Kapten Jonas Larsson, verksamhetssäkerhetsofficer, var fram till nyligen anställd vid Norrbottens regemente, I 19, i Boden. Efter 35 år i Försvarsmakten gjorde han den 30 november sin sista dag som yrkesofficer.
– Jag trivdes som verksamhetssäkerhetsofficer och hade tänkt stanna kvar. Jag hade åtta år kvar till pension och jag kunde ha levererat i åtta år till, men jag kan inte förlika mig med att bli degraderad, säger Jonas Larsson.
I likhet med andra officerare ur NBO-systemet omfattas han av den slutliga implementeringen av trebefälssystemet, som ÖB fattade beslut om i maj 2021. Beslutet innebär att samtliga yrkesofficerare ur tidigare befälssystem upp till major eller örlogskaptens grad ska ha fått en inriktning om fortsatt utveckling som officer eller omgalonerats till specialistofficer senast den 1 januari 2023.
För Jonas Larsson innebar detta att han vid årsskiftet skulle byta personalkategori till specialistofficer och bli omgalonerad till fanjunkare. Det ville han inte, och på första arbetsdagen efter sommarens semester meddelade han sin chef att han skulle lämna in sin avskedsansökan.
» Jag kan inte gå från att vara kapten till att komma tillbaka som fanjunkare. Jag ser det som en förnedring och en degradering. «
– Jag bestämde mig sista veckan på semestern. Det var många som inte hade sett det komma. Men detta tog mig hårdare än vad jag trodde. Jag och frun hade många samtal under sommaren och till slut landade jag i att jag skulle säga upp mig. Det känns helt rätt att gå nu.
Varför landade du i det?
– Jag kan inte gå från att vara kapten till att komma tillbaka som fanjunkare. Jag ser det som en förnedring och en degradering. På mitt avgångssamtal var jag tydlig med att säga att jag inte är arg på I 19 eller på någon vid I 19. Jag är lojal mot mitt förband, mina chefer och mina kollegor. Det är min lojalitet mot den som fattat beslutet som brister.
Han tillägger dock att han kommer att vara kvar som reservofficer vid Norrbottens regemente.
Liknande läsning:
– Som reservofficer går det bra att vara kapten fortfarande.
Hur kändes det när du hade fattat beslutet att du skulle säga upp dig?
– Jag har aldrig mått bättre. Det här senaste året, när man ältat detta beslut och vad det skulle innebära, det har varit tärande för mig. Det har varit tärande för organisationen också, men på andra sätt. Folk blir bittra. Man återkommer hela tiden till det här och de bittra dras till varandra. Det går tid och kostar kraft, säger han.
Den 1 januari 2019 infördes trebefälssystemet i Försvarsmaktens organisation och en systematik för vilka befattningar som är avsedda för officerare respektive specialistofficerare introducerades. Våren 2021 bedömde myndigheten att ungefär 2.000 befattningar avsedda för specialistofficerare bemannades av officerare. Huvuddelen av dessa är officerare som härstammar från den nya befälsordningen, NBO, med en officersexamen från 2005 eller tidigare.
”Genom att strukturerat bygga vidare på trebefälssystemet skapas ökade möjligheter för dessa yrkesofficerare, att vidareutvecklas mot specialistofficerare. Dessa yrkesofficerare är en viktig del av Försvarsmakten. Deras kompetens behöver förvaltas på bästa sätt för organisationen, antingen som officer eller som specialistofficer”, sa överste Peter Tagesson, planeringschef vid Ledningsstabens personalavdelning, i en artikel på Försvarsmaktens webbplats förra våren.
Under året har det getts ut riktlinjer kring hur implementeringen av trebefälssystemet ska gå till, med datum för när övergångsutbildning och nivåhöjande utbildning ska ha genomförts senast.
Jonas Larsson har gått på några av informationsträffarna som anordnats på regementet och haft flera samtal med sina närmaste chefer under året. Han tycker att informationen till stor del har varit tydlig, även om han fortfarande, 1,5 år efter det slutliga beslutet, inte förstår bakgrunden till det.
– Jag förstår att någon tyckte att detta var väldigt viktigt, men var ligger effektökningen och uppnår vi någon förmågeökning med detta beslut? Det har inte någon kunnat förklara för oss under detta år, säger han och fortsätter:
» Det har väl förvisso aldrig hänt att en general ändrat sitt beslut, men det går ju faktiskt. «
– Det är mycket svammel om att NBO-officerares kompetens och erfarenhet tas tillvara. Rätt kompetens på rätt plats. Det betyder ju att jag inte klarar av mitt jobb som NBO-kapten. Jag måste bli fanjunkare för att kompetensen i mitt arbete ska bli rätt. Det tycker jag är olika saker. Kompetens är en sak, grad en annan. Jag uppfattar det som att man försökt hitta på efterkonstruktionsmotiv, grader och argument efter att beslutet tagits.
Hur hade du velat att implementeringen gått till?
– Jag saknar den geniala planen. Redan innan det slutliga beslutet borde man ha kopplat beslutet till verksamheten med alla dess processer. Vägt för och nackdelar och tillverkat en plan som höjer organisationens effekt med beslutet. De borde ha skickat ut en enkät till oss drabbade, om vad vi tyckte om beslutet, innan beslutet togs. Och man borde ha skaffat fler platser på Försvarshögskolan eller möjliggjort distansutbildning. De som saknar högskolepoäng hade kunnat erbjudas att plugga på arbetstid eller liknande redan för flera år sedan, säger han och fortsätter:
– Jag hade faktiskt föreställt mig att all samlad akademisk utbildning i de högsta nivåerna i gasverket skulle ha kunnat komma fram till något mer genialt än en massa merjobb för väldigt många, dålig stämning och personalflöden ut ur organisationen.
Tilldelningen av skolplatser på nivåhöjande utbildning är något som han och hans kollegor diskuterat mycket under året. Enligt honom är planeringen att Norrbottens regemente, I 19 har två platser årligen till övergångsutbildningen ÖHSOU de kommande tre åren.
– Man slänger sig med ord om att det är den enskildes utvecklingsmöjligheter ska tas tillvara. I 19 har två skolplatser per år och vi är 100 drabbade – möjligheten att få skolplats de kommande åren är liten. Vi äldre upptar därigenom skolresurser som stoppar upp flödet för våra yngre fanjunkare.
Jonas Larsson sökte till ÖHSOU, men mest i affekt, förklarar han.
– När jag fick veta att jag inte kom med i första utbildningssnurran, då började jag fundera hur jag skulle göra. Om jag skulle stanna kvar eller lämna.
Han anser också att det är anmärkningsvärt att inte Försvarsmakten omvärderat beslut under året, med tanke på allt som skett.
– Det har hänt saker som ger det här en annan bild. Det osäkra omvärldsläget, tillväxt och medlemskap i Nato. Allt kan inte vara skrivet i sten. Någon gång måste vi kunna stanna upp och omvärdera våra beslut. Det har väl förvisso aldrig hänt att en general ändrat sitt beslut, men det går ju faktiskt, säger han och fortsätter:
– Ett alternativ hade varit att vänta ut oss. Men av någon anledning var det omöjligt. Det här ska bli en pyramid i ett Excel-dokument med alla grader. Det ska bli en demografisk pyramid och inte ett vinglas. Om det här är en förändring som inte bär någon annanstans än till Excel-pyramiden, då blir jag bekymrad över akademiseringen.
När Officerstidningen talar med Jonas Larsson har han nyligen gjort sin sista arbetsdag som yrkesofficer. Han berättar att han har startat ett eget bolag och ser ljust på möjligheterna att hitta arbete i Boden.
– Det är nästan en omöjlighet att vara arbetslös i Boden i dag. Det finns många utvecklingsmöjligheter här och jag har redan fått några erbjudanden. Jag är övertygad om att fler kommer lämna kronan i Boden, och vår kompetens och erfarenhet är eftertraktad.
Samtalen med andra berörda kollegor har under året varit många och långa. Känslan av degradering är något som Jonas Larsson och hans kollegor har återkommit till, berättar han.
– Om jag hade stannat kvar i Försvarsmakten hade min högsta chef degraderat mig, det brukar vara resultat av att man har gjort något fel.
» Vissa har småbarn hemma som inte möjliggör att man säger upp sig bara så där. Andra har för få år kvar till pension för att det ska finnas incitament för att säga upp sig. «
Av de officerare på I 19 som berörs av beslutet är det hittills bara Jonas Larsson som sagt upp sig så vitt han vet, berättar han. Han uppfattar att det beror på att vissa är i ett skede av livet att de inte kan säga upp sig.
– Vissa har småbarn hemma som inte möjliggör att man säger upp sig bara så där. Andra har för få år kvar till pension för att det ska finnas incitament för att säga upp sig. De bortser från det och tänker: jag knyter näven i fickan och fortsätter. Jag uppfattar att många är allmänt bittra på arbetsgivaren.
Jonas Larsson suckar djupt.
– Är det så vi ska ha det? Är det så vi vill att medarbetare ska må? Men det får någon döma om något år, hur allt detta de facto blev. Och vilken påverkan det fick.
Ser du något positivt med slutliga implementeringen av trebefälssystemet?
– Nej. För jag ser inte vad som har blivit, eller blir bättre av detta. Var ligger vinsten? Det blir en personalpyramid som ser bra ut. Men innebär detta att vi kan utbilda fler soldater, öva mer eller sätta upp nya förband. Nej, det gör det inte. Produktion, tillväxt och kvalitetsförbättringar kommer mest troligt inte genom av att man att aktivt övertygar medarbetare att lämna. Hade det funnits någon förmågehöjande vinst med allt detta hade jag haft lättare att förstå beslutet.
