Senast publicerat
Senast publicerat:

Trångboddheten på Militärhögskolan Karlberg ökar med fler kadetter

I år har samtliga kadetter erbjudits boende på Militärhögskolan Karlbergs skolområde och det kritiserade barackboendet Tillfälligheten har avvecklats. För att bereda plats åt alla har enkelrum på Dianeberg möblerats som dubbelrum, vilket ökat trångboddheten.

Linda Sundgren
Flera av rummen i bostadskomplexet Dianeberg på Militärhögskolan Karlberg i Solna har utrustats med våningssängar för att fler kadetter ska få plats.

Foto: Niklas Englund

Kadetternas inkvartering på Militärhögskolan Karlberg, MHS Karlberg, i Solna har vållat problem under flera år. Växande kadettkullar har tvingat fram alternativa boendelösningar som barackboendet Tillfälligheten och förläggning på externt lägenhetshotell. Men efter höstens inryck kunde alla kadetter som ville bo på skolan erbjudas permanent boende inne på skolområdet.   

– Just nu har vi 534 bäddar och av dem är 530 upptagna. Antalet kadetter är egentligen något fler, men det är inte alla som väljer att bo här, säger Malin Widö, chef för skolenheten.

För att skapa fler permanenta boenden har ett antal av enkelrummen på Dianeberg gjorts om till dubbelrum. Boendeytan är oförändrad, men rummen har utrustats med våningssängar och två mindre skrivbord istället för ett stort. 

Man får aldrig någon egen tid i veckorna och det är ganska påfrestande.

– Jag uppfattar inte att kadetterna tycker att boendet är något stort problem. Under värnplikten har de bott i logementen med flera andra så att dela rum är ingen stor utmaning för dem. Det viktiga är att de har utrymme att studera och det upplever jag att de har, säger överstelöjtnant Johan Martinsson, ställföreträdande chef på MHS Karlberg. 

Malin Widö håller med. 

– Vi har flera salar för studier på skolan som sällan är fulla. Självklart är det enklare att stänga dörren om sig och få lugn och ro när man bor själv i ett rum. Nu är det lite krångligare, men det har inte framförts några större klagomål, säger hon. 

Anna är kadett på Karlberg och läser tredje terminen på Officersprogrammet. Hon är en av dem som delar rum på Dianeberg, och hon tycker inte att det är en bra lösning. 

– Det är så uppenbart att rummen är avsedda för en person. De har ställt in våningssängar, men som kadett vill man inte sova i våningssäng. Vi har monterat isär sängarna och gjort om dem till två enkelsängar, och det har flera andra också gjort. Det blir trångt, men vi prioriterar sängarna framför utrymmet, säger Anna, som egentligen heter något annat.

Att dela rum är påfrestande ur flera aspekter, menar hon.

– Man får aldrig någon egen tid i veckorna och det är ganska påfrestande. 

När det gäller övriga boenden på Karlberg skiftar kvalitén, berättar hon.

   – Enkelrum på Dianeberg är attraktiva och rummen i Kadettflygeln är nyrenoverade så de är fräscha. I Chefsflygeln finns extra stora rum, men de är sunkigare. Sedan har vi Rukebo och där säger folk att man inte vill bo. 

Enligt skolledningen finns det en åtgärdsplan för det boendebestånd på skolområdet som är i behov av renovering. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: