Senast publicerat
Senast publicerat:

Chefen Lv 6 fastställer instruktion för egeninköpt utrustning

På Luftvärnsregementet, Lv 6, i Halmstad införs nu en instruktion för hur anställda får komplettera sin personliga utrustning med egeninköpta produkter. Syftet är att skapa tydliga ramar och ge både soldater och chefer ett bättre stöd, berättar förbandschef överste Johan Jönsson.

Josefine Owetz
"Jag tittade ut bland soldaterna när jag kom hit och såg att det fanns behov att tydliggöra vad som gäller för egeninköpt utrustning", säger överste Johan Jönsson.

Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten.

Det har länge förekommit att anställda i Försvarsmakten kompletterar sin personliga utrustning med privat inköpta produkter, med allt från bättre magasinsfickor till smidigare kängor.

Men utvecklingen med egeninköpt utrustning som inte alltid motsvarar Försvarsmaktens krav skapar också en svår balansgång för chefer som ytterst bär ansvaret för verksamhetssäkerheten, konstaterade överste Johan Jönsson när han tillträdde som chef för Luftvärnsregementet, Lv 6, i Halmstad.

– När jag kom hit som chef var detta område oreglerat och då är det svårt att ta ansvar för verksamhetssäkerheten. Jag kände att vi behövde sätta upp en ribba för vad som anses som godkänt och inte. Den här instruktionen är ett sätt för mig att ta det ansvar som jag har som förbandschef, säger överste Johan Jönsson, chef för Luftvärnsregementet och fortsätter:

– Det har länge funnits en vilja och tendens hos anställda att köpa egen utrustning för att bli bättre i sin tjänst. Jag tittade ut bland soldaterna när jag kom hit och såg att det fanns behov att tydliggöra vad som gäller för egeninköpt utrustning.

Med Johan Jönssons nyligen fastställda instruktion för privat införskaffad personlig utrustning sätts ramar för vilka typer av utrustning som anställda får köpa in privat och använda i tjänsten. ”Med anledning av att det i nuvarande bär- och stridsutrustningssystem finns brister, saknas komponenter alternativt finns ett antal komponenter som upplevs som bristfälliga, avser C Lv 6 bevilja ett antal avsteg för bärande av personligt anskaffad utrustning” står det i inledningen till instruktionen.

Vi tar bort onödiga små friktioner och tillåter individuell frihet i viss mån.

– Det här underlättar chefskapet. Det finns nu en grund att utgå från där man antingen tillåter något eller inte. Jag tror att det är viktigt att dessa riktlinjer nu fastställs. I det ÖB säger om att våga fatta beslut så är det här ett sätt för mig att bidra. Vi tar bort onödiga små friktioner och tillåter individuell frihet i viss mån, säger han.

Instruktionen, som bland annat reglerar fickor till stridväst, handskar och kängor, innebär att personalen får bära privat inköpt utrustning även om den inte är godkänd av Försvarsmakten genom beslut om användande. Den anställde måste dock säkerställa att den inköpta utrustningen uppfyller Försvarsmaktens krav och tekniska specifikationer och uppmanas rådgöra med kompanifanjunkare innan inköp.

Befäl får checklistor som stöd för att inspektera och följa upp utrustningen. Johan Jönsson hoppas att dokumentet ska fungera som ett stöd för både chefer och anställda.

Liknande läsning:
Johan Jönsson_alegus01_C_lv6_pris-287

"Vad gäller fältutrustning så har jag som princip att bära den tilldelade utrustningen. Det handlar om föregångsmannaskap", säger Johan Jönsson (i mitten av bilden).

Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten.

– Normalt sett kan du inte köpa vilken utrustning som helst, men många anställda i Försvarsmakten gör de facto det ändå. Det har accelererat de senaste 10–15 åren skulle jag säga. Jag hoppas att instruktionen blir en bra ledstång för våra medarbetare och chefer. Det är ett sätt att skydda både dem och verksamheten. Min förhoppning är att instruktionen ska förenkla ledarskapet för mina underställda, säger han.

I instruktionen betonas att det inte handlar om att täcka brister i tilldelad utrustning med egeninköpt materiel. Förutom verksamhetssäkerhet handlar det om att medarbetarna ska få möjlighet att göra individuella anpassningar.

– Det som står på utrustningskortet ska vi tilldela och förse medarbetarna med. Att det exempelvis saknas regnställ, det får logistiken lösa. Men vill man anpassa exempelvis stridsvästfickor för bättre passform så ska det finnas en möjlighet att själv köpa en annan modell, säger Johan Jönsson.

Men vill man anpassa exempelvis stridsvästfickor för bättre passform så ska det finnas en möjlighet att själv köpa en annan modell.

I arbetet med att ta fram instruktionen deltog verksamhetssäkerhetsofficerare, den lokala skyddsorganisationen och anställda. Att involvera brukarna var viktigt, förklarar bataljonsförvaltare Tobias Gustafsson som ingick i arbetsgruppen.

– Instruktionen är förankrad bland personalen. Vi bestämde tidigt att vi ville undvika att förbjuda användning av utrustning som anställda redan sett behov av och lagt pengar på. Vi vill lägga ribban på en nivå som är bra och visa att vi bekräftar soldaterna genom att säga att de kan fortsätta bära utrustningen som de har köpt, säger bataljonsförvaltare Tobias Gustafsson och fortsätter:

– Enstaka soldater kan dock behöva avlägsna vissa små attiraljer. I stort är de anställda, särskilt befälen, väldigt positiva över den här instruktionen. Nu vet man vad som är rätt och fel och vad chefens vilja är. 

Johan Jönsson betonar att det var viktigt med en bred förankring i framtagandet av instruktionen.

– Vi har haft med skyddsorganisationen och verksamhetssäkerhetsofficerarna för att fånga upp risker. Sedan har instruktionen gått ut på remiss bland anställda soldater och officerare. Jag känner en trygghet i att vi inte äventyrar verksamhetssäkerheten, säger han.

Har du någon egeninköpt utrustning?

– Svarta lågskor. I övrigt vad gäller fältutrustning så har jag som princip att bära den tilldelade utrustningen. Det handlar om föregångsmannaskap, om mina soldater har kroppsskydd 90 och stridsväst 2000 så ska jag också bära det intill att de får något annat.

Fakta

Utrustningsområden i instruktionen

Kängor. ”Kängan ska uppfylla kraven enligt R Unibest (FM2014-2132.25) Egeninköpta kängor må användas under följande förutsättningar: Kängan skall vara av typ marschkänga och kängskaftet skall gå som lägst över ankeln. Vid ceremoniella tillställningar kan känga av svart läder komma att bäras. Beakta om din tjänst kräver tåhätta/motsvarande. I så fall är du skyldig att ha skodon som uppfyller de krav arbetsskyddet kräver”

Handskar. ”Handskar med samma flamskydd och kvalité som av FM tilldelade stridshandskar. I färg svart, grå eller grön utan tryck etc. De handskar som tilldelas av FM anses fullgoda för de flesta uppgifter dock anses dem av vissa som klumpiga och med dålig passform.”

Stridsbälte. ”Stridsbälte motsvarande SV2000 bälte. I färg enhetsfärg (grå) alternativt grön. Då endast av FM tilldelat stridsbälte nyttjas tenderar detta att sitta dåligt och detta medger exempelvis inte att pistol monteras på bältet. Bälte från erkända tillverkare som är leverantörer till Försvarsmakten är uniformt med kroppsskydd 12 samt håller samma krav på flamskydd samt IR-signatur som övriga delar av uniformssystemet.”

Stridsvästfickor. Fickor till stridsväst/kroppsskydd i FM enhetsfärg alternativt grön med motsvarande kvalité och samma kravspecifikationer som tilldelad utrustning. Fickor tillhörande SV2000 är inte anpassade för krsk12 och tenderar därav att sitta dåligt. Fickorna bygger över kroppsskyddet på ett onaturligt och icke-ergonomiskt sätt. Fickor producerade av erkända tillverkare som är leverantörer till Försvarsmakten innebär ingen brist i flamskydd eller IR-signatur då dessa kontrolleras innan försäljning. Endast fickor i färgerna grå (enhetsfärg) samt grön tillåts.”

Källa: ”C Lv 6 instruktion för privat införskaffad personlig utrustning”

 

Överste Johan Jönsson, chef för Luftvärnsregementet om instruktionen:
För vapenmateriel får det inte göras några undantag. De områden som omfattas av avsteg är i grunden handskar, ryggsäck, bälte, stridsmössa, värmejacka, buff och tidigare reglementerad utrustning. Vi har undvikit märkesnamn i instruktionen. Vi vill inte som myndighet förespråka ett särskilt märke. Däremot finns det på många förband särskilda listor som innehåller tips på utrustning från olika märken. Instruktionen gäller bara på Luftvärnsregementet där jag har verksamhetsansvar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

    Peter Haldén
    Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
    De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

    Foto: Försvarsmakten

    Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

    Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

    Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
    Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

    Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

    Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

    Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

    Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

    Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

    För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

    I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

    Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

    Fregatter

    De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

    Foto: REA/Pierre Ollier

    I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
    För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

    För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

    Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

    Peter Haldén

    Peter Haldén

    Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

    Fakta

    Drönare i sjökrigföring

    Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

    Källa: Försvarsmakten

    Ur arkivet: