Senast publicerat

Senast publicerat:

”Ryssarna har stenkoll på era fordon”

Det svenska pansaret var ryggraden under offensiven in i ryska Kursk, höll linjerna i Donbass och kan ha slagit rekord i världens längsta stridsvagnsträff. När Officerstidningen besöker den ukrainska ”svenskbrigaden” hyllas Sveriges stridsfordon – men de riktar också en varning till kollegorna i Försvarsmakten om vad ryssarna har lärt sig under krigsåren.

Fredrik Fahlman

2026-02-19

Vagnchefen ”Bars”, skytten ”Bugor” och laddaren ”Bulgar” i 21:a mekaniserade brigaden.

Foto: Paul Wennerholm

Det mopedliknande ljudet kommer allt närmare – och det tar inte många sekunder innan lugnet i Sumyregionens djupa skogar bryts av en dånande kulspruta. Trots att en drönare packad med en sprängladdning befinner sig i närheten är det ingen av soldaterna som ens höjer blicken. Det här händer varje dag, säger de och skrattar.

Jakten kulminerar i en våldsam explosion. Det är oklart om drönaren blev nedskjuten eller träffade sitt mål, men soldaterna firar ändå – smällen innebär att de nu har några timmars lugn och ro innan Ryssland rutinmässigt skickar upp nästa drönare.

Frontens närstrider rasar drygt en mil härifrån och vi är inom de ryska drönarnas räckvidd. Och här, gömd under trädkronor och tjockt buskage, döljer sig en av den norra frontlinjens skarpaste anfallsförmågor: En svensk stridsvagn 122, redo att rycka ut så fort ordern ges.

Den tillhör Ukrainas 21:a mekaniserade brigad, som har fått smeknamnet ”svenskbrigaden”. En stor del av deras mekaniserade förmåga kretsar kring svenska stridsfordon, och många av brigadens besättningsmän är utbildade i Sverige.

Förberedelserna inför reportaget har varit rigorösa. Att besöka utländsk materiel i Ukraina kräver speciella tillstånd. Särskilt i Sumyregionen, endast fem journalister tillåts här åt gången.

Det är brigadens pressofficer Serhij Dibrov som har hjälpt till med tillstånden. Han är en tidigare framstående redaktör och kolumnist från Odessa, men tog värvning i militären när han 2023 fick höra att den då nybildade brigaden rekryterade till en presstab. Han har organiserat ett tvådagarsbesök, och vi närmar oss det första stoppet en bit norrut från Sumy stad.

Det här är världens bästa stridsvagn.

Samtidigt som Serhij navigerar mellan halvfrusna gyttjegropar tittar han ut mot horisonten. Blicken går rakt igenom det drönarnät som omger landsvägen vi färdas på – numera en vanlig syn bakom landets frontlinjer.

Liknande läsning:

– Anfallet in i Kursk gick precis här, säger han.

Han bromsar in och blir omkörd av två fyrhjulingar med soldater på. Det är ett allt vanligare färdmedel längs frontlinjen – litet, snabbt, och enkelt att kasta sig från om man märker att en rysk drönare har siktet inställt på en. Handlingsutrymmet man har mellan liv och död räknas då i sekunder.

Samtidigt som de fortsätter mot närstriderna i skyttegravarna längs den ryska gränsen, stannar vi och parkerar intill diket vid sidan av vägen. Till en början är det svårt att förstå varför. Vi är mitt i en skog, till synes mitt i ingenstans och omgivna av tätt planterade träd på båda sidor. Inget här tyder på att området har någon militär relevans.

Men skenet bedrar – och den första ledtråden är avtrycken av så kallade larvfötter i leran. Vi följer dem.

Det är osynligt från bilvägen, men det tar inte lång tid innan vi kommer fram till den utgrävda basen, där ett tiotal soldater huserar. Mycket av jobbet här kretsar kring den drygt 60 ton tunga stålbjässen som gömmer sig under trädkronorna: stridsvagn 122.

Det var i början av 2023 som Sveriges regering meddelade att man skulle kraftigt stärka Ukrainas mekaniserade förmågor. 50 stridsfordon 90 och 10 stridsvagn 122 – båda centrala delar av den svenska arméns mekaniserade förband – skulle doneras.

Vi tas emot av vagnens besättning. Det är mitt under en rökpaus, annars tillbringar de den mesta av tiden här under jord i en nedgrävd bunker.

Samtliga önskar att deras namn förblir anonyma och de presenterar sig med sina krigsnamn: laddaren ”Bulgar”, skytten ”Bugor” och vagnchefen ”Bars”. Föraren saknas – i ukrainska enheter så innebär den befattningen att han också är mekaniker, och han är för tillfället borta på ett reparationsuppdrag.

När ryssarna ser ett svenskt fordon sätter de alla resurser på att slå ut det, förklarar Bars. Det är mer regel än undantag att träffas av drönare under ett uppdrag. Men oftast tar de sig tillbaka utan allvarliga bestående skador. På frågan om vad han tycker om fordonet kommer svaret direkt:

– Det här är världens bästa stridsvagn, säger han.

Samtidigt hymlar de inte med att stridsvagnarna till och från blir skadade. Detaljer kring det exakta antalet förluster är hemligt, men Officerstidningen frågar om den siffra som cirkulerat från den militära spårningssajten Oryx, som kartlägger ukrainska och ryska förluster som kan bekräftas i bild och video. Där förekommer stridsvagn 122 nio gånger: En helförstörd, två skadade, och sex skadade och övergivna. Serhij svarar att siffrorna är missvisande – flera av stridsvagnarna förekommer flera gånger, och de har haft ett stort fokus på att återhämta fordon som besättningen tvingats lämna.

– En siffra jag däremot får delge är antalet besättningsmän som stupat inne i en stridsvagn. Det är en enda, under två års tjänstgöring, säger han.

Vagnchefen Bars tillägger att det inte är att jämföra med en sovjetisk stridsvagn:

– I den här har man en riktig chans att överleva. Vi litar på svensk kvalitet.

Det här är ett totalt nytt krig från bara ett halvår sedan.

Under stor hemlighet utbildades de ukrainska besättningarna i Sverige. I normala fall är Försvarsmaktens utbildningstid tio månader för en besättningsman och femton månader för en vagnchef – men på grund av tidsbrist, och en stundande motoffensiv, fick ukrainarnas utbildningstid komprimeras till två till tre månader, enligt soldaterna vi träffar. Det är inte optimalt, men det räcker, menar skytten Bugor, som anser att de svenska instruktörerna var “extremt professionella”.

– Och man lär sig ändå bäst i fält, säger han.

Han vet vad han talar om. Sedan sommaren 2023 har han tjänstgjort på alla fronter där ”svenskbrigaden” varit aktiv: Donetskregionen i öst, Sumy i norr, och Kursk inne i Ryssland. Efter att stormningsenheter tog täten var den 21:a brigaden ledande i den andra anfallsvågen, och var helt baserad på ryskt territorium mellan september 2024 och mars 2025.

Pressofficeren Serhij flikar in att den här besättningen är en av brigadens mest erfarna. De har också något av en stjärnstatus i brigaden: För två år sedan slog de världsrekord i direktträff med stridsvagnsgranat, enligt Serhij. De slog ut en rysk pansarterrängbil, troligtvis av modell BTR-70, på sex kilometers avstånd.

Men det är svårt att få det officiellt bekräftat, suckar han. Området kontrolleras idag av Ryssland, vilket omöjliggör exakta mätningar. Det tidigare, fortfarande officiella, världsrekordet är från Gulfkriget 1991. Då träffade en stridsvagnsgranat från en brittisk Challenger 1 en irakisk T-55 på 4,7 kilometers avstånd.

Bugor är fåordig när han berättar om det, men säger att de under ett uppdrag klockan sex på morgonen hade fått information om att Ryssland använde ett nytt frontavsnitt för att transportera en stor mängd infantrisoldater inför ett anfall, där pansarterrängbilen transporterade dem.

Ukrainska drönarpiloter rapporterade flera gånger att de såg fordonet köra fram och tillbaka. Bugor och de andra i besättningen missar chansen under första vändan, men hittar sedan ett perfekt skottläge genom skogen, och ställer in siktet på samma plats.

De vet att de måste träffa fiendemålet när det är i rörelse – otroligt svårt på de här avstånden. Med hjälp av elektroniska system har de kunnat ställa in exakt hur de ska rikta eldröret. Vad de däremot måste avgöra själva är när de ska skicka ut granaten.

Vagnchefen ser det ryska fordonet komma in. Han säger till Bugor att det är dags, men skytten vill vänta aningen. Precis när det känns försent så trycker han av.

De håller andan. Granaten färdas i tio sekunder, och landar sedan i en direktträff på BTR-fordonet.

Serhij och Bars skämtar om det, att Bugors prestation hör hemma i Guinness rekordbok.

Skytten själv är däremot mer lågmäld:

– Det var mitt jobb och jag gjorde det. Jag tänker inte mer än så på det, säger han.

Dagen därpå bär det av en lång bit utanför Sumy. Som första media någonsin har Officerstidningen fått tillstånd att besöka en reparationsbas för stridsfordon 90, berättar Serhij. Det är en lång bilkörning dit. På vägen berättar Serhij länge om sina många besök till Sverige, samtal med försvarsminister Pål Jonson (M), och om när han fick tala under Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg till stöd för Ukraina.

Han pratar också gott om det samarbete som brigaden har med Blågula Styrkorna, en svensk ideell organisation som stödjer dem med drönare, fordon och annan materiel. Deras bidrag säger han har haft reell operativ påverkan.

– Vi är otroligt tacksamma för det som Sverige gör.

Han svänger in på gården till vad som ser ut att vara ett övergivet hus. Men innanför portarna är arbetet i full gång. Här står ett svenskt stridsfordon 90. Den är precis tillbaka från en större reparation, och målet nu är att förstärka tornet, sidorna och fronten med drönarnät.

Ute på gården, skyddade under ett garagetak, står ytterligare ett svenskt stridsfordon. Det har tagit flera träffar, både av drönare och minor, och måste i väg längre bort för mer omfattande reparationer.

Ni måste förstärka dem, annars slås de ut direkt.

Mycket av arbetet här kretsar kring Maxim Horbatjuk. Han är biträdande bataljonsbefäl, särskilt ansvarig för stridsfordon 90 och med sin ingenjörsbakgrund säkerställer han att reparationerna och drönarskyddet går rätt till.

Det extra skyddet är så omfattande att det kraftigt begränsar hur mycket kanontornet kan vrida sig. Men det är en avvägning som i nuläget är rimlig, berättar Maxim. Med ett så starkt drönarhot, och utan effektiva motmedel, gör sig stridsfordonet bättre som transport i högriskmiljöer, förklarar han.

– Det här är ett totalt nytt krig från bara ett halvår sedan, säger han, och syftar på den ständiga drönarutvecklingen, samtidigt som han visar oss runt.

Här finns också allt underhåll som krävs för att hålla igång längre operationer med det svenska stridsfordonet.

Under sommaren 2023 rapporterade Svenska Dagbladet om en akut brist på olje- och luftfilter, som gjorde att flera av de svenska fordonen inte kunde användas längs den vitala Lymanfronten överhuvudtaget.

Sedan dess är problemet löst, fortsätter Maxim – de har nu reservdelar i överflöd. Mängden kronmärkta artiklar här inne täcker i princip varenda utrymme.

Maxim visar upp de båda skadade stridsfordonen. Han delar bilden från besättningen i den svenska stridsvagnen att överlevnadschanserna är väldigt goda. De har få förluster jämfört med Ryssland.

– Jämför man med sovjetiska fordon är de här tillverkade för att besättningen ska överleva, säger han.

Däremot kan det ta extremt lång tid att reparera skadade fordon.

Faktumet att båda sidor nu har full uppsikt över slagfältet, och ofta två mil in i fiendens territorium, medför att sättet man ser på mekaniserad krigföring måste ändras i grunden, fortsätter han.

Det innebär bland annat att en stridsvagn 122 har större överlevnadschanser om den verkar på egen hand, lägger några skott på långa avstånd och sedan drar sig tillbaka, än som en del av ett koordinerat anfall där man bryter igenom linjerna.

Enligt Maxim gäller detsamma för stridsfordon 90. Tills den dag då de har tillgång till effektiva, automatiska motmedel för drönare, så kan det svenska fordonet inte användas för storskaliga flankningsoperationer där pansarskyttesoldaterna gör avsittning och flankerar fienden.

Det används i stället som trupptransport till några av de värsta frontlinjerna. Om man måste få fram åtta soldater till skyttegravarna längst fram, klara den djupa leran och samtidigt överleva det dussintal fientliga drönare som lurar ovanför, då är det få fordon som klarar det lika bra som ett svenskt stridsfordon 90, enligt -Maxim.

Men allt hänger på att arbetet här inne görs. Ett brett, uppfällbart fiskenät sitter monterat över vagnen.

– Det kunde räcka tills för några månader sedan, nu har de lärt sig, säger han.

Under vårt besök har därför ett par mekaniker spenderat större delen av dagen med att svetsa på ett flera ton tungt skyddande metallnät längs med stridsfordonets sidor.

Det är den absolut viktigaste förstärkningen, förklarar Maxim, och berättar att fienden har “stenkoll” på hur en stridsfordon 90 fungerar, och var dess svaga punkter är.

Han ger ett exempel: Tidigare gick de ryska drönarna direkt på motorn, som sitter längs ena sidan. När ryssarna sedan insåg att den redan var förstärkt bytte de till att i stället uteslutande fokusera anfallet på kylarsystemet. Med en bra träff så överhettar vagnen efter bara några kilometer och slutar att fungera.

Den biträdande bataljonschefen reagerar när han får höra att Försvarsmakten ännu inte drönarförstärkt sina fordon. I alla fall inte öppet.

– Då kommer de inte att klara sig länge i skarpt läge, säger han.

– Ni måste förstärka dem, annars slås de ut direkt.

Läs mer:

Dyrköpta lärdomar från Ukraina behöver tillvaratas bättre

Läs mer:

”Alla i brigaden har en SoldF på ukrainska”

Läs mer:

På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Kriget i Ukraina

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Flygvapnet fyller 100 år samtidigt som nya flygsystem införs, rymdförmågan byggs upp och Natobidrag genomförs. Men enligt flygvapenchef Jonas Wikman är den viktigaste utmaningen en annan: att skapa en organisation som klarar ett säkerhetsläge som är oförutsägbart och där tempot aldrig går tillbaka till det normala.

Josefine Owetz

2026-07-09

Flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman sitter uppe på däck ombord på HMS Carlskrona och blickar ut över Visby hamn. I likhet med Försvarsmaktens övriga representanter har han ett hektiskt schema i Almedalen och deltar i många panelsamtal.

Men innan dagens seminarier tar vid, bland annat ett med rubriken ”Nästa generations luftstrid i en multidomänkontext”, ska han summera hur det första halvåret av 2026 har varit för flygvapnet.

– Jag tycker att läget är gott. Vi har ett bra och intensivt år. Organisationen är satt under press med stora externa och interna förväntningar på vad vi ska åstadkomma, både vad gäller förmågeutveckling och den säkerhetsmiljö vi lever i. Men jag känner att vi levererar. Det handlar om flygvapnets nästa steg, införandet av nya plattformar och nya förmågor.

Bland vårens större händelser för flygvapnet lyfter Jonas Wikman bidraget till Natos Air Policing på Island, som är en del av luftförsvaret i Arktisområdet. Under årets första månader bemannade en kontingent från Skaraborgs flygflottilj alliansens incidentberedskap. I februari deltog svenska flygbasjägare i den danska övningsserien Arctic Endurance 26 på Grönland för att stärka säkerheten i området och öva försvaret av Natos norra flank.

– Det känns nästan som länge sedan nu, men det är bara några månader sedan som vi genomförde det, i en tid då säkerhetssituationen i Arktis var väldigt aktuell.

Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående.

Samtidigt pågår ständigt incidentberedskapen på hemmaplan, med flera insatser hittills i år. Den 13 juni meddelade Försvarsmakten att flygvapnet dagen innan genomfört dubbla insatser mot ryska stridsflyg nära svenskt luftrum.

– Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående. Det är utmanande, men samtidigt känner jag att vi levererar på de uppdrag vi har, även när det gäller att utveckla framtida förmågor, säger Jonas Wikman och fortsätter:

– Jag känner mig trygg med var vi är och vart vi är på väg. Min bild är också att vi har en organisation som är stolt över vad vi åstadkommer med de förutsättningar vi har. Så här ett halvår in så kunde jag inte vara mer stolt över mitt flygvapen än vad jag är just nu – ett flygvapen som dessutom fyller 100 år i år.

Samtidigt som verksamheten pågår för fullt firar flygvapnet sitt 100-årsjubileum. Jonas Wikman medger att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan full kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Vi har fått anledning att beskriva vilka vi är, träffa varandra och bygga laget flygvapnet. Jag önskar att vår egen personal ser flygvapnet med samma ögon som omvärlden gör. För när man står där varje dag så känns kanske allting som ett motstånd och som en övermäktig uppgift. Men när man står utanför och betraktar oss så är det ett väl fungerande maskineri som levererar på en högre nivå än vad folk förväntar sig. Och det önskar jag att organisationen får känna ibland. Jag tror och hoppas att 100-årsfirandet är ett tillfälle för att göra det.

Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

För flygvapnet är 2026 också ett år då flera materielprojekt har börjat levereras eller är i slutet på en anskaffningsprocess. Jonas Wikman lyfter bland annat införandet av Jas 39 Gripen E, de nya radarspanings- och ledningsflygplanen, S 106, GlobalEye, transportflygplanen C 390 och TP 106 och det nya skolflygplanet SK 40. Samtidigt sker flera satsningar inom rymdområdet och i maj skickades Försvarsmaktens första militära spanings- och övervakningssatellit upp i rymden.

– Det är väldigt vältajmat. Vi tar steget in i en ny generation krigföringsförmåga där rymden, Gripen E och GlobalEye är byggda för att fungera tillsammans med armén, marinen och våra allierade i Nato inom ramen för multidomäna operationer, säger han och fortsätter:

– Vi har tagit viktiga steg inom rymdområdet och har blivit en operatör i rymden på riktigt under det här året. Rymdförmågan är till för att vi ska bättre ha en kapacitet att koppla ihop de olika domänerna och nationerna. Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

Hur ser det ut med flygvapnets personalförsörjning?

– Personalförsörjning är fortsatt en begränsande faktor för oss och kommer att vara det under lång tid. Med det sagt tycker jag att vi har gjort betydande framsteg. Vi har gjort en grundlig analys baserat på personalens iakttagelser och gett oss på flera områden som vi har haft särskilda problem med.

Han lyfter den satsning som gjorts inom teknikerområdet det senaste året och det stora arbetet som går under namnet ”Framåt”. Under 2023 genomfördes en stor översyn på personalområdet i flygvapnet. Arbetet tog frågor som avtal, arbetsmiljö, materiel och lön. Jonas Wikman fattade därefter beslut om ett direktiv med åtgärder som nu ska införas för att skapa en mer hållbar arbetssituation för flygvapnets anställda.

Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

– Vi har fortsatt prioriterat arbetet inom det vi kallar ”Framåt”. Jag är stenhård på att följa upp alla åtgärderna. De följs upp kvartalsvis och vi räknar med att vi ska få ett väldigt bra resultat. Jag tycker att vi är på rätt väg, men det tar lång tid och vi har mer jobb kvar att göra.

En fråga som han återkommer till under intervjun är balansen mellan uppgifter och resurser. Jonas Wikman menar att Flygstaben länge har försökt väga uppgifter mot resurser, men att dagens säkerhetsläge kräver ett annat synsätt.

– Vi kommer aldrig att kunna planera bort friktioner och osäkerheter i en snabbt föränderlig omvärld. Vi behöver därför bli en organisation som kan leva i kaos och må bra i kaos. Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

Han beskriver det med uttrycket ”Embrace the Chaos”, att acceptera att nya uppgifter och förändringar inte är undantag utan det nya normala. Målet är därför inte att allt ska hinnas med, utan att organisationen ska prioritera rätt och känna att ett väl utfört arbete är alldeles tillräckligt.

– Man måste kunna gå hem när arbetsdagen är slut och känna att man gjort ett bra jobb och är uppskattad, även om hela uppgiften inte är löst. Vi som chefer och ledare ska känna förtroende för att organisationen gör rätt prioriteringar.

I grunden handlar det om uppdragstaktik, konstaterar han. I en tid när omvärlden förändras snabbare än planeringscyklerna behöver högre chefer styra mot önskade effekter snarare än detaljerade planer. Förbanden ska få frihet att själva avgöra hur målen bäst nås utifrån den verklighet de möter.

– Det är ute på förbanden som kraften finns. Vi måste vidta åtgärder för att skapa en organisation som kan stå mitt i stormen. För det här är en dynamik som kommer att bestå en generation framåt. Vi vet vilka effekter vi ska uppnå: vi ska avskräcka, vi ska kunna försvara oss och vi ska utbilda förbanden till en viss nivå. Jag har fullt förtroende för att organisationen gör rätt saker.

Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det.

En av de största förändringarna i flygvapnet märks dock inte i nya flygplan, utan i hur organisationen är uppbyggd. Flygvapnet har det senaste året gått från två separata grund- och krigsorganisationer till en sammanhållen organisation där personalen redan tjänstgör i sina krigsbefattningar.

– Det innebär att alla anställda normalt redan befinner sig på den befattning de har i alla konfliktnivåer. Vi har en plan, leder med en order mot en chef. Jag är helt trygg med att det är rätt väg att gå. Vi är i en tid där vi har ett hot att hantera hela tiden och det kommer inte finnas en brytning mellan fred, kris och krig, utan det är en flytande skala. Vi kan inte omorganisera några gånger per år. Det här känns jättebra.

Har du något medskick till flygvapnets anställda?

– Jag kunde inte vara stoltare över flygvapnet, det är helt ärligt från mitt hjärta. Det är lätt att gå rakryggad här genom Almedalen med detta flygvapen i ryggen. Vi har verkligen levererat, både i det skarpa och i förmågeutvecklingsperspektivet. Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det. Varje gång människor utifrån möter flygvapnet slås de av lagandan och kamratskapet. Det är tillsammans vi löser våra uppgifter.