Senast publicerat

Senast publicerat:

”Vi behöver ta risker på grund av Rysslands fullskaliga invasion”

Arbetet vid försvarsdepartementet går för högtryck med stödet till Ukraina, Natointegrationen, tillväxt och beredskapsanpassningar. För försvarsminister Pål Jonson innebär det ständiga prioriteringar mellan olika sakfrågor, men också personliga umbäranden. Återhämtningen får han tillsammans med familjen hemma på släktgården i Arvika.

Linda Sundgren

2024-09-18

Runt halv åtta på morgonen anländer Pål Jonson (M) till mötesrummet i entrén på Jakobsgatan 9 på Norrmalm i Stockholm. Här är försvarsdepartementet inhyst i ett av huvudstadens gamla bankpalats från 1914 och här har försvarsministern sitt kontor.

Trots den tidiga morgonen har Pål Jonson redan varit på plats sedan klockan 06.00 och påbörjat inläsningen av handlingar inför dagens alla möten och uttalandet från den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) som 2013 kallade det svenska försvaret för ett särintresse, känns mycket avlägset. Numera står försvarsfrågorna högt på den politiska agendan och Pål Jonson själv säger att utmaningen är att försöka hitta en balans mellan sakfrågorna i den omtalade fyrfältaren med tillväxt, nationell beredskap, stödet till Ukraina och Natointegrationen.

– Stödet till Ukraina fanns inte med i den här portföljen tidigare, men i dag tar det minst en tredjedel av min tid, säger han. Det blir mycket resor, men också beredning och koordinering av stödet och överväganden av vad vi kan undvara. Sådant tar mycket tid och kraft.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har Sverige bidragit med 43,5 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina.

– En av de högsta prioriteringarna med det vi skickar är att det ska göra skillnad på slagfältet och då måste man tänka igenom aspekter som logistik, underhåll och reservdelar. De svenska plattformarna håller bra kvalitet och har en relativt god tillgänglighet på slagfältet, säger Pål Jonson.

Samtidigt innebär de omfattande donationerna att svenska förband förlorar materiel, och det i en tid av politiska krav på historiskt kraftig tillväxt.

Försvarsmakten har gått osedvanligt hårt under några år och jag har stor respekt för situationen på förbanden.

– Stödet till Ukraina påverkar vår operativa förmåga, men när det finns möjlighet till återanskaffning kan man hantera det en tid. Försvarsmakten har fått ekonomiska medel och bemyndigande för återanskaffning av alla paket. Men det tar tid att ersätta, framför allt vissa plattformar och system som det är långa leveranstider på, säger Pål Jonson.

Liknande läsning:

Stödet till Ukraina kräver också personal, främst i form av utbildningsinsatser. Till det ska Sverige som medlem i Nato bidra med runt 250 officerare till försvarsalliansens staber plus styrkebidrag samtidigt som den egna organisationen ska utökas.

– Försvarsmakten har gått osedvanligt— hårt under några år och jag har stor respekt för situationen på förbanden. Vi har en bra personalförsörjningsmodell, men behöver bli fler i grunden och då är en bra värnpliktsutbildning ett bra sätt att få in fler till olika personalkategorier. Men det handlar också om villkoren för de anställda soldaterna och officerarna, säger Pål Jonson och fortsätter:

– I den förra budgeten gjorde vi en överflyttning från materielanslag till förbandsverksamhet för att möjliggöra en satsning på personalen. Sedan är det naturligtvis upp till arbetsmarknadens parter att komma överens, men vi gjorde den riktade omflyttningen. Bland annat på inrådan från Försvarsmakten som såg det behovet.

I ett pressmeddelande från Nato i mitten av juni redovisades en sammanställning av hur stor andel av försvarsbudgeten som respektive medlemsland lägger på olika utgiftsposter. Sverige är det land som spenderar minst andel av budgeten på personal med 15,8 procent. Därefter följer Finland med 20,6 procent medan Italien toppar med drygt 59 procent.

– För ett tiotal år sedan stod våra personalkostnader för 30 procent av utgifterna. Det vi ser nu är en reflektion av en snabb ökning av försvarsinvesteringarna. Vi är ett av de länder som ökat vår försvars-budget allra mest och vid tillväxt växer man snabbare på materielsidan än på personalsidan. Vi har också tittat på villkor och löner inom Nato och där ligger vi ungefär på mediansiffran bland medlemsländerna, säger Pål Jonson.

Omvärldsutvecklingen har ökat försvarsministerns internationella samarbeten, och på den globala arenan känner han sig väl hemma-stadd. Redan efter värnpliktsutbildningen som kustjägare vid KA 1 i Vaxholm lämnade han Sverige för en kandidatexamen i statsvetenskap vid Georgetown university i Washington D C. Därefter följde studier i London och Belgien och han blev bland annat filosofie doktor i krigsvetenskap och gästforskare vid Nato defence college i Rom. Det var också under åren utomlands som han bestämde sig för att ge sig in i politiken.

– Under en period praktiserade jag för senator Ted Kennedy i försvarsutskottet, och det var när jag gick i korridorerna i Rayburn building som jag bestämde mig för att jag också ville vara verksam i politiken, säger Pål Jonson.

Vi går från ett system som i grunden varit riggat för reducering och skademinimering till stark tillväxt.

Tillbaka i Arvika gav han sig vid 28 års ålder in i kommunpolitiken.

– Jag är något av en late bloomer i politiken och var aldrig engagerad i partipolitiken under ungdomsåren. Det berodde delvis på att jag gick ett idrottsgymnasium och spelade bordtennis. Men intresset för samhälls- och försvarsfrågor har jag haft med mig länge.

Pål Jonson blev förbundsordföranden för Moderaterna i Värmland innan han 2016 kom in i riksdagen. Fyra år senare blev han ordförande i försvarsutskottet och efter valet 2022 kom frågan från statsminister Ulf Kristerson om att bli försvarsminister.

– Att tacka ja var självklart, men först efter att jag hade talat med familjen. När man haft relativt ansvarsfulla positioner i opposition så behöver man även vara redo att göra detta i regerings-ställning, säger han.

Som försvarsminister har Pål Jonson ägnat mycket tid åt att hantera frågor om Ukraina och Nato. Men i höst räknar han med att kunna lägga mer fokus på tillväxten i Försvarsmakten.

– Tillväxten har varit det svåraste för mig att hinna med, men jag hoppas att det med det kommande försvarsbeslutet ska bli den nationella tillväxten som vi på departementet kommer jobba hårt med för att skapa förutsättningar för Försvarsmakten att växa. Vi har också tillsatt en grupp på statsrådsberedningen som ska identifiera långsamma och sega processer som utgör en hämsko för tillväxten.

Innan sommaren presenterades ett förslag som handlar om att korta processerna för miljötillstånd, från flera år ner till sex till tolv veckor. Förslaget väntas träda ikraft under hösten. Pål Jonson medger att det finns en risk att den kraftigt kortade handläggningstiden kan medföra misstag, men menar att det är försvarbart.

– Risken finns, men jag vågar påstå att det är ännu farligare om vi inte får snabbare tillväxt. Vi behöver ta risker på grund av Rysslands fullskaliga invasion. Det är därifrån riskerna genereras. Det kommer att bli fel framöver, men det viktiga för oss är att skapa en snabb tillväxt, säger han och fortsätter.

– Vi går från ett system som i grunden varit riggat för reducering och skademinimering till stark tillväxt. Vi på Regeringskansliet har ett jobb att göra för att sopa rent framför egen port. Men Försvarsmakten måste göra samma resa och vi har gett dem i uppdrag att se över sina interna processer till Fortifikationsverket och FMV.

Pål Jonson har arbetat med försvarsfrågor långt innan han tillträdde som försvarsminister den 18 oktober 2022. Utöver studier har han bland annat tjänstgjort hos Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och varit generalsekreterare i Svenska Atlantkommittén. Hans första kontakt med Försvarsmakten var som värnpliktig kustjägare 1994.

– Värnplikten var intressant, men också väldigt krävande. Det fanns en vänskap och en kollegialitet där som jag uppskattar väldigt mycket. I maj hade vi 30-årsjubileum och det kändes precis som när vi sågs för 30 år sedan. Det fanns en genuin omtänksamhet och varm stämning mellan oss som jag uppskattar jättemycket.

Något han tagit med sig från tiden i kustjägarkompaniet är förmågan att kompromissa med sin egen bekvämlighet för att kunna arbeta hårt. Men att också räcka till fullt ut för familjen med fru och tre barn på 22, 8 och 3 år, är svårare.

– Livet är fullt av kompromisser och jag är inte någon exemplarisk förälder under den här tiden, så är det bara. Jag är väldigt lyckligt lottad som har en tålmodig fru som står ut med både mitt arbete och mina många fel och brister.

Han säger att han också är noga med återhämtningen. Gymmet besöker han några gånger i veckan (”det går inte att vara både överarbetad och undertränad”), och åtminstone varannan helg åker han och familjen hem till släktgården Grinsbols i Älgå socken som varit i familjens ägo sedan 1920-talet.

– Min pappa brukar säga att jag också skulle bli jordbrukare, jag visste bara inte om det. Men till skillnad från honom och min farfar har jag tummen mitt i handen så jag var tvungen att hitta ett annat att sätt att förvalta gården på. Men det är dit jag åker för avkoppling och återhämtning och där röjer jag i skogen och är ute på sjön. Det är min plats på jorden.

Fakta

Pål Henning Jonson

Ålder: 52 år.

Familj: Fru och tre barn, 22, 8 och 3 år.

Bostad: Jordbruksfastigheten Grinsbols i Arvika kommun och bostadsrätt i Stockholm.

Fritidsintressen: Gymmar och tillbringar tid med familjen på gården.

Poddar han följer: Fareed Zakaria GPS, European council of foreign affairs, Höjd beredskap och Militärhistoriepodden.

Valda delar ur CV:
1994: Värnplikten som kustjägare vid KA 1 i Vaxholm.
1997: Fil kand i internationell politik, Georgetown university, USA.
1999: Magisterexamen i Europapolitik, College of Europe, Brygge i Belgien.
2005: Fil dr i krigsvetenskap, Kings college, London.
2009: Gästforskare vid Nato defence college, Rom.
2000–2005: Säkerhetspolitisk analytiker vid FOI.
2020–2022: Ordförande i försvarsutskottet.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Pål Jonson

”Den farliga tystnaden – om organisatorisk narcissism, svart lojalitet och tystnadskultur”

Mest läst:

Aktuellt /

Marinen

Replik från marinchefen om kritiken: ”Jag delar inte bilden som ges”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Intervju /

Forskning

”Soldater följer chefer som de anser vara värda att följa”

Aktuellt /

Nato

Hundratals soldater behöver rekryteras till FLF Finland

Analys

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten