Senast publicerat
Senast publicerat:

Värnpliktiga vid Tolkskolan fick köldskador under övning – befäl larmar om tystnadskultur

Åtta värnpliktiga från Tolkskolan vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum drabbades av köldskador under en övning i Arvidsjaur i februari. Enligt en yrkesofficer med god insyn i verksamheten kan skadorna kopplas till den tystnadskultur som granskningar har visat råder vid förbandet. ”Min största farhåga är att någon till slut får betala det yttersta priset”, säger officeren.

Linda Sundgren
Flera värnpliktiga från Tolkskolan fick köldskador under en övning i Arvidsjaur. Enligt de avvikelserapporter som upprättades vid förbandet efteråt, anpassades inte övningen till rådande väderlek. Bilden är från en övning vid Norrlands dragonregemente.

Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT

Under den gångna vintern har ett stort antal köldskador rapporterats i Försvarsmakten. Ett av de drabbade förbanden är Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, där åtta värnpliktiga vid Tolkskolan ådrog sig köldskador under en övning i Arvidsjaur i februari.

Övningen var en del av den grundläggande soldatutbildningen och pågick under tio dagar med bland annat skjutövningar och fältdygn. Det var mycket kallt med temperaturer som tidvis sjönk under 30 minusgrader. Enligt de avvikelserapporter om köldskador som upprättades vid förbandet efter övningen, anpassades inte övningen till rådande väderlek. Bland annat fick soldaterna efter den 13 timmar långa bussresan från Uppsala till Norrlands dragonregemente, K 4, i Arvidsjaur gå rakt ut från bussen och direkt inleda ett övningsmoment i 23 minusgrader, utan order om att förstärka klädseln. Först efter initiativ från en av de övriga deltagare uppmanades soldaterna att föra med sig värmejacka och pälsmössa. 

En av dagarna hölls utbildningsmoment utomhus under elva timmar med bland annat skjutövningar. Enda möjligheten att värma sig var att tillfälligtvis sätta sig i ett fordon på tomgång i anslutning till platsen. Skadorna som de värnpliktiga ådrog sig omfattar köldskador på tår, fingrar och kinder. En yrkesofficer vid FM undsäkC med god insyn i Tolkskolans verksamhet berättar följande för Officerstidningen:

– Jag fick veta att isvaksbadet ställdes in på grund av kylan, och det var ju klokt. Sedan fick jag uppgift om att utbildningspassen utomhus skulle ha kortats med hänsyn till temperaturen, men jag upplever inte att det blev så med tanke på vad soldaterna vittnade om och att de hade varit ute i 12 timmar i 32 minusgrader, säger yrkesofficeren som vill vara anonym.

Jag upplever att förbättringsförslag möts med stark skepticism och fientlighet. Det är så det fungerar här.

Enligt avvikelserapporterna har instruktörerna under övningen fattat flera beslut som bidrog till skadorna. Bland annat beordrades de värnpliktiga under ett knappt 12 timmar långt utomhusmoment i 32 minusgrader att inte använda tjocka vantar under den del av dagen där skjutövning pågick och vissa av vapnens metalldelar hade inte tejpats.

De värnpliktiga beordrades också att bära fältmössa istället för pälsmössa i 21 minusgrader med motiveringen att pälsmössa inte ska bäras på garnisonsområdet, en order som saknade grund i regelverket. Yrkesofficeren vid FM undsäkC konstaterar att instruktörerna brast i omhändertagandet av de värnpliktiga, men säger samtidigt att instruktörerna inte hade fått de förutsättningar som krävdes för att lösa uppgiften på ett bra sätt.

– Jag är övertygad om att instruktörerna gjorde så gott de kunde, men de var för oerfarna och hade inte fått den kunskap som behövdes för att lösa uppgifterna de var ordersatta att utföra. Den mer erfarna i övningsledningen på plats i Arvidsjaur hade inte tillräckliga resurser i form av tid för att planera övningen fullt ut och var uppbunden inomhus en stor del av tiden med att planera nästa del av utbildningen.

Liknande läsning:

Yrkesofficeren menar att situationen orsakades av problemen högre upp i organisationen på förbandet.

– Flera ur personalen har under lång tid påtalat problem i utbildningen, framför allt bristen på erfaret befäl och att det har en negativ påverkan på verksamheten. Något gehör har detta inte fått, säger yrkesofficeren och fortsätter. 

– Jag upplever att förbättringsförslag möts med stark skepticism och fientlighet. Det är så det fungerar här. Den som lyfter problem blir utmålad som den som är problemet.

Att förbandet har bekymmer med tystnadskultur där den som påtalar brister riskerar att drabbas av repressalier, har påtalats upprepade gånger. Senast i samband med en inspektion av Säkerhetsinspektionen i oktober förra året, något Officerstidningen rapporterat om. Yrkesofficeren som uttalar sig i den här artikeln var inte en av dem som intervjuades i reportaget om tystnadskultur i höstas, men menar att köldskadorna är en effekt av tystnadskulturen vid förbandet.

– Nu har tystnadskulturen drabbat enskilda värnpliktiga. Man tar inte verksamheten på allvar och har inte tillräckligt med resurser, och min allra största farhåga är att någon till slut får betala det yttersta priset. Alltså att någon blir allvarligt skadad, invalidiserad eller dör, säger yrkesofficeren.

Officerstidningen har sökt Tolkskolan och FM undsäkC för en intervju. I ett sms till Officerstidningen meddelar Sofia Norin, kommunikationschef vid FM undsäkC, att de tagit del av avvikelserapporterna och att det nu pågår ett internt arbete där förbandet ”noggrant går igenom det som har rapporterats för att få en tydlig och korrekt bild av situationen”. I nuläget vill förbandet därför inte kommentera ärendet ytterligare.

Artikeln har uppdaterats med ett tillägg om förstärkning av klädsel och justering av antal timmar för ett av utbildningsmomenten. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: