upp risker. Sedan har instruktionen gått ut på remiss bland anställda soldater och officerare. Jag känner en trygghet i att vi inte äventyrar verksamhetssäkerheten, säger han.

Har du någon egeninköpt utrustning?

– Svarta lågskor. I övrigt vad gäller fältutrustning så har jag som princip att bära den tilldelade utrustningen. Det handlar om föregångsmannaskap, om mina soldater har kroppsskydd 90 och stridsväst 2000 så ska jag också bära det intill att de får något annat.

Fakta

Utrustningsområden i instruktionen

Kängor. ”Kängan ska uppfylla kraven enligt R Unibest (FM2014-2132.25) Egeninköpta kängor må användas under följande förutsättningar: Kängan skall vara av typ marschkänga och kängskaftet skall gå som lägst över ankeln. Vid ceremoniella tillställningar kan känga av svart läder komma att bäras. Beakta om din tjänst kräver tåhätta/motsvarande. I så fall är du skyldig att ha skodon som uppfyller de krav arbetsskyddet kräver”

Handskar. ”Handskar med samma flamskydd och kvalité som av FM tilldelade stridshandskar. I färg svart, grå eller grön utan tryck etc. De handskar som tilldelas av FM anses fullgoda för de flesta uppgifter dock anses dem av vissa som klumpiga och med dålig passform.”

Stridsbälte. ”Stridsbälte motsvarande SV2000 bälte. I färg enhetsfärg (grå) alternativt grön. Då endast av FM tilldelat stridsbälte nyttjas tenderar detta att sitta dåligt och detta medger exempelvis inte att pistol monteras på bältet. Bälte från erkända tillverkare som är leverantörer till Försvarsmakten är uniformt med kroppsskydd 12 samt håller samma krav på flamskydd samt IR-signatur som övriga delar av uniformssystemet.”

Stridsvästfickor. Fickor till stridsväst/kroppsskydd i FM enhetsfärg alternativt grön med motsvarande kvalité och samma kravspecifikationer som tilldelad utrustning. Fickor tillhörande SV2000 är inte anpassade för krsk12 och tenderar därav att sitta dåligt. Fickorna bygger över kroppsskyddet på ett onaturligt och icke-ergonomiskt sätt. Fickor producerade av erkända tillverkare som är leverantörer till Försvarsmakten innebär ingen brist i flamskydd eller IR-signatur då dessa kontrolleras innan försäljning. Endast fickor i färgerna grå (enhetsfärg) samt grön tillåts.”

Källa: ”C Lv 6 instruktion för privat införskaffad personlig utrustning”

 

Överste Johan Jönsson, chef för Luftvärnsregementet om instruktionen:
För vapenmateriel får det inte göras några undantag. De områden som omfattas av avsteg är i grunden handskar, ryggsäck, bälte, stridsmössa, värmejacka, buff och tidigare reglementerad utrustning. Vi har undvikit märkesnamn i instruktionen. Vi vill inte som myndighet förespråka ett särskilt märke. Däremot finns det på många förband särskilda listor som innehåller tips på utrustning från olika märken. Instruktionen gäller bara på Luftvärnsregementet där jag har verksamhetsansvar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: