Solen strålar ovanför kasernbyggnaderna på Faluns gamla regementsområde. Överste Ronny Modigs tar emot i ett av konferensrummen för att prata om det som blivit drivkraften i hans snart 40-åriga karriär i Försvarsmakten: Att starta upp olika projekt.
– Jag hade egentligen inte alls tänkt på Försvarsmakten som arbetsgivare. Jag ville bli lantbrukare, börjar Ronny Modigs lite förvånande.
Förklaringen ligger två generationer bak i tiden. Ronny Modigs morfar var lantbrukare, och den skoltrötte Ronny lockades delvis av friheten inom lantbruket. Men framför allt lockades han av djuren. Ronny har nämligen alltid gillat djur. Alltså valde han lantbruksgymnasiet efter nian och när han gått ut gymnasiet arbetade han några år inom lantbruket innan det var dags att rycka in.
– Jag gjorde lumpen på I 5 i Östersund. Jag är född och uppvuxen här i Falun, och kände någonstans att jag ville se något annat.
Där, under de elva månaderna som värnpliktig, märkte han att han trivdes. Han funderade på vad det var som gjorde att han trivdes så bra, och landade i att det var det sociala. Han insåg också hur viktiga relationer med andra var för honom, och att han kanske var för social för att arbeta inom lantbruket.
Efter avklarad värnplikt hade han tänkt om, och sökte därför till pilot inom flygvapnet och arméflyget. Antagningsprovet gick visserligen bra, men Ronny Modigs blev ändå ombedd att söka till Officershögskolan, genomgå officersutbildningen och därefter återkomma med en ny ansökan. Sagt och gjort. Han kom in på Officershögskolan i Umeå och när han kom ut på andra sidan sökte han till arméflyget igen.
Han kom inte in, eftersom han inte klarade EEG-testet, även om han klarade det senare.
Men nu var han officer och började jobba på hemmaplan i Falun på Dalregementet. Efter bara något år som plutonchef och utbildning till kapten, 1993, var det dags för första FN-tjänsten: sex månader som plutonchef och ställföreträdande kompanichef i forna Jugoslavien innan han återigen var tillbaka på I 13.
Ronny Modigs kände att han var på rätt plats. Att han gjort rätt yrkesval och att han trivdes.
Men allt var naturligtvis inte glatt och positivt. Ronny tystnar en stund innan han berättar om natten mellan den 10 och 11 juni 1994. Han minns det tydligt. Hur han deltagit på vårfesten som arrangerats för Dalregementets officerare och hur han och några kollegor stod på mässens balkong i den ljumma sommarkvällen och småpratade. Kvällen hade blivit sen och det var snart dags att gå och lägga sig.
– Vi hörde skott och kollegorna och jag tog oss snabbt till platsen där det hänt.
De visste det inte då, men i efterhand kom det fram att kollegan Mattias Flink under kvällens lopp druckit sig berusad, varit på krogen inne i Falun, gått hem, bytt om till uniform och sedan tagit sig till regementet där han plockat ut en AK 5 ur vapenförrådet och därefter börjat skjuta mot slumpvis utvalda offer.
Ronny Modigs och hans kollegor inledde direkt livsuppehållande åtgärder. En person överlevde, sju personer sköts till döds. Det var ett trauma för hela Falun, de anhöriga till offren, men också för officerarna som deltog i arbetet efteråt. För, som han uttrycker det: Det var en upplevelse som ingen människa vill vara med om, men som samtidigt stärkte dem som var med.
– Vi som befann oss på platsen blev väldigt väl omhändertagna efteråt, sjukvårdsutbildningen hade gett god effekt, vilket blev tydligt i skarpt läge, säger Ronny som tillsammans med de andra kollegorna som var på platsen i efterhand dekorerades med medalj.
Ett år senare var det dags för Ronny Modigs att lämna Falun för att flytta 30 mil söderut, till Karlsborg, för att vara med och starta Försvarsmaktens specialförband.
– Under förbandets andra år var vi nio stycken som tillsammans började bygga upp Sveriges första specialförband, Särskilda operationsgruppen, SOG, som så småningom blev SSG, Särskilda skyddsgruppen. Eftersom Sverige inte hade några specialförband vid den tidpunkten var det verkligen något av ett trendbrott.
Han blev sedan kvar i Karlsborg. Att arbeta och att utveckla specialförbanden var en stimulerande och krävande uppgift och Ronny märkte att han trivdes i rollen som den som startar upp och utvecklar projekt.
FAKTA
Ronny Modigs
Ålder: 57 år.
Bor: I Falun och Täby utanför Stockholm.
Fritid: Längdskidåkning och fallskärmshopp. Är aktiv i skidklubbarna Falu IK och Korsnäs IF, där han numera är ungdomstränare.
Övrigt: Var ordförande för Svenska Fallskärmsförbundet mellan 2011 och 2015. Har tävlat i fallskärmshopp och har sju SM-guld.
När han 2002 fick möjlighet att under två år bo och utbilda sig i USA på den amerikanska försvarshögskolan Command and General Staff College i Kansas fanns det ingen tvekan.
– Det är en form av nivåhöjande utbildning, precis som dagens HOP 12 på Försvarshögskolan. Jag tog två masters examina i USA och utbildningen ledde till att jag blev överstelöjtnant. Vi var 90 officerare från 80 olika länder. Det skapade en stor kulturell förståelse, och framför allt gav den här erfarenheten mig ett otroligt nätverk. Jag har fortfarande kamrater kvar som jag träffar då och då.
När kaffet är urdrucket vandrar vi mot Ronny Modigs bil. Han vill visa regementsområdet och passar samtidigt på att göra en snabbguidning över Falun som ort.
– Jag växte ju upp här. Idrottade mycket på övningsfältet som barn. Jag har alltid tyckt om att åka skidor, både längdskidor och utför och jag har tävlat i längdskidåkning.
Efter året i USA tjänstgjorde Ronny Modigs vid specialförbandsledningen och sedan som chef för Särskilda skyddsgruppen. Två uppdrag gick till Afrika som svensk kontingentschef i gemensamma specialförbandsstyrkor tillsammans med flera andra länder. Det gjorde han som ställföreträdande chef för den gemensamma styrkan i Kongo 2006 och som stabschef i Tchad och Centralafrikanska republiken 2008.
Det var också under den här perioden som Ronny upplevde nästa tragedi.
– När nära vänner i Försvarsmakten och specialförbanden dör, då är det som tyngst. Till exempel när två operatörer vid SSG dog efter att ha blivit utsatta för en fjärrstyrd mina i Afghanistan. Det var en mycket tragisk upplevelse som självfallet påverkade oss alla, även om vi är medvetna om att det kan ske under skarpa operationer.
När Ronny Modigs återigen var på svensk mark väntade ett nytt uppdrag: Att i slutet av 2008 flytta till Stockholm för att, tillsammans med sina motsvarigheter i de nordiska länderna, starta och driva upp Nordic Defence Cooperation, Nordefco. Han blev chef för sektionen för nordiskt samarbete vid Ledningsstaben på Högkvarteret.
– Med Nordefco kunde vi höja den operativa effekten samtidigt som vi blev mer kostnadseffektiva i en tid av stora nedskärningar i Nordens försvarsmakter.
Därefter väntade en tjänst som chef för Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, FHS, där han sedan också blev högskoledirektör.
– Det blev ett antal bra år på FHS där vi bland annat jobbade hårt för och till slut erhöll examensrättigheter för masterutbildningar och forskarutbildning. Här är vi i Sverige unika och det innebär en riktig kvalitetsstämpel som inte så många försvarshögskolor har. Det är viktigt för oss: Att officersutbildningarna kan utbilda tänkande chefer eftersom officerens vapen i första hand är huvudet. Vi måste helt enkelt vara smartare än ryssen.
Under de dryga tolv åren som Ronny Modigs hittills bott med familjen i villan i Täby utanför Stockholm har han dessutom hunnit med ytterligare ett uppdrag: Den som införandeledare för arméns nya regementen 2020–2021. Det var också under denna period som hans karriärmässiga cirkel slöts.
– När planerna om att återigen införa Dalregementet blev kända sa jag ganska omgående att jag ville arbeta där. Dels för att jag längtade tillbaka till Falun, men också för att jag gillar att bygga nytt.
När vi träffas har Ronny Modigs haft tjänsten som regementschef för I 13 i drygt ett år och än så länge har han veckopendlat mellan villan i Täby och pojkrummet hemma hos sin mor utanför Falun. Hur det blir i framtiden är ännu oklart, men han berättar att han letar hus i trakten.
Du verkar vara en person som gillar att starta upp olika projekt?
– Inom Försvarsmakten skolas vi in i att byta befattning med jämna mellanrum. Vi är sällan i samma roll i mer än tre år. Jag har alltid varit otroligt utvecklingsorienterad och jag tror att jag är hyfsat bra på det.
Han ser lite förtjust ut. Konstaterar att det helt klart bor en entreprenör i honom.
– Jo. Jag drivs av en entreprenörsanda, och det gäller mig civilt också. Jag har varit ordförande i frivilligorganisationen Svenska Fallskärmsförbundet och de senaste två åren har jag gått en junior- och en seniortränarutbildning för att utveckla mig själv som skidtränare.
Utöver detta har Ronny Modigs under 1,5 år läst en Executive Master in Business Administration, MBA, på Handelshögskolan i Stockholm för att utveckla ledarskapet också när det kommer till ekonomi och affärsmässighet.
Om du skulle beskriva dig själv som person, vilka ord skulle du använda då?
– Drivande, prestigelös, samarbetsorienterad, nyfiken, målinriktad, ansvarstagande. Och social.
Det är egenskaper som lyser igenom också när det gäller hans fritid, där såväl fallskärmshoppning som skidåkning upptar mycket tid. Han gjorde några säsonger i Dala fallskärmsklubb innan han hamnade i Karlsborg och SSG, där fallskärmshoppning var en del av tjänsten. Sedan dess har han tävlat i fallskärmshopp och har hittills lyckats kamma hem sju SM-guld.
– Det finns mycket som lockar när det kommer till fallskärmshopp. Det blir en väldigt social gemenskap, precis som i specialförbanden. Bara en sådan sak som att hoppa i formationer, säger Ronny Modigs, som även om han inte hoppar så mycket för tillfället hittills har gjort 2 850 hopp.
Du har arbetat i Försvarsmakten i hela ditt yrkesverksamma liv. När är Försvarsmakten som bäst?
– Det är mycket som är som bäst inom Försvarsmakten! Men ska jag bara välja något så är det att vara ute på skarpa operationer. På hemmaplan är det helt klart att få utveckla och bygga förband. Och att få göra det tillsammans med andra. Att lyckas med att skapa ett professionellt lag som binds ihop av stark förbandsanda. Där laget är tryggt och fyllt av självförtroende och alla delarna i systemet levererar i skarpa operationer, trots att man är i någon form av danger zone. När laget är i ett läge där det bara flyter på, man är oövervinnerlig.
Han funderar en stund. Och när jag ställer frågan om huruvida han, som så många andra personer som drivs av tanken på att starta olika projekt, behöver omge sig av bromsklossar nickar han.
– Jag har nog blivit bättre med åren på att inte vara så ivrig med att nå resultat, utan snarare försöka skapa balans tillsammans med medarbetarna. Det är ju ett maratonlopp vi håller på med. Inget sprintlopp.
