Senast publicerat

Senast publicerat:

Byggandet av försvarsförmåga är ett långsiktigt arbete som tar tid

Under nedrustningsåren har mängder av maskinhallar, förråd och lagerlokaler avyttrats. Att återta och bygga nytt är ett tidskrävande arbete med bland annat långdragna processer med bygglovsansökningar och miljötillstånd.

Inom ramen för de kraftigt ökande försvarsanslagen ska Försvarsmakten växa med ett par tusen befattningar och myndigheten har fått större ekonomisk handlingsfrihet. Men att nå önskad förmåga kommer att ta tid.

Linda Sundgren

Björn Öberg

2022-05-06

Enligt företrädare för Försvarsmaktens högkvarter kommer såväl de två extra miljarderna i årets budget som anslagsökningen mot två procent av BNP till 2028, att stärka den svenska försvarsförmågan. Generallöjtnant Johan Svensson, Försvarsmaktens produktionschef, säger att det på kort sikt främst handlar om att öka uthålligheten genom att bygga upp lagernivåer på ett bättre sätt.

– Det handlar om alltifrån olika typer av drivmedel till fordon, flygplan och fartyg men även mat, läkemedel och reservdelar som mer pengar snabbt kan omsättas till effekt, säger han.

I det längre perspektivet, säger Johan Svensson, handlar det om att skapa balans inom organisationen och att satsa på bredden.

– Vi har anmält till regering och riksdag att de ekonomiska medlen inte medgett att vi fått en optimal balans mellan verkan, ledning och logistik. Där behöver vi bygga upp ledningsområde och logistikområde för att bygga ut uthålligheten. Vi behöver satsningar över hela bredden och alla stridskrafter.

Sedan Ryssland inledde invasionen av Ukraina den 24 februari har mycket hänt inom svensk försvarspolitik med stora, snabba beslut och brådskande ärenden. Den 7 mars gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att redovisa hur den operativa förmågan kan stärkas i år. Dagen efter inkom Försvarsmakten med sitt svar.

– Vi hade bara ett dygn på oss, men vi var förstås inte helt oförberedda när frågan kom, säger överstelöjtnant Johan Silvera vid Ledningsstabens planerings- och ekonomiavdelning.

» Kan vi vara ännu mer offensiva i tillväxten av personal? Det är inte uteslutet att vi kan det och det kan bli mer än 2 000 personer. «

Enligt Försvarsmaktens svar handlar det om anskaffning för att öka förbandens uthållighet i form av bland annat drivmedel, livsmedel och sjukvårdsmateriel. Hur ökade anslag kommer att omhändertas kan också påverkas av utvecklingen i Ukraina och Rysslands fortsatta agerande.

Liknande läsning:

– Beroende på hur mycket resurser vi i övrigt lägger på beredskapsövningar eller andra aktiviteter, för att balansera ryskt agerande i vårt närområde, så är det i mångt och mycket samma personal som också arbetar med vår tillväxt. Alltså finns det en spänning mellan nyttjande och byggande. I dag fungerar det men i en framtida kraftig tillväxt kan det finnas utmaningar, säger Johan Silvera.

Även om det går att omsätta tillförda medel redan i år är byggandet av försvarsförmåga ett långsiktigt arbete, framhåller Silvera. Anskaffning av materiel kräver tid i form av kravställan och upphandlingsförfaranden och att tillväxa personellt tar flera år i anspråk, inte minst inom officersskrået.

– Det tar tio år från värnplikt till kompanichef. För att kunna utveckla vår krigsorganisation behöver vi kanske bygga ut våra skolor och centra och sådant tar tid, säger Johan Silvera.

Utöver höjda anslag har regeringen också gett Försvarsmakten större handlingsfrihet. Alla statliga myndigheter har rätt att spara eller investera tre procent av det årliga anslaget, men Försvarsmakten kommer framgent att kunna disponera tio procent av sin budget fram till 2030.

– På den här punkten har regeringen varit mycket mer tillmötesgående än tidigare och verkligen förstått de villkor vi har att förhålla oss till, säger Johan Silvera.

Den ökade handlingsfriheten kan leda till att mer kan åstadkommas snabbare, enligt Silvera.

– Det ger oss möjlighet att våga mer. Vi kan lägga en beställning som vi räknar med ska falla ut nästa år men som industrin kanske kan leverera redan i år. Och då kommer vi också kunna ta emot den.

Produktionschef Johan Svensson säger att myndigheten redan förra året fattade beslut om en personell tillväxt på 1 000 personer fram till första kvartalet 2023. I den politiska överenskommelse som nu har gjorts ska Försvarsmakten växa med ytterligare 2 000 personer mot 2025. Vilka personalkategorier som kommer att beröras är ännu oklart.

– Det ska vi detaljerat utforma inom ramen för det arbete som ska levereras från ÖB den 1 november. Den absoluta merparten är civila. Sedan kommer kontinuerligt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Sista delen är yrkesofficerare. Kan vi vara ännu mer offensiva i tillväxten av personal? Det är inte uteslutet att vi kan det och det kan bli mer än 2 000 personer. När vi tittar vidare mot att nå de två procenten exempelvis, vi kan bli fler, säger produktionschefen.

Även bland de 1 000 årsarbetskrafter som ska tillföras fram till början av nästa år rör det sig i första hand om civila befattningar, även om det också kommer att anställas ett antal gruppbefäl, soldater och sjömän för att ersätta de GSS/K som nu slutar på grund av att de uppnått maximal tjänstgöringstid i Försvarsmakten, enligt Johan Svensson.

– Vi har även ett positivt inflöde av officerare, både från Militärhögskolan Karlberg och specialistofficersutbildningarna. Där överträffar vi våra måltal samtidigt som spontanavgångarna är få.

– Vi såg framför oss ett status quo i totalantalet mot 2025 vad gäller officerare, men nu har vi ett helt annat läge, fortsätter han. Vi har ett högre inflöde och vi har också återanställt relativt många vilket jag är positivt överraskad inför. Men det avgörande är de inledande officers- och specialistofficersutbildningarna. Många bäckar små.

Förstärkning av den militära förmågan på Gotland är ett prioriterat område. Bland annat ska ytterligare granatkastarpansarbandvagnar anskaffas.

Enligt Försvarsmaktens bedömning kan organisationen växa mot två procent av BNP till 2028. Den 1 november ska Försvarsmakten överlämna en mer detaljerad redovisning av hur den stegvisa tillväxten kan genomföras. Redovisningen ska omfatta perspektivstudie med förmågebehov mot 2035, militär förmåga i övre Norrland, redovisning av 17 utpekade åtgärder inför kontrollstation 2023, bedömning av genomförandet av försvarsbeslut 2020 samt större materielprojekt.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Försvarsekonomi

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten