Senast publicerat
Senast publicerat:

Chefen för MP-enheten om beskedet från JO: ”Frågorna är många”

Militärpolisen får inte längre utreda brott. Det efter ett beslut av Justitieombudsmannen som menar att militärpolisen saknar rättslig grund för den sortens verksamhet. Försvarsmakten vill nu se en lagändring så att militärpolisen kan återuppta sitt brottsutredande arbete.

Redaktionen
Enligt en överenskommelse med Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten får militärpolisen ge biträde i en brottsutredning vid brott som begåtts inom Försvarsmakten. Enligt ett nytt beslut från JO får överenskommelsen inte tillämpas.

Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten.

Den 29 augusti kom beslutet att militärpolisen inte får ägna sig åt brottsutredande verksamhet. Det efter att Justitieombudsmannen, JO, på eget initiativ granskat militärpolisens rättsliga stöd för brottsutredande verksamhet. Exakt hur beslutet kommer att påverka militärpolisens verksamhet är ännu oklart, men handlingsutrymmet för förbandets personal har krympt.

– Redan i somras när vi såg att det här var på väg sa vi till vår personal att vara återhållsamma med utredningar och att de i stället skulle lämna över ärenden till civil polis. Nu håller vi på att analysera det JO skriver och vilka konsekvenser det kommer att få för oss, säger överstelöjtnant Rikard Bengtsson, chef för Försvarsmaktens militärpolisenhet.

Upprinnelsen till JO:s granskning är ett ärende från 2023, där Polismyndigheten gett militärpolisen i uppdrag att genomföra en husrannsakan och hålla ett förhör med en misstänkt. I ärendet framkom att det fanns en överenskommelse från 2017 mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om att militärpolisen kan bistå i förundersökningar av brott begångna inom Försvarsmakten. Enligt JO är den överenskommelsen fattad på felaktiga grunder.

Min slutsats är att det inte finns något författningsstöd som gör det möjligt för militärpolisen att biträda i en brottsutredning.

I ett pressmeddelande från JO säger Justitieombudsmannen Per Lennerbrant att: ”Militärpolisens uppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten. Att utreda begångna brott är en uppgift som inte finns med i militärpolisens uppdragsbeskrivning. Min slutsats är att det inte finns något författningsstöd som gör det möjligt för militärpolisen att biträda i en brottsutredning.”

Försvarsmakten gör dock en annan bedömning. I ett yttrande till JO skriver Försvarsmakten att ”… militärpolisen har samma rätt som en polisman att enligt rättegångsbalken under vissa förutsättningar besluta om utredningsåtgärder och tvångsmedel utan föregående beslut av förundersökningsledare”. Men myndigheten skriver också att man anser att militärpolisförordningen, som är från 1980, är föråldrad och behöver uppdateras. Rikard Bengtssons delar den inställningen.

– Förordningen behöver absolut överses, förtydligas och stärkas utifrån dagens behov. Det behövs även att ny lagstiftning kommer på plats. Försvarsmakten håller på med en hemställan till regeringen om att vi vill att de ser över lagstiftningen så att vi kan fortsätta arbeta som vi gjort hittills. Det kommer förstås ta lite tid, men vi hoppas att politiker och myndigheter förstår vikten av att prioritera den här frågan.  

Men om det inte blir någon lagändring, vad händer då?

– En risk kan alltid finnas. Samtidigt är vi med i en allians där alla länder har militärpoliser och det finns till exempel regleringar inom Nato som förutsätter att militärpolis kan vidta inledande utredningsåtgärder. Jag tror att det här kommer att lösa sig, säger Rikard Bengtsson.  

Liknande läsning:

En annan fråga som JO:s beslut väcker är vilka konsekvenser det får för militärpolisens arbete i internationella insatser.

– Om en svensk blir inblandad i en stöld i exempelvis Lettland, hur gör vi då? Det är också något vi håller på att analysera, säger Rikard Bengtsson.  

I väntan på en eventuell ny lagstiftning justerar militärpolisenheten sitt arbete efter de nya förutsättningar som råder.  

Det kan uppfattas som att man inte längre har mandat att göra det man gjorde i går och det känns förstås inte tillfredsställande.

– De flesta militärpoliser är också skyddsvakter eller har trafikposter så jobb finns det säkert. Men det kan uppfattas som att man inte längre har mandat att göra det man gjorde i går och det känns förstås inte tillfredsställande. Man är frustrerad över att inte längre kunna arbeta på ett lika ändamålsenligt och effektivt sätt som tidigare och frågorna är många, säger Rikard Bengtsson och fortsätter:

– Men vi måste se det här i ett längre perspektiv. När och om vi får till en starkare lagstiftning är vi på banan igen och bättre rustade.

Enligt Rikard Bengtsson ligger det i såväl Försvarsmaktens som allmänhetens intresse att militärpolisen har rätt att ägna sig åt brottsutredningar och bistå civil polis.

– Att lägga Försvarsmaktens brottmål och utredningar helt på den civila polisen är nog inte det bästa nyttjandet av totalförsvarets resurser. För civil polis är kanske en stöld av krigsmateriel till ett värde av låt säga 5 000 kronor inte något som ligger högst på deras prioriteringslista, men för oss är det mycket viktigt att den typen av brott utreds eftersom Försvarsmaktens verksamhet i stora delar är beroende av att rätt materiel finns tillgänglig i rätt tid. 

Fakta

Militärpolisen

Första militärpolisbataljonen har 1 600 tjänstgörande och är Försvarsmaktens enda militärpolisbataljon. Deras uppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten och vid övningar som myndigheten genomför tillsammans med andra myndigheter. Första militärpolisbataljonen har sin hemvist på Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm. Utbildningen till militärpolis sker vid Livgardet i samarbete med Polishögskolan.

Källa: Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

    Christophe Premat
    Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
    Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

    Foto: Gavin John/The New York Times

    Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

    För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

    Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

    Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

    År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

    Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

    Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

    Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

    Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

    Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

    En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

    Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

    Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

    Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

    Foto: Sean Kilpatrick/AP

    Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

    När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

    Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

    Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

    Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

    Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

    Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

    Christophe Premat

    Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

    Karta över Arktis

    Fakta

    Arktis

    Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

    Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

    Ur arkivet: