Under uppväxten i Gustavsberg utanför Stockholm såg Mikael upp till en äldre kamrat som var yrkesmilitär. Hans plan var att gå samma väg och så snart han gick ut gymnasiet som 17-åring gjorde han därför lumpen som plutonofficersaspirant på I 19 i Boden. Han längtade dock hem och sökte sig vidare till Livgardet i Kungsängen.
– Det var först när jag gick Gruppchefsskola 2 och blev anställd som jag kände att jag hade gjort rätt val. Lumpen var för inordnat för mig, men sedan fick jag mer frihet under ansvar och det var utmanande, säger Mikael.
Liknande läsning:
Han gick en rak väg från instruktör, plutonchef till kompanichef och sedan ställföreträdande GU-bataljonchef på Livgardet och varvade arbete, utbildning och utlandstjänst.
– De första åren blev jag intresserad av spaning och tyckte om det äventyrliga med att vara ute och tassa runt i vildmarken. Det var något utöver det vanliga då det bara finns en spaningspluton på bataljonen, säger Mikael.
Första gången han sökte utlandstjänst blev han uppkallad till dåvarande utbildningschefen Johan Hederstedt som tyckte att han skulle göra FN-tjänst. Så ett år senare, 1990, åkte han till Libanon som ställföreträdande ingenjörkompanichef på L106.
– På den tiden var inställningen att det var hemma man gjorde jobbet, men jag tyckte som sagt om det äventyrliga och blev lite fångad av det, säger Mikael.
Tre år senare var det dags för utlandstjänst igen då han åkte till Bosnien. Tanken var att han skulle vara förbindelseofficer på en sektorstab, men efter några turer fick han istället ta över 7:e kompaniet på BA 02, som han också varit med och kompletteringsutbildat inför insatsen.
– Det var krig och det var verkligen utmanande att få testa sitt ledarskap och att göra det jag tränat för på riktigt, i skarpt läge 24/7. När kompaniet sedan roterade hem fortsatte jag arbeta som förbindelseofficer i sektorstaben. Det innebar många spännande resor på båda sidor om konfrontationslinjen för att träffa företrädare för de stridande parterna, säger Mikael.
»Jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop.«
När han återvände till Livgardet fortsatte han arbeta som krigsbataljonchef och att utbilda kommande förband som skulle åka till Bosnien. Nästa naturliga steg var att gå chefsprogrammet på Försvarshögskolan och fördjupa sig ytterligare inom internationella insatser och operationer. Han blev i slutet av utbildningen tillfrågad och tackade ja till en tjänst som lärare i taktik och operationer.
– Det var människorna som gjorde det roligt och att man var lite mer än lärare, man var också mentor och coach och stöttade och drev på dem som studerade, säger Mikael.
Han tog en paus från Försvarshögskolan då han arbetade i ett ettårigt internationellt projekt på Operationsledningens internationella avdelning på Högkvarteret, vilket stämde överens med hans profil från chefsprogrammet, men han återvände till Försvarshögskolan när projektet tog slut och blev efter ytterligare några år avdelningschef på stabsutbildningen.
Det var under tiden på Försvarshögskolan som han engagerade sig fackligt för första gången.
– Jag har alltid varit medlem, betalat min avgift, gått på årsmöten och utövat min demokratiska rättighet, men det dröjde innan jag kände att jag ville engagera mig mer, säger Mikael.
Han började som suppleant och slutade som ordförande i OF FHS. Utöver det vanliga arbetet med Rals och samverkan var det en tid med mycket nedskärningar och han fick ofta frågor från studenter som var oroliga inför sin framtid. Han funderade på att söka sig tillbaka till Försvarsmakten och väntade på att en specifik tjänst skulle bli ledig, men det blev den inte. Istället dök en jobbannons upp som ombudsman med ansvar för chefsfrågor på Officersförbundets kansli i Stockholm. På den tiden ställde sig Mikael frågande inför flera av förbundets ståndpunkter.
– Så jag kände väl att antingen ger jag mig in i leken eller så går jag ur, men med tiden lärde jag mig mer och det visade sig att jag inte hade haft tillräckligt med kunskap. Kunskap är makt och det är först när man har tillräckligt med kunskap och ser hur spelplanen ser ut som man kan spela på riktigt, säger Mikael.
Han började jobba som ombudsman 2005 och de första åren var det mycket som förändrades på förbundet och i Försvarsmakten. Det kom nya samverkansavtal och Mikael har sedan dess suttit med i flera samverkans- och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och han har varit med i alla turer kring övergången från NBO via tvåbefälsystem till trebefälssystem.
– Det är professionsfrågorna som jag brunnit mest för, men jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop. Det är också centralt att förstå att förbundet är en juridisk part som kan gå in och förhandla och teckna avtal för medlemmarna, men det inte är vi som ensamma sätter agendan och bestämmer villkoren för förhandlingen. Det är flera parter och det är ett arbete som kräver ett långsiktigt perspektiv. Samverkan och förhandling handlar mycket om att kompromissa och hitta lösningar, det finns massor med små segrar och de består ofta av kompromisser, där vi får bestämma oss för vad som är viktigast och få igenom det, säger han.
Han menar att han är ombudsman för är att han är officer och företräder medlemmarna som yrkesmilitär. Under tiden på förbundet tog han ett års tjänstledigt för att göra utlandstjänst som OMLT (Operational mentoring and liason team) på FS 16 vid 209.kåren i Afghanistan. Nu börjar Mikael närma sig pensionen och efter jul och nyår väntar nya äventyr då han åter ska arbeta för Försvarsmakten.
FAKTA
Mikael Boox
Ålder: 59 år.
Fackliga uppdrag: Ordförande OF FHS, ombudsman Officersförbundet 2005-2021.
Bakgrund i korthet: Värnplikt I 19, från instruktör till stf GU-batch på I 1, krigsbataljonchef I B 1, chefsprogrammet FHS, lärare taktik och operationer FHS, stabsofficer HKV, avdelningschef stabsutbildningen FHS, stf kompanichef ingenjörskompaniet UNIFIL L106 i Libanon, kompanichef BA 01 och förbindelseofficer i Bosnien, OMLT FS 16 i Afghanistan.
Familj: Särbo Eva och 20-åriga sonen Viking.
På fritiden: Cyklar, simmar, läser historieböcker, samlar på antika vapen, samt njuter av livets goda i form av mat och dryck.
