Försvarsmakten står med stor sannolikhet inför en minst sagt intressant period de närmaste tio åren. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar ett särintresse till att politiker nu får stå till svars för nedrustningen av vårt totalförsvar. Det närmast tävlas om nya fyndiga sätt att bygga nya regementen, anskaffning av ny materiel och hur personalförsörjningen skall säkras.
Givetvis tror jag att de flesta anser att den stundande rustningen och återuppbyggnaden av Försvarsmakten är positiv. Men det finns en del orostecken för personalen vad gäller just utökning av verksamheten.
Devisen ”få ska öva fler” kommer bli allt mer dominerande i takt med att värnpliktskullarna växer, men samtidigt ligger antalet officerare mer eller mindre konstant eller i värsta fall: fortsätter att sjunka. Denna situation tror jag innebär bekymmer som kommer att kräva sitt ledarskap.
De flesta förband upprätthåller nu både ett yrkesförsvar, värnpliktsförsvar och i vissa fall både beredskap och insats utöver detta. Det finns nog de som skulle kalla läget ansträngt. Jag vill vara tydlig med att det finns ingen motsättning mellan att ha ett yrkesförsvar och att utbilda värnpliktiga, jag tror att värnplikten är en förutsättning för att kunna växa men att yrkesförsvaret är här för att stanna.
Men antalet uppgifter som ska lösas i förhållande till given tid är redan nu på många håll en utmaning. I Försvarsmaktens senaste medarbetarundersökning, FM Vind 2019, svarar en låg del av de svarande att de upplever att de har tillräckligt med tid i förhållanden till mängden arbetsuppgifter. Med större värnspliktskullar och nya förband som ska upprättas lär siffran knappast bli mindre oroväckande.
Försvarsmaktens personal består i huvudsak av ambitiösa människor som vill prestera, officerare bör vara uppfostrade med detta karaktärsdrag. Jag tror paradoxalt nog att det kan bidra till arbetsbelastningen. Ambitiösa människor på flera nivåer som vill att förbanden och verksamheten ska vara så bra som möjligt och inte nöjer sig med bra nog väljer att hitta lösningar på problem, istället för att acceptera att allt inte blir perfekt. Jag tror att det i framtiden kommer finnas anledning att på förbanden diskutera vilka ambitioner man ska ha med framförallt utbildningen av de värnpliktiga.
Är det verkligen värt att nå samma mål som för fem år sedan när personal bränns ut eller slutar? Jag menar inte att kvaliteten på utbildningen ska nedgå utan helt enkelt att vi behöver byta fokus på många plan. Jag anser att förbandens främsta prioritering bör vara att fylla krigsförbanden, rekrytera nya officerare och framförallt behålla personal.
Att så många erfarna kollegor slutar och hittar andra vägar i livet är ett resursslöseri för Försvarsmakten. Men framförallt skapar det än mer problem för framtiden, för vilka kommer i slutändan att kunna bemanna högre staber och skolor om inte erfarna kollegor?
Hur ont det än gör i karaktären hos många officerare behöver vi tid för egen utbildning, planering och återhämtning och jag skulle därför vilja se en viss anda av återhållsamhet. Därför tror jag att frågeställningen som ska ställas inför nästkommande års värnplikt bör vara: Hur får vi det här att bli bra nog?
