Senast publicerat
Senast publicerat:

”Försvarsmedicin har haft en undan­skymd tillvaro”

Denise Bäckström
När Denise Bäckström var medicinsk verksamhetschef och stabsläkare på K 3 åkte hon på flera utlandsinsatser till Mali och Afghanistan.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Efter läkarutbildning och några år i det civila är major Denise Bäckström tillbaka i Försvarsmakten. Nu som generalläkarens medicinskt sakkunniga. ”Försvarsmedicin har länge setts som ett särintresse. Det behöver vi ändra på.”

Anna-Maria Stawreberg

Det är måndag morgon och klockan har precis passerat åtta. Major Denise Bäckström, stabsläkare och sakkunnig till Försvarsmaktens generalläkare, har redan varit igång i flera timmar. Hon har hunnit träna, transportera sig från hemmet i Norrköping till Högkvarteret i Stockholm och jobbat en stund med den forskning hon bedriver vid sidan av sitt ordinarie arbete på generalläkaravdelningen. 

– Jag forskar på tåget på väg till och från jobbet och kallar mig månskensforskare. Jag ägnar mig bara åt projekt som är roliga, en hel del internationella samarbeten med till exempel Ukraina och USA. Numera ser jag det som en hobby, där jag handleder studenter och skriver egna artiklar, säger Denise Bäckström.

Generalläkaravdelningen huserar i byggnadskomplexet Tre vapen på Gärdet och Denise visar vägen genom de långa korridorerna. Vi passerar hennes skrivbord som i princip är helt övertäckt av post-it-lappar i olika färger. 

– Det är kom-ihåg-lappar på saker som ska göras och viktiga saker som någon sagt, förklarar hon. 

Hennes kontor ligger bredvid brigadgeneral Claes Ivgrens. Han är Försvarsmaktens generalläkare och chef över försvarsmedicin samt chef för generalläkaravdelningen, som består av bland annat läkare, psykologer, veterinärer och tandläkare. 

– Vi är elva personer här på avdelningen. Det är intensiva dagar eftersom försvarsmedicin länge varit något av en anorektisk del av Försvarsmakten. Det verkar vara lättare att relatera till att det behövs resurser till X antal kanoner än till medicinsk utrustning, säger Denise Bäckström. 

30 år har gått sedan hon klev in genom grindarna på Skaraborgs regemente. Då som värnpliktig, utan planer på att stanna i Försvarsmakten. 

– Jag hade egentligen tänkt utbilda mig till civilingenjör och hade aldrig tänkt göra karriär inom det militära. Men jag kände att jag behövde ett sabbatsår efter studenten.

Efter muck hade jag inte ens en vecka ledigt innan jag påbörjade officersutbildningen på Kvarn för att bli markstridsofficer

Exakt vad hon skulle göra under sabbatsåret hade hon inte tänkt ut i detalj. Men hon visste att hon inte ville åka iväg som au pair eller på någon långresa, något som annars var vanligt på den tiden. 

– Alternativen var inte så många, så när jag hörde killarna prata om att mönstra bestämde jag mig för att hänga på. För mig handlade det mer om en fysisk utmaning, snarare än ett steg i karriären.

Hon fick förslag om att ”göra något tekniskt”, men hade en bestämd åsikt om att hon istället ville ”göra något med så mycket vapen som möjligt” och placerades i pansarskytteplutonen. Denise Bäckström trivdes, trots att en chef vid ett tillfälle kallade in henne och berättade att han skulle göra allt han kunde för att få bort henne därifrån. 

– Han sa att ”vi ska inte ha kvinnor här”. Jag minns att jag blev lite ledsen, men jag hade plutonsbefäl som jag kunde lita på och jag tror inte att de hade den inställningen. I efterhand minns jag ändå värnplikten med värme. 

Under värnplikten vidgades Denises perspektiv, hon träffade människor hon aldrig skulle ha träffat annars och hon insåg att Försvarsmakten var ett sammanhang hon ville stanna kvar i. 

– Så jag sökte till officershögskolan och efter muck hade jag inte ens en vecka ledigt innan jag påbörjade officersutbildningen på Kvarn för att bli markstridsofficer. 

Denise blev kvar och under utbildningen träffade hon sin blivande man. Han blev placerad på Livregementets husarer, K 3, i Karlsborg medan hon fick en befattning på pansarbataljonen på Skaraborgs regemente. För att få ihop logistiken flyttade de båda till Karlsborg och Denise började pendla till Skövde.

Efter några år bytte hon tjänst och började arbeta på jägarbataljonen på K 3. Under årens lopp har hon utbildat värnpliktiga, varit plutonchef och instruktör för utbildning på automatkarbin 4, kulspruta 58 och stridsfordon 90. 

– Jag träffade min man när jag var 20 år. Att ha sin partner i samma bransch är en otrolig fördel. Det gör att man har förståelse för varandra och kan kan hjälpas åt.

 Och att hjälpas åt var nödvändigt för snart började barnen komma. Idag har paret fyra barn vilket medför ett avancerat livspussel. När Denise blev gravid med första barnet hade hon och maken jobbat fem år som officerare. Nu förstod de blivande föräldrarna att tillvaron skulle komma att ändras markant. 

– Vi insåg hur krångligt det skulle bli om vi båda skulle åka på utlandstjänstgöring samtidigt, så jag började plugga till läkare när vår förstfödda var två veckor gammal.

Denise Bäckström

Under åren som Denise Bäckström arbetade inom den civila sjuk­vården fortsatte hon att jobba i Försvarsmakten på somrar och ledigheter.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Under åren i Försvarsmakten hade ett intresse för människokroppen, psyket och sammankopplingen mellan hjärna, psyke och kropp växt fram hos Denise. Läkarutbildningen kändes därför som ett naturligt val.  

Men omställningen från jobbet som yrkesofficer till läkarstudier var stor. Så stor att Denise, åtminstone de första åren, kände att hon inte passade in. 

– Jag hade arbetat i sammanhang där vi jobbat med vapen, att skjuta och att spränga, och nu kom jag till ett sammanhang där allt och alla kändes så tillrättalagda och ytliga, säger hon. 

Liknande läsning:

Samtidigt var det smidigt att plugga när barnen var små. De upplevde det som så pass smidigt att även Denises man påbörjade läkarutbildningen när andra barnet var nyfött. 

– Jag tänkte nog att jag hade lämnat min militära karriär bakom mig, även om jag inledningsvis bara var tjänstledig och fortsatte att jobba i Försvarsmakten på somrarna med att utbilda värnpliktiga. 

Det hände faktiskt att min man och jag bokstavligen möttes på flygplatsen, när den ena av oss precis kommit hem och den andre skulle iväg på en mission.

När det var dags för AT-tjänstgöring hade hon hittat en forskartjänst, och riktade in sig på trauma. Strax efter att barn nummer fyra föddes disputerade Denise på ämnet död orsakat av trauma. 

Men hon hade fortfarande kvar ena foten i Försvarsmakten som reservofficer och deltog i flera internationella insatser. Ett av hennes första utlandsuppdrag gick 2014 till Afghanistan och ett tyskt fältsjukhus. 

När Denise åter landade på svensk mark var det dags att växla roller. Hennes man, som haft ansvaret för hem och barn under tiden Denise var i Afghanistan, tog över stafettpinnen och åkte tillbaka till samma bas. Så fortsatte det, åtminstone under åren som barnen var små. Denise och hennes man har växeldragit, den ena har varit hemma och den andra utomlands. Allt för att få tillvaron att gå ihop. 

– Det hände faktiskt att min man och jag bokstavligen möttes på flygplatsen, när den ena av oss precis kommit hem och den andre skulle iväg på en mission, säger Denise och skrattar. 

Efter att hon specialiserat sig och blivit anestesi- och intensivvårdsläkare gick hon 2016 tillbaka till Försvarsmakten som officer på heltid. Hon arbetade som medicinsk verksamhetschef och stabsläkare på K 3 och nu kom utlandsmissionerna allt tätare. 

– Under den här perioden blev det många missioner. Ebola hade kommit till Mali och eftersom alla sjukhus hade stängt för FN-personal åkte jag dit med ett kirurgiskt team från Sverige. 

Denise var medicinsk verksamhetschef på K 3 och en stor del av hennes arbetstid gick åt till att rekrytera, utbilda organisera och starta upp verksamhet både utomlands och hemma. 

– Det var en perfekt kombination av mina utbildningar, medicin och att leda, och jag gjorde åtta längre och flera korta missioner, säger hon. 

Denise beskriver en situation där försvarsmedicin länge setts som en form av särintresse, och att Försvarsmakten därför har tappat kunskap om ämnet. 

– Det syns i små detaljer, som i ordermallen för en gruppchef. När jag var gruppchef för tusen år sedan var det ett litet rött kryss, ”samlingsplats för skadade”. Någonstans på vägen föll det bort, för vi övade inte sjukvård, och i ordermallen finns inte det kvar. Vi har suddat ut försvarsmedicin och ser det som en civil verksamhet, och det är det verkligen inte.

Ytterligare ett exempel på det är att officerare idag får lära sig mycket lite om försvarsmedicin på utbildningen. Det är en stor utmaning, säger hon. 

– Under tiden som vi skar ner i försvaret sågs försvarsmedicin som något som behövdes när vi åkte utomlands, i övrigt inte. Men då har man missat att det stora jobbet är planeringsfasen, innan något händer. Det går inte att lägga på försvarsmedicin när det redan finns en plan. Nu börjar man se att även försvarsmedicin behöver planeras in, precis som andra delar i krigsplaneringen.

Denise menar att betydelsen av försvarsmedicin blivit mer påtaglig sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Men precis som övriga delar av Försvarsmakten går personalen på generalläkaravdelningen tungt. 

Generalläkaravdelningen ligger under Försvarsstabens stödenhet, FST stöd. Denise är anställd som generalläkare Claes Ivgrens medicinskt sakkunniga läkare, eller som det mer korrekt uttrycks: Som läkare med ledningsansvar till generalläkaren. Generalläkaravdelningen fungerar som medicinskt stöd till Försvarsmaktens samtliga stridskrafter. Uppgifterna för avdelningen har ökat i och med Sveriges inträde i Nato. Det handlar bland annat om Natos krav på de militära förmågor som Sverige ska ha kopplade till medicin. 

– Vi arbetar bland annat med försvarsplaner inom ramen för Nato med gränspassager och att smittor inte ska föras över olika gränser. Medicinska underrättelser för farliga sjukdomar och även underrättelser kring att vissa bygger upp skadliga medicinska förmågor inom CBRN-området, säger Denise Bäckström. 

Idag är det inte lika mycket livspussel för Denise och hennes man. Barnen börjar bli stora och de två äldsta har redan gjort värnplikten. 

– Båda två trivdes jättebra och den äldste går nu Officersprogrammet. Med tanke på att det finns så många olika befattningar inom Försvarsmakten finns det väldigt goda förutsättningar för ett varierande yrkesliv. 

Hon har dragit lärdom av sina egna erfarenheter, och under årens lopp lärt barnen vikten av att inte göra som alla andra, och istället lita på sin egen magkänsla.

– Det är så vi själva gjorde. Som när äldsta sonen var nyfödd och min man var hemma med honom eftersom jag börjat läkarprogrammet. Vi vågade inte ens berätta det för BVC-sköterskan, säger Denise och skrattar. 

Fritiden ägnas åt vandringar med hunden, segling och träning. Men handledningen och forskningen kring kritiskt sjuka patienter prehospitalt, det vill säga akut sjukvård som utövas på olycksplatser eller i ambulans, håller hon fortfarande hårt i. Det är en utmärkt sysselsättning att ägna restiden åt, konstaterar hon och berättar att det även händer även att hon skriver läroböcker. 

Hon ser fram emot sin nya uppgift på generalläkaravdelningen. Här kommer de erfarenheter hon byggt upp under ett långt arbetsliv väl till pass.  

– Nu behöver Försvarsmakten bli bättre på att på alla olika nivåer redan i ett tidigt skede se när man ska koppla in försvarsmedicin eller fråga om råd. Under många år har försvarsmedicin haft en undanskymd tillvaro vilket medfört att Försvarsmakten tappat kunskap. Men nu försöker vi bygga upp det.

margaretabsandeback_250929_MBS4361

Denise Bäckström arbetade flera år på jägarbataljonen på K 3 i Karlsborg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Denise Bäckström


Gör:
Läkare med ledningsansvar till generalläkaren.

Ålder: 48 år.

Bor: I Norrköping.

Familj: Man och fyra barn, 15, 16, 20, 22 år samt en hund.

Läser just nu: ”Kvinnorna” av Kristin Hannah.

Lyssnar på: Nyheter. Flera gånger om dagen.

Karriär i urval:
1995: Värnplikt, P 4.

1999–2003: Olika befattningar på P 4 och K 3.

2003–2015: Läkarprogrammet och specialistutbildning till anestesi- och intensivvårdsläkare. Traumaansvarig och medicinsk ledningsläkare för ambulansorganisationen och akutmottagningen Gävleborg.

2015: Tillbaka på heltid i Försvarsmakten.

2016: Utlandsmissioner som medicinsk verksamhetschef,  bland annat i Mali och Afghanistan.

2024: Stabsläkare och medicinskt sakkunnig på general­läkaravdelningen.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Som ÖB:s högra hand vill försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmsson bidra till att förändra hur Försvarsmakten tänker, tränar och leder. Mindre teori, mer praktik – och soldater som tränas tills de misslyckas. I centrum står också det han kallar ”riskaptit” – förmågan att genom erfarenhet och träning våga ta kalkylerade risker.

Anna-Maria Stawreberg
Rickard ”Bronco” Wilhelmsson
Rickard Wilhelmsson har har en lång bakgrund inom specialförbanden. Sedan förra året är han försvarsmaktsförvaltare.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Effektivitet och tydlighet är två av försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmssons ledord. Han påbörjar intervjun redan i dörröppningen, innan han ens slagit sig ner vid bordet. Under armen har han en bunt dokument.

– Jag har med mig lite anteckningar ifall jag skulle få tunghäfta. Jag har så mycket som jag vill säga.

Tunghäftan lyser dock med sin frånvaro, det är uppenbart redan från start.

Är du Bronco eller är du Rickard?

– Jag gillar Rickard. Men Bronco är inget dumt namn i det här yrket. Det är lätt att komma ihåg. Nicknames betyder mycket, särskilt internationellt.

Som den högsta företrädaren för Försvarsmaktens specialistofficerare är han numera ett välkänt ansikte. En stor del av Rickards arbetstid går åt till att nätverka och möta människor, både i och utanför organisationen. Det spelar roll, menar han, eftersom relationsbyggandet kapar onödiga omvägar och förenklar beslutsfattandet.

– Det gäller även internationellt, där vi pratar om de ”tre skeppen”: partnership, som utvecklas till relation­ship, som så småningom utvecklas till friendship.

När jag började som attackfältdykare jobbade vi efter en manual med 23 punkter. Vi kokade ner de 23 punkterna till en: ’gå upp med understöd.’

Under de 16 månader som har gått sedan han tog över som försvarsmaktsförvaltare, har han mer än en gång stuckit ut hakan. Som när det kommer till ”riskaptit” – ett egenhändigt uppfunnet uttryck, som han säger sig vilja ”trycka ut” i organisationen.

– Jag har fått både ros och ris för det och vill därför passa på att förtydliga vad jag menar. Det handlar om att genom innovation och lärande kunna ta kalkylerade risker. Det handlar inte om att bli anarkistisk eller öka riskerna, det handlar om att med hjälp av träning och åter träning förenkla och att med hjälp av gedigen kunskap effektivisera Försvarsmaktens förmåga, förklarar han.

Ursprungsplanen var att efter värnplikten som pansarskyttesoldat på Skaraborgs regemente börja jobba i pappans snickerifirma hemma i Götene. Så blev det inte. Den unge Rickard trivdes i Försvarsmakten och när han direkt efter muck fick möjlighet att åka till Bosnien tackade han ja. När han sedan, efter att ha gjort testerna till specialförbanden, 2001 rekryterades till SSG, Särskilda skyddsgruppen, nuvarande Särskilda operationsgruppen, SOG, och hamnade i Karlsborg var han fast.

– Min far kommenterar fortfarande att jag inte tog över familjefirman och han har nog ännu inte riktigt smält det, säger Rickard med ett leende.

Det var också i specialförbanden som han insåg vikten av att förenkla. Det har idag blivit något av hans motto, och är något som han försöker sprida.

– När jag började som attackfältdykare jobbade vi efter en manual med 23 punkter. Vi kokade ner de 23 punkterna till en: ”gå upp med understöd.”

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson

”En av mina uppgifter som försvarsmaktsförvaltare är att skapa förutsättningar för att det ska fungera ute på förbanden”, säger Rickard Wilhelmsson.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Under den här perioden insåg Rickard att det var hantverkskunskapen inom yrket som passade honom; att tillsammans med amerikanska specialförband ”svarva sina egna lösningar”. Istället för att sikta på att nå nästa steg i karriären strävade de efter att bli så bra som möjligt inom just sina ansvarsområden.

Tillsammans med kollegorna togs ständigt nya innovationer fram, något som passade entreprenörssjälen i Rickard, och som han haft nytta av under hela sin karriär.

– En av mina uppgifter som försvarsmaktsförvaltare är att skapa förutsättningar för att det ska fungera ute på förbanden. Då blir en viktig del att se över de regleringar som vi jobbar efter, regleringar som i många fall utformats för att användas i en helt annan kontext än den vi lever i idag.

Det handlar till stor del om ”administrativ skottfältsröjning”, att i förväg undanröja byråkratiska hinder som försvårar Försvarsmaktens förmågeutveckling.

Han vet att det är möjligt, eftersom han upplevt det själv på nära håll under sin tid i SSG och SOG. Som skvadronens masterbreacher, det vill säga den som är expert på taktisk inträngning – och oavsett om det handlade om att använda sprängladdningar, verktyg, skjutvapen ansvarar för att förbandet ska ta sig in i låsta utrymmen – sattes innovationsförmågan på prov.

Vi kommer aldrig att bli klara, det är en sak som är säker. Men genom att förenkla så mycket som möjligt kommer vi att bli mer effektiva.

– Tack vare att vi hade bra chefer som uppmuntrade kreativiteten utvecklades förbandet med rekordfart, säger Rickard, som snart blev skvadronförvaltare, avancerade till regementsförvaltare och slutligen utnämndes till specialförbandens stridskraftsförvaltare.

Den andan vill han idag förmedla ut i organisationen. Genom täta besök på försvarsgrensstaberna och förbanden samt regelbundna möten med de övriga förvaltarna jobbar han för att få en uppfattning om vad som behövs för att Försvarsmakten ska utvecklas ytterligare.

– Vi kommer aldrig att bli klara, det är en sak som är säker. Men genom att förenkla så mycket som möjligt kommer vi att bli mer effektiva.

På vilket sätt kan verksamheten förenklas?

– Jag tjatar ständigt om vikten av att träna. Inte att pressa in utbildning efter utbildning som vi gör nu. Istället bör vi effektivisera och förkorta utbildningarna till förmån för mer träningstimmar i det egna förbandet där vi nöter in kunskapen tills den sitter i ryggmärgen.

För som Rickard sammanfattar det:

– Det är klart att det vi gör är farligt. Men om vi börjar med att träna på tre meters höjd och successivt försvårar uppgifterna, kan vi snart utföra samma uppdrag uppe på en oljeplattform för vi vet att vi kan det här.

Han tar exempel från sin egen roll som ammunitionsröjningsledare i Afghanistan där han ständigt ställdes inför kravet att snabbt röja bomber.

– I Afghanistan var IED-hotet, alltså riskerna att utsättas för hemmagjorda sprängladdningar, större än någonsin och där hade jag stor nytta av den utbildning jag fått av specialpolisen i Tel Aviv. Men det var tack vare kontinuerlig träning som förmågan kunde utvecklas.

Sunt säkerhetstänk och nolltolerans när det kommer till beteenden som riskerar att orsaka dödsfall är självklart, menar han. Men det ska alltså inte förväxlas med överdriven försiktighet, för trots allt ska arbetet utföras och soldatyrket är många gånger farligt.

– Kan vi genom att träna oss fram hoppa över steg i de manualer som vi fått med oss från olika utbildningar, det är då vi utvecklas, säger Rickard, som pratar i termer av att träna ända tills man misslyckas.

– Det är så man lär sig, och det vill jag se mer av. Ett exempel på det är när vi tränar på moment under successivt svårare omständigheter. Att hela tiden försvåra så mycket att det till slut blir omöjligt att lyckas.

De erfarenheter han fått under årens lopp har medfört att han ständigt utmanar olika modeller och manualer i jakten på att nå effekt. Utlandsmissionerna i bland annat Bosnien, Afghanistan och Kongo och samarbeten med olika internationella parter har gett honom influenser som han tagit med sig in i Försvarsmakten.

– Det har gjort mig övertygad om att vi ibland missar personer som skulle passa perfekt i Försvarsmakten, på grund av att man skruvat åt uttagningarna för hårt och letar efter en supermänniska som inte existerar.

Rickard tar 22 SAS, 22nd Special Air Service Regiment, ett brittiskt elitförband inriktat på specialoperationer, som exempel.

– Individerna där kommer från en helt annan social bakgrund, både mentalt och beteendemässigt. Knappt en enda käft där skulle klara våra uttagningstester. De skulle åka ut på grund av våra psykologiska tester.

Knappt en enda käft där skulle klara våra uttagningstester. De skulle åka ut på grund av våra psykologiska tester.

En viktig uppgift för en specialistofficer är att ha kvar perspektivet från marken, förklarar Rickard. Att bevaka hur olika beslut påverkar vardagen längst ut på linan och att arbeta för att uppgifterna ska kunna utföras så effektivt, snabbt och så enkelt som möjligt.

– Vi måste förstå att vår uppgift är att försvara Sverige och allierade mot ett väpnat angrepp. Det är där vi måste lägga fokus, säger han och betonar att det är viktigt att inte blunda för att det militära yrket handlar om.

– Vi behöver hela tiden ha i bakhuvudet vad det är vi egentligen sysslar med. Vi pratar våld i sin råaste form.

Sedan november 2024 är han försvarsmaktsförvaltare.

– För mig som specialistofficer är den viktigaste uppgiften att ställa mig frågan: ”Vad vill chefen?” Nästa fråga har varit ”Händer det?”. Det gäller i högsta grad också i min roll som försvarsmaktsförvaltare under vår ÖB.

Sedan Michael Claesson tog över som ÖB har rollen som försvarsmaktsförvaltare utvecklats. Samarbetet är tajt och som stridspar kompletterar ÖB och Rickard varandra. Där ÖB har helikopterperspektivet har Rickard örat mot marken. Han har som främsta uppgift att omvandla ÖB:s beslut till handling, bland annat genom regelbundna möten med de högsta förvaltarna.

– Jag vill jobba tätt tillsammans med de högsta förvaltarna. Det innebär att det nu finns en försvarsstabsförvaltare, en personalförvaltare och en operationsledningsförvaltare, som fungerar som mina tre närmaste förvaltare, säger Rickard, som istället för att teknokrati efterfrågar karisma, individ och utstrålning när det kommer till att bemanna Försvarsmakten.

– Det ska vi titta på innan vi börjar prata CV – och redan nu ser vi effekt av rätt person på rätt plats.

På fönsterbrädan i hans arbetsrum står Försvarsmaktens värdegrund inramad.

– Det är ytterligare en viktig arbetsuppgift jag har. Att ständigt jobba med att förankra vår värdegrund.

På en hylla i Rickards arbetsrum finns flera vällästa böcker.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett led i det mentorskap och den stöttning av cheferna som ingår i förvaltarrollen. Det är också ett steg mot att skapa den perfekta militära styrkan, något som Rickard sammanfattar med tre ord: etik, bildning och kompetens.

– Det handlar om att ha en gemensam moralisk och etisk kompass när man som soldat står inför situationer där våldet fullständigt har triumferat.

Själv var han i Bunia i Kongo 2003, där våldet, enligt Bronco, gick bortom all fattningsförmåga. Mer närliggande exempel är massakern i Butja i Ukraina för fyra år sedan. Då krävs den etiska och moraliska kompassen för att man ska stå pall.

– Den är också viktig för att man ska förstå sammanhang och kontext. Ju mer av den varan våra krigare har, desto större effekt. Vi måste förstå den instabilitet som råder idag, eftersom det ställer stora krav på förändringstakt i operationsmiljön.

Enligt Rickard råder det fortfarande en viss ängslighet på vissa ställen i Försvarsmakten. En ängslighet som kan resultera i situationer liknande de 23 punkterna i manualen som stacks i hans hand när han började som attackfältdykare.

– Jag vill få bort den där ängsligheten till förmån för det omdömesfulla beslutsfattandet. Det viktigaste en yrkesofficer gör är att fatta kloka beslut. Att våga ställa frågan kring vissa besluts rimlighet.

För att hålla stridsvärdet är balansen i livet viktig, poängterar han. En balans som för hans del handlar om att få tid att umgås med familjen, trots högt arbetstempo.

– Jag har turen att ha en 14-årig son som precis som jag gillar vatten. Därför kan vi dyka, fiska och paddla tillsammans. Det är där jag hittar min avkoppling och återhämtning.

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson

Ålder: 52 år.

Familj: Frun Jenny och 14-årige sonen Anton.

Bor: Karlsborg, veckopendlar till Stockholm.

Intressen: Paddling, fridykning och fiske.

Karriär i urval:
1994: Värnplikt P 4.
1995: Uppdrag i ­Bosnien.
2002: Attackfält­dykare, SSG.
2010: Skvadronförvaltare, SOG.
2014: Examen från Nordic Special Operations Education.
2015: Regements­förvaltare, SOG.
2019: Examen från Joint Special ­Operations University i USA.

Läser just nu: Poltava av Peter Englund (”Chefen uppmärksammade att jag inte läst just den, så det blev snabbt en gåva från boss”).

Lyssnar på just nu: 56 north. Det är en kollega till oss som har musiköra, låten Riskaptit är bra!

Ur arkivet: