Senast publicerat
Senast publicerat:

”Jag drivs av en entreprenörs­anda”

Han är lantbrukaren som blev officer och som var med och byggde upp Försvarsmaktens specialförband och den militära delen av Nordefc­o. Nu bygger han upp regementet i Falun. Vi har träffat överste Ronny Modigs, kanske en av Försvarsmaktens främsta entreprenörer och Dalregementets nya chef.

Anna-Maria Stawreberg
Margareta Bloom Sandebäck

Solen strålar ovanför kasernbyggnaderna på Faluns gamla regementsområde. Överste Ronny Modigs tar emot i ett av konferensrummen för att prata om det som blivit drivkraften i hans snart 40-åriga karriär i Försvarsmakten: Att starta upp olika projekt.

– Jag hade egentligen inte alls tänkt på Försvarsmakten som arbetsgivare. Jag ville bli lantbrukare, börjar Ronny Modigs lite förvånande. 

Förklaringen ligger två generationer bak i tiden. Ronny Modigs morfar var lantbrukare, och den skoltrötte Ronny lockades delvis av friheten inom lantbruket. Men framför allt lockades han av djuren. Ronny har nämligen alltid gillat djur. Alltså valde han lantbruksgymnasiet efter nian och när han gått ut gymnasiet arbetade han några år inom lantbruket innan det var dags att rycka in. 

– Jag gjorde lumpen på I 5 i Östersund. Jag är född och uppvuxen här i Falun, och kände någonstans att jag ville se något annat. 

Där, under de elva månaderna som värnpliktig, märkte han att han trivdes. Han funderade på vad det var som gjorde att han trivdes så bra, och landade i att det var det sociala. Han insåg också hur viktiga relationer med andra var för honom, och att han kanske var för social för att arbeta inom lantbruket. 

Efter avklarad värnplikt hade han tänkt om, och sökte därför till pilot inom flygvapnet och arméflyget. Antagningsprovet gick visserligen bra, men Ronny Modigs blev ändå ombedd att söka till Officershögskolan, genomgå officersutbildningen och därefter återkomma med en ny ansökan. Sagt och gjort. Han kom in på Officershögskolan i Umeå och när han kom ut på andra sidan sökte han till arméflyget igen. 

”Det var det bästa jag gjort under min karriär. Att bygga nytt och bygga professionalitet till en nivå som väldigt få över huvud taget förstår att det går. Det sammansvetsar och är mycket stimulerande. Men för att förklara det till fullo krävs det en hel bok som inte går att skriva...” säger Ronny Modigs om hur det var att bygga upp specialförbanden.

Han kom inte in, eftersom han inte klarade EEG-testet, även om han klarade det senare.

Liknande läsning:

Men nu var han officer och började jobba på hemmaplan i Falun på Dalregementet. Efter bara något år som plutonchef och utbildning till kapten, 1993, var det dags för första FN-tjänsten: sex månader som plutonchef och ställföreträdande kompanichef i forna Jugoslavien innan han återigen var tillbaka på I 13.

Ronny Modigs kände att han var på rätt plats. Att han gjort rätt yrkesval och att han trivdes.

Men allt var naturligtvis inte glatt och positivt. Ronny tystnar en stund innan han berättar om natten mellan den 10 och 11 juni 1994. Han minns det tydligt. Hur han deltagit på vårfesten som arrangerats för Dalregementets officerare och hur han och några kollegor stod på mässens balkong i den ljumma sommarkvällen och småpratade. Kvällen hade blivit sen och det var snart dags att gå och lägga sig.

– Vi hörde skott och kollegorna och jag tog oss snabbt till platsen där det hänt.

De visste det inte då, men i efterhand kom det fram att kollegan Mattias Flink under kvällens lopp druckit sig berusad, varit på krogen inne i Falun, gått hem, bytt om till uniform och sedan tagit sig till regementet där han plockat ut en AK 5 ur vapenförrådet och därefter börjat skjuta mot slumpvis utvalda offer.

Under förbandets andra år var vi nio stycken som tillsammans började bygga upp Sveriges första specialförband.

Ronny Modigs och hans kollegor inledde direkt livsuppehållande åtgärder. En person överlevde, sju personer sköts till döds. Det var ett trauma för hela Falun, de anhöriga till offren, men också för officerarna som deltog i arbetet efteråt. För, som han uttrycker det: Det var en upplevelse som ingen människa vill vara med om, men som samtidigt stärkte dem som var med. 

– Vi som befann oss på platsen blev väldigt väl omhändertagna efteråt, sjukvårdsutbildningen hade gett god effekt, vilket blev tydligt i skarpt läge, säger Ronny som tillsammans med de andra kollegorna som var på platsen i efterhand dekorerades med medalj.

Ett år senare var det dags för Ronny Modigs att lämna Falun för att flytta 30 mil söderut, till Karlsborg, för att vara med och starta Försvarsmaktens specialförband.

– Under förbandets andra år var vi nio stycken som tillsammans började bygga upp Sveriges första specialförband, Särskilda operationsgruppen, SOG, som så småningom blev SSG, Särskilda skyddsgruppen. Eftersom Sverige inte hade några specialförband vid den tidpunkten var det verkligen något av ett trendbrott.

Han blev sedan kvar i Karlsborg. Att arbeta och att utveckla specialförbanden var en stimulerande och krävande uppgift och Ronny märkte att han trivdes i rollen som den som startar upp och utvecklar projekt.

FAKTA

Ronny Modigs
Ålder: 57 år.
Bor: I Falun och Täby utanför Stockholm. 
Fritid: Längdskidåkning och fallskärmshopp. Är aktiv i skidklubbarna Falu IK och Korsnäs IF, där han numera är ungdomstränare. 
Övrigt:  Var ordförande för Svenska Fallskärmsförbundet mellan 2011 och 2015. Har tävlat i fallskärmshopp och har sju SM-guld. 

När han 2002 fick möjlighet att under två år bo och utbilda sig i USA på den amerikanska försvarshögskolan Command and General Staff College i Kansas fanns det ingen tvekan.

– Det är en form av nivåhöjande utbildning, precis som dagens HOP 12 på Försvarshögskolan. Jag tog två masters examina i USA och utbildningen ledde till att jag blev överstelöjtnant. Vi var 90 officerare från 80 olika länder. Det skapade en stor kulturell förståelse, och framför allt gav den här erfarenheten mig ett otroligt nätverk. Jag har fortfarande kamrater kvar som jag träffar då och då.

När kaffet är urdrucket vandrar vi mot Ronny Modigs bil. Han vill visa regementsområdet och passar samtidigt på att göra en snabbguidning över Falun som ort.

– Jag växte ju upp här. Idrottade mycket på övningsfältet som barn. Jag har alltid tyckt om att åka skidor, både längdskidor och utför och jag har tävlat i längdskidåkning.

Efter året i USA tjänstgjorde Ronny Modigs vid specialförbandsledningen och sedan som chef för Särskilda skyddsgruppen. Två uppdrag gick till Afrika som svensk kontingentschef i gemensamma specialförbandsstyrkor tillsammans med flera andra länder. Det gjorde han som ställföreträdande chef för den gemensamma styrkan i Kongo 2006 och som stabschef i Tchad och Centralafrikanska republiken 2008. 

Det var också under den här perioden som Ronny upplevde nästa tragedi.

– När nära vänner i Försvarsmakten och specialförbanden dör, då är det som tyngst. Till exempel när två operatörer vid SSG dog efter att ha blivit utsatta för en fjärrstyrd mina i Afghanistan. Det var en mycket tragisk upplevelse som självfallet påverkade oss alla, även om vi är medvetna om att det kan ske under skarpa operationer.

När Ronny Modigs återigen var på svensk mark väntade ett nytt uppdrag: Att i slutet av 2008 flytta till Stockholm för att, tillsammans med sina motsvarigheter i de nordiska länderna, starta och driva upp Nordic Defence Cooperation, Nordefco. Han blev chef för sektionen för nordiskt samarbete vid Ledningsstaben på Högkvarteret.

– Med Nordefco kunde vi höja den operativa effekten samtidigt som vi blev mer kostnadseffektiva i en tid av stora nedskärningar i Nordens försvarsmakter.

Därefter väntade en tjänst som chef för Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, FHS, där han sedan också blev högskoledirektör.

– Det blev ett antal bra år på FHS där vi bland annat jobbade hårt för och till slut erhöll examensrättigheter för masterutbildningar och forskarutbildning. Här är vi i Sverige unika och det innebär en riktig kvalitetsstämpel som inte så många försvarshögskolor har. Det är viktigt för oss: Att officersutbildningarna kan utbilda tänkande chefer eftersom officerens vapen i första hand är huvudet. Vi måste helt enkelt vara smartare än ryssen.

Under de dryga tolv åren som Ronny Modigs hittills bott med familjen i villan i Täby utanför Stockholm har han dessutom hunnit med ytterligare ett uppdrag: Den som införandeledare för arméns nya regementen 2020–2021. Det var också under denna period som hans karriärmässiga cirkel slöts.

– När planerna om att återigen införa Dalregementet blev kända sa jag ganska omgående att jag ville arbeta där. Dels för att jag längtade tillbaka till Falun, men också för att jag gillar att bygga nytt.

Jag har alltid varit otroligt utvecklingsorienterad och jag tror att jag är hyfsat bra på det.

När vi träffas har Ronny Modigs haft tjänsten som regementschef för I 13 i drygt ett år och än så länge har han veckopendlat mellan villan i Täby och pojkrummet hemma hos sin mor utanför Falun. Hur det blir i framtiden är ännu oklart, men han berättar att han letar hus i trakten. 

Du verkar vara en person som gillar att starta upp olika projekt?

– Inom Försvarsmakten skolas vi in i att byta befattning med jämna mellanrum. Vi är sällan i samma roll i mer än tre år. Jag har alltid varit otroligt utvecklingsorienterad och jag tror att jag är hyfsat bra på det.

Han ser lite förtjust ut. Konstaterar att det helt klart bor en entreprenör i honom.

– Jo. Jag drivs av en entreprenörsanda, och det gäller mig civilt också. Jag har varit ordförande i frivilligorganisationen Svenska Fallskärmsförbundet och de senaste två åren har jag gått en junior- och en seniortränarutbildning för att utveckla mig själv som skidtränare.

Utöver detta har Ronny Modigs under 1,5 år läst en Executive Master in Business Administration, MBA, på Handelshögskolan i Stockholm för att utveckla ledarskapet också när det kommer till ekonomi och affärsmässighet.

Om du skulle beskriva dig själv som person, vilka ord skulle du använda då?

– Drivande, prestigelös, samarbetsorienterad, nyfiken, målinriktad, ansvarstagande. Och social.

Det är egenskaper som lyser igenom också när det gäller hans fritid, där såväl fallskärmshoppning som skidåkning upptar mycket tid. Han gjorde några säsonger i Dala fallskärmsklubb innan han hamnade i Karlsborg och SSG, där fallskärmshoppning var en del av tjänsten. Sedan dess har han tävlat i fallskärmshopp och har hittills lyckats kamma hem sju SM-guld.

– Det finns mycket som lockar när det kommer till fallskärmshopp. Det blir en väldigt social gemenskap, precis som i specialförbanden. Bara en sådan sak som att hoppa i formationer, säger Ronny Modigs, som även om han inte hoppar så mycket för tillfället hittills har gjort 2 850 hopp.

Du har arbetat i Försvarsmakten i hela ditt yrkesverksamma liv. När är Försvarsmakten som bäst?

– Det är mycket som är som bäst inom Försvarsmakten! Men ska jag bara välja något så är det att vara ute på skarpa operationer. På hemmaplan är det helt klart att få utveckla och bygga förband. Och att få göra det tillsammans med andra. Att lyckas med att skapa ett professionellt lag som binds ihop av stark förbandsanda. Där laget är tryggt och fyllt av självförtroende och alla delarna i systemet levererar i skarpa operationer, trots att man är i någon form av danger zone. När laget är i ett läge där det bara flyter på, man är oövervinnerlig.

Han funderar en stund. Och när jag ställer frågan om huruvida han, som så många andra personer som drivs av tanken på att starta olika projekt, behöver omge sig av bromsklossar nickar han.

– Jag har nog blivit bättre med åren på att inte vara så ivrig med att nå resultat, utan snarare försöka skapa balans tillsammans med medarbetarna. Det är ju ett maratonlopp vi håller på med. Inget sprintlopp.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: