Senast publicerat
Senast publicerat:

»Medlemmarna värda varje kamp«

I 16 år har Peter Löfvendahl innehaft Officersförbundets högsta och viktigaste tjänstemannaroll – förbundsdirektör. Men varken det militära eller fackliga engagemanget var egentligen självklart från början.

Fredrik Hultgren
Johan Alp
Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.
Artikel från Officersförbundet.

Skulle man skriva en lista över individer som verkligen betytt något för Officersförbundet, som gjort och fortfarande gör avtryck, skulle Peter Löfvendahls namn hamna högt, kanske till och med högst, på den listan. Under mer än två decennier finns knappt en enda facklig fråga eller större Försvarsmaktsförändring där Peter inte på ett eller annat sätt haft ett finger med i spelet.

Som förbundsdirektör är det Peter som leder och driver den professionella delen av förbundet – kansliet. Han har personalansvar för de 13 kanslimedarbetarna, är rådgivare åt förbundsstyrelsen och är förbundets representant i en mängd olika sammanhang. Enkelt förklarat är jobbet som förbundsdirektör att vara vd, chefsjurist, utredare och personaldirektör – i en och samma roll.

Peter återkommer ofta till att han i perioder jobbat ”tjugofyrasju”, det vill säga i princip dygnet runt sju dagar i veckan. När det under intervjun börjar framgå vad han faktiskt gör, hans ansvarsområden och arbetsbelastning, känns det snarare som att han jobbar 48 timmar om dygnet, tio dagar i veckan.

Förbundet strider ju för sina medlemmars rätt till god arbetsmiljö och schyssta villkor. Hur går den kampen ihop med din egen arbetsbelastning egentligen?

Liknande läsning:

– Jag har nog ofta svårt att släppa taget, vägrar lämna saker halvfärdiga. Men den militära personalen är värd varje kamp. Då blir det kanske lite väl mycket jobb ibland, erkänner Peter.

Att dygnet inte har fler än 24 timmar känns ibland som något frustrerande för Peter. Men bördig från Gnosjöbygden i djupaste Småland, känns den strävsamma envisheten också som något mer eller mindre nedärvt. Att jobba hårt och länge verkar inte vara något som egentligen bekommer Peter särskilt mycket.

– Våra medlemmar kämpar på under ofta rätt stökiga förhållanden och om inte vi finns där för dem, då finns ingen som ser till att de får schyssta förutsättningar och villkor för att utföra sina för Sverige så oerhört viktiga jobb, sammanfattar han drivkrafterna för sin egen arbetsinsats.

Men att han själv blev militär, och sedan fick en facklig karriär, var långt ifrån självklart.

– När det gäller det fackliga var jag nog egentligen ideologiskt ganska främmande för ett sådant engagemang från början. Jag var politiskt engagerad lokalt, men inte åt det fackliga hållet. Sedan kommer jag från en småländsk småföretagarsläkt där företagandets frågor stod högt på dagordningen. 

Men väl i det militära gick Peter med i förbundet redan på OHS, och det dröjde inte länge innan han var djupt engagerad i den lokala föreningen. Ganska snabbt blev han lokalordförande.

– Väl på plats som officer insåg jag att det var många fackliga frågor som diskuterades i befälsrummet. Började inse att man måste engagera sig för att få till förändring. En drivkraft var också att jag upplevde att det fanns mycket att ta tag i, jag såg många exempel på både orättvisa och dubbla budskap från arbetsgivarhållet.

När Peter ryckte in, som sambandsgruppschef på A6 i Jönköping år 1981, hade han som sagt ingen tanke på en militär karriär. Planen var egentligen att läsa till brand-ingenjör. Men när det var dags för muck var det ingen antagning till brandingenjörsutbildningen. Och eftersom Peter trivts under värnplikten och blivit uppmuntrad av sina befäl så sökte han och kom in på OHS.

– Jag tänkte att det kan bli en bra start. En bra utbildning och vettiga villkor under utbildningstiden. Jag var fortfarande inte säker på att det militära var min framtida karriär för evigt, men det var ett intressant erbjudande.

Det blev en hel del år inom det militära skulle det visa sig. Då A6 i Jönköping lagts ner under tiden på OHS blev istället dåvarande A1 i Linköping Peters hemmaförband. Befattningar på förbandet varvades med vidareutbildning. Då, på 80-talet var det Krigshögskolans Allmänna och högre kurser på Karlberg och AIHS som gällde. Sedan Militärhögskolans allmänna kurs för att 1994 befordras till major. 

Det har alltid funnit en vilja att vidga vyerna, lära sig mer. Så under sin förbandstid började Peter studera juridik vid sidan av det ordinarie jobbet. Samtidigt som det fackliga engagemanget som förtroendevald på hemmaförbandet växt sig starkt.

Heltidsjobb, heltidsstudier och fackliga uppdrag – hur orkade du med allting?

– Den där småländska envisheten gör sig väl gällande ibland. Men det är klart, det blev ju många långa dagar och nätter bitvis även på den tiden, säger Peter. 

I samband med att MHS-studierna avslutades kom erbjudandet om att ta en ombudsmannatjänst på förbundets kansli, något som passade bra in i livet just då. Så 1994 hängde Peter av sig uniformen, flyttade till Stockholm och blev facklig på heltid. Efter nio år som ombudsman kom erbjudandet om att ta över som förbundsdirektör, något han också accepterade. Valet att kliva upp som förbundsdirektör har han aldrig ångrat, men erkänner villigt att det ibland varit såväl tufft som ensamt ”på toppen”.

– Det är en hög arbetsbelastning, det är klart, och omfattningen på personalfrågorna var kanske inget jag var riktigt förberedd på. Vi har gått igenom många förändringar på kansliet sedan jag tog över, lite som Försvarsmakten i stort. När jag klev på som förbundsdirektör var vi över 20 anställda på kansliet, nu är vi 14. Samtidigt, här känner jag att jag verkligen kan kombinera alla de områden jag faktiskt behärskar och brinner för – det militära, juridiken och det fackliga. 

25 år i förbundets tjänst, hur bibehåller man engagemanget så länge, hur orkar man vara kvar när man jobbar så intensivt som du uppenbarligen gör?

– Här ges jag tillfälle att jobba med helheten. Alltifrån vårt opinionsbildningsarbete där vi träffar regering och riksdag, ner till lokalfackliga frågor. Jag får jobba med oerhört skickliga och kunniga ombudsmän, kommunikatörer, journalister, administratörer och förtroendevalda. Var jag än skulle gå om jag bytte jobb skulle de aspekterna inte bli bättre. Och här är det våra medlemmar vi jobbar för, en grupp som sannerligen är värd att kämpa och engagera sig för. I så måtto har jag världens bästa jobb!

FAKTA

Peter Löfvendahl

Ålder: 58 år

Fackligt uppdrag: Förbundsdirektör

Bakgrund i korthet: Artilleriofficer med majors grad. Utbildad jurist. Ledamots- och ordförandeuppdrag i lokalförening, ombudsman på Officersförbundet sedan 1994.

Familj: Fru och två vuxna barn.

Bor: I Bromma Kyrka utanför Stockholm. Född och uppvuxen i Reftele i Småland

På fritiden: Passionerad bilsportsentusiast, en hel del träning samt det nybyggda fritidshuset i Östergötland.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Hon var Försvarsmaktens första kvinnliga dykare och har tjänstgjort både i forna Jugoslavien och på fartyg i Aden­viken. Men nu fajtas förhandlingschefen Susanne Nyberg för bättre villkor för Officersförbundets medlemmar.

    Anna Hjorth
    Anna-Karin Nilsson
    Med erfarenhet från krigets Jugoslavien och piratjakt i Adenviken är tuffa förhandlingar inget som skrämmer förbundets förhandlingschef Sunanne Nyberg.
    Med erfarenhet från krigets Jugoslavien och piratjakt i Adenviken är tuffa förhandlingar inget som skrämmer förbundets förhandlingschef Sunanne Nyberg.

    Susanne Nyberg har ganska nyss fyllt 49. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Ett övningsdyk på regalskeppet Kronan strax öster om Öland för 21 år sedan höll på att sluta riktigt illa.

    – Efter dyket så tiltade världen för mig. Det blev syrgas och helikopter till en tryckkammare i Karlskrona. Jag hade fått dykarsjuka, men symptomen försvann efter ett dygn i tryckkammaren, säger Susanne Nyberg, som är Officersförbundets förhandlingschef sedan hösten 2015. 

    Olyckan utreddes noggrant och Susanne Nyberg fick gå igenom minutiösa hälsokontroller. Efter det har hon inte dykt mer.

    – Det var som att mitt förra liv avslutades där. Jag tänkte ”shit jag är 28 och höll på att dö”. Och jag kom fram till att jag måste lägga av med dykning och andra adrenalinkickar och bli vuxen. Jag ville inte ens vara kvar på fartyg, berättar hon. 

    För det var flottan som varit hennes hemvist i Försvarsmakten både före och efter  olyckan. Efter att ha gjort värnplikt som radiosignalist i Karlskrona läste hon vidare till fänrik av bara farten och sedan var karriären i gång. Men hon beskriver det inte som något särskilt medvetet yrkesval. 

    – Nej, jag var hela tiden öppen för om det var kul eller inte. Jag gick aldrig in med tanken att jag skulle bli ”en 40-årig tant i uniform”. Men det var så fantastiskt kul och jag har fått ett så bra yrkesliv med många utmaningar. 

    För en person som varit nära döden redan vid 28 års ålder framstår antagligen mycket annat som ganska ofarligt. Tuffa förhandlingar till exempel. Som förhandlingschef har hon nytta av sina tidigare yrkeserfarenheter.

    – Jag är inte rädd för svåra uppgifter, och det finns likheter mellan det här och tidigare jobb.  Jag tycker att det är bättre att pröva och kanske våga misslyckas än att senare ångra att man inte prövade något. När man väl ger sig hän så lyckas man ofta. 

    När Susanne Nyberg tillträdde som Officersförbundets förhandlingschef för snart fyra år sedan hade hon lång erfarenhet, både från facket och som arbetsgivarföreträdare. Bland annat som personalhandläggare och sedan personalchef på ubåtsflottiljen i Berga under en turbulent period, när verksamheten skulle flyttas till Karlskrona i början av 2000-talet.

    – Jag var fortfarande väldigt ung för att vara personalchef, ”bara kapten” och dessutom tjej. Det var en utmaning och jag fick kämpa för att övervinna många av gubbarnas attityder. Det var jättetuffa år.

    Den röda tråden i förhandlingschefens yrkesliv verkar vara utmaningar – och att bry sig om andra. Det märks både när hon pratar om sitt fackliga engagemang och om sin erfarenhet av personal- och arbetsgivarfrågor i Försvarsmakten. 

    –  Jag har alltid månat om att det ska vara rätt och riktigt för personalen. Jag är en envis ordningsmänniska och har försökt fixa och dona så det ska bli bra för alla. Det hänger liksom kvar som facklig också. 

    Facklig på heltid har hon varit sedan 2007. Då hade hon en tjänst som villkorschef på fjärde sjöstridsflottiljen. En tydlig arbetsgivarroll, där hon hade hand om avtal och villkor. 

    – Men så blev jag värvad till den fackliga sidan. Jag hade inte själv haft de tankarna, men kom fram till att det skulle funka. Jag blev sekreterare och senare ordförande i Kustflottans officersförening. Och redan 2008 blev jag invald som ordinarie ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse. 

    Susanne Nyberg säger att det var självklart att gå med i facket. Det är en inställning hon delar med fler än nio av tio officerare, för så många har valt att gå med i Officersförbundet. Hon gick med när hon var kadett och beskriver det som att ”man skulle bara vara med, det var inget snack om den saken”. 

    Att jobba fackligt och förhandla för medlemmarna innebär många utmaningar, enligt Susanne Nyberg. Men de är av ett annat slag än de militära. Åren i uniform hjälper henne även vid förhandlingsbordet. Framförallt handlar det om trovärdighet. Att veta vilken verklighet medlemmarna lever i. 

    – Jag känner mig trygg i det när jag förhandlar, jag är själv militär och har stor förståelse för vad man befinner sig i där ute. Både som chef och vad medarbetarna utsätts för. 

    En verklighet som hon har erfarenhet av är utlandstjänst. Genom åren har det blivit två insatser. Den första redan i mitten av 1990-talet, då hon tjänstgjorde i Kroatien under kriget i forna Jugoslavien.

    – Det var en spännande erfarenhet. Jag var plutonchef för stabsassistenterna och jobbade på FN:s högkvarter i Zagreb. Jag var även assistent åt militära chefen över Zagreb-området och fick åka runt en del för att kontrollera saker som hänt. Och så var jag paradadjutant för omkomna som skulle skickas hem. Det var speciellt. Där lärde jag mig mycket om mig själv och mitt ledarskap. 

    Den senaste internationella insatsen var 2013, i en helt annan del av världen – på HMS Carlskrona i Adenviken utanför Afrikas östkust.

    – Det var utmanande att verka i den miljön, det är något man får lära sig att hantera som sjöman. Efter att ha jobbat vid ett skrivbord sedan år 2000 och fackligt på heltid sedan 2007 så kände jag att jag verkligen ville ut, ville inte tappa verkligheten och bli bekväm, säger Susanne Nyberg.  

    Att vara förhandlingschef verkar dock inte särskilt bekvämt. Det handlar både om tuffa förhandlingar med arbetsgivaren och om att förklara för medlemmarna varför avtalen blir som de blir. 

    – Det är bland det svåraste i det här jobbet. Att klara balansen mellan medlemmarnas olika förväntningar, förbundets ställningstaganden och arbetsgivarens uppfattning om hur det ska bli.  Det är viktigt att komma ihåg att alla avtal är en kompromiss!

    Som Officersförbundets förhandlingschef jobbar Susanne Nyberg med frågor på flera nivåer samtidigt. En del av jobbet går ut på att förhandla kollektivavtal på central nivå, tillsammans med andra fackförbund på hela det statliga området. En annan del är att förhandla lokalt med Försvarsmakten. Just nu jobbar man exempelvis med att skriva ett nytt samverkansavtal med arbetsgivaren. 

    Men den högst prioriterade frågan på Susanne Nybergs och Officersförbundets dagordning är ändå lönerna för den militära personalen. Där tycker hon att arbetsgivaren borde göra långt mer än i dag.

    – Vi måste få rimligare lönenivåer. Försvarsmakten är så beroende av att rekrytera varenda människa som har ett intresse för yrket. Men man måste också göra allt man kan för att behålla den personal man redan har. Och jag tycker ärligt talat inte att man gör det. Därför tappar man alldeles för många med kanske tio, tjugo års erfarenhet. 

    Hon tror att det egentligen skulle krävas ganska liten insats från Försvarsmaktens sida för att få behålla personal. 

    – Självklart går det inte att matcha vissa arbetsgivare som kanske erbjuder mycket mer i lön. Men i dag försöker man inte ens ta ett samtal för att kolla vad personerna skulle vilja ha för att stanna kvar. Den här personalkategorin är lojal, men inte till vilket pris som helst!

    Hur det kommer att gå med den frågan är än så länge oklart. Arbetet med lönerevision 2019 i Försvarsmakten har precis startat. Redan nu pågår även förberedelserna inför den kommande centrala avtalsrörelsen, som drar i gång om drygt ett år. Något som Susanne Nyberg ser fram emot. Och hon verkar just nu inte sakna den tidigare karriären i uniform. 

    – Numera får jag mina adrenalinkickar vid förhandlingsbordet, säger hon och ser nöjd ut. 

    FAKTA

    Susanne Nyberg

    Ålder: 49 år.

    Fackligt uppdrag: Förhandlingschef.

    Bakgrund i urval: Värnplikt i Karlskrona. Har jobbat med personalfrågor på olika nivåer inom FM. Facklig på heltid sedan 2007. Ledamot i förbundsstyrelsen från 2008. Blev förhandlingschef 2015.

    Familj: Två tonårsbarn.

    Bor: Lägenhet i Hägernäs Strand i Täby. 

    På fritiden: Är ofta och gärna med på barnens aktiviteter, de spelar hockey och fotboll. Gruppträning och spinning ett par gånger i veckan. Aktiva semestrar, till exempel vandring eller att vistas i skärgården.

    Ur arkivet: