*Det slutna beståndet är den infrastruktur som är kopplad till ett krigsförband. Det kan vara ledningsanläggningar, kommunikations-anläggningar, sensoranläggningar, förråd och basanläggningar för flyget och marinen.
Vid en golfbana på den småländska landsbygden står en oansenlig gröngrå konstruktion i korrigerad plåt. Byggnaden ser ut som ett enkelt förråd, men är i själva verket entrén till en underjordisk anläggning i tre våningar som ska kunna nyttjas om regionen skulle drabbas av kris eller krig.
– Nu är den här anläggningen civil, men den kunde lika gärna varit militär. Det enda som möjligen varit annorlunda om den varit vår är att parabolerna på masten förmodligen varit större, säger fanjunkare Johan Ullman, fortfikationsofficer, och nickar bort mot en hög mast med vita paraboler utmed sidorna.
Örlogskapten Anders Jonasson, fortfikationsofficer och chef för Fortavdelning syd, instämmer. Han tillägger att militära anläggningar finns på en mängd platser och i varierande miljöer runt om i landet; ibland mer undangömda, ibland fullt synliga.
– Våra anläggningar kan i princip ligga var som helst, ute i skogen, mitt inne i stan eller som här vid en golfbana, säger han. På de platser där vi har anläggningar vet nog de flesta på bygden att de finns, men inte vad de innehåller. Det är verksamheten som vi vill hålla hemlig.
Johan Ullman låser upp dörren till anläggningen. Innanför finns en bred betongtrappa som leder ner under jord. Luften är sval och rå och i hörnen sitter tjocka lager med spindelnät. Trappan fortsätter ner till en massiv ståldörr och vidare in i anläggningens saneringsutrymme. På väggarna sitter duschar monterade där den som blivit exponerad för farliga ämnen, som exempelvis kemiska stridsmedel, kan saneras för att undvika kontaminering av resten av anläggningen. Belysningen är dämpad och en svag lukt av jord och mögel ligger över lokalen.
– Den här anläggningen har stått helt orörd sedan 1982. Från 1930-talet och framåt byggdes mängder av anläggningar och under kalla kriget var sådana här anläggningar heta, säger Johan Ullman.
Liknande läsning:
Fortifikationsofficerare löser en mängd uppgifter och är en del av bland annat forskning och utveckling, anskaffning, vidmakthållande samt avveckling inom det slutna beståndet.
Foto: Andreas Blomlöf
I skuggan av tillväxt, Natomedlemskap och det osäkra omvärldsläget växer nu återigen efterfrågan på skyddade anläggningar. Det handlar om infrastruktur kopplad till krigsförbandens grund- och krigsorganisation med alltifrån ammunitionsförråd och drivmedelslager till ledningscentraler och sensoranläggningar, ofta inrymda i bergrum eller i utrymmen under jord.
– I och med kriget i Ukraina har man fått upp ögonen för hur svårt det är att skydda sådant som står ovan jord och nu ska mycket grävas ner. Det är sådana anläggningar som skapar uthållighet och förutsättningar för strid, säger Johan Ullman.
Det är sådana anläggningar som skapar uthållighet och förutsättningar för strid.
Såväl det öppna som det slutna beståndet ägs av Fortifikationsverket, men det är Försvarsmakten som beslutar vilka anläggningar som ska finnas. Det är också Försvarsmakten som stödjer utveckling, vidmakthållande, återtagande, anskaffning och avveckling av dem. Det slutna anläggningsbeståndet hanteras av Försvarsmaktens anläggningsenhet som de två fortifikationsavdelningarna lyder under.
– Fortifikationsavdelning syd omfattar hela södra Sverige medan Fortifikationsavdelning norr hanterar anläggningarna i norra delen av landet. Sedan har varje län en länsansvarig fortifikationsofficer som sköter verksamheten lokalt, säger Anders Jonasson.
Sammanlagt ingår 13 län i Fortifikationsavdelning syd. Anders Jonasson berättar att han i dag har mycket stora vakanser och att antalet fortifikationsofficerare skulle behöva vara minst dubbelt så många. Det leder till hög arbetsbelastning och hårda prioriteringar som i slutändan går ut över förbandens förmågor.
– Till syvende och sist blir konsekvensen att krigsförbandscheferna inte kan lösa sina uppgifter fullt ut. Om de behöver 50 ammunitionsförråd men bara kan få 10, vad ska de göra då? Du kan inte ställa in ammunition i gympahallen. Vi säger aldrig nej till en förfrågan, däremot kan svaret bli att om vi ska ta ett nytt uppdrag måste vi stryka något annat. Eller, istället för att ett objekt ska bli klart 2027 skjuts det upp till 2030.
Varje enskild anläggning har kapacitet att klara sig själv i flera veckor, ibland ännu längre, oasvett om du tillför resurser från samhället eller inte.
Foto: Andreas Blomlöf
Anders Jonason berättar att den ansträngda situationen ibland skapar frustration i organisationen.
– Alla ligger på och vill att det ska gå snabbare. Samtliga försvarsgrenar och stridskrafter har stora behov, men vi kan inte jobba fortare än vi gör med den bemanning vi har. Dessutom har vi hela lagstiftningen med bland annat miljöbalken att förhålla oss till. När jag frågar vilken lagstiftning som uppdragsgivaren tycker att vi ska bryta mot, då brukar de få sig en tankeställare
Johan Ullman är länsansvarig fortifikationsofficer för flera län i södra Sverige. Uppdragen handlar om att följa och stödja allt från vidmakthållande till återtagande, nyanskaffning, driftsättning och avveckling. Eftersom mycket av det som diskuteras har hög sekretess sker de flesta samtalen vid fysiska möten. Det, i sin tur, medför en hel del resor för hans del.
– Jag fungerar som en kommunikationsnod mot fastighetsägaren och en stor del av mitt arbete handlar om kommunikation. Vi har mycket att göra och man räcker inte alltid till, så är det bara. Men det är ett fantastiskt roligt jobb och otroligt fritt, säger Johan Ullman.
– Ja, det här är ett av de bästa jobben man kan ha i Försvarsmakten, fyller Anders Jonasson på. Det kan jag säga efter 35 år i Försvarsmakten. Vi har intressanta arbetsuppgifter och att kunna styra sitt jobb som vi gör är det få andra som kan.
Ytterligare en trappa ner i anläggningen ligger ledningscentralen. Tjocka datorer med små skärmar står uppställda på en bänk. På väggarna hänger gröna sladdtelefoner och i pentryt finns pärmar med gulnande dokument som beskriver anläggningens alla funktioner. Anders Jonasson konstaterar att det förmodligen var länge sedan det hölls en övning här nere, och tillägger att detsamma gäller för flera anläggningar i Försvarsmakten.
– Förbanden har precis börjat öva på dem igen, men okunskapen om hur man jobbar i en anläggning är stor. Det är väldigt mycket som behöver återtas och mängder av manualer och instruktioner måste uppdateras, men det arbetet har vi begränsade resurser till. Vi måste prioritera återtaganden och nyanskaffningar.
Ja, det här är ett av de bästa jobben man kan ha i Försvarsmakten.
Samtidigt poängteras betydelsen av att öva i anläggningarna. Både för personalens säkerhet och för att kunna lösa förbandets uppgifter.
– Det är inga skyddsrum vi bygger utan anläggningar som ska leverera någon form av effekt. De ska fungera i alla beredskapslägen, även när det börjar smälla, och det kräver kunskap, säger Johan Ullman.
Också ritningar och instruktioner för hur anläggningarna fungerar behöver hållas uppdaterade. Det handlar både om funktioner vid normal drift och hur krissituationer som exempelvis oljeläckage eller bränder ska hanteras.
– Du kan inte utrymma en sådan här anläggning eftersom det kan stå någon och skjuta på dig där ute. Anläggningarna är ofta byggda i celler för att fortsätta fungera även om det skulle börja brinna, säger Anders Jonasson.
Det slutna beståndet har ofta höga skyddskrav. Det kan handla om att kunna stå emot artilleri, kemiska stridsmedel och ibland även kärnvapenladdningar men också olika former av intrång i fredstid. De som har kompetensen för att konstruera och hantera den sortens anläggningar är fortifikationsofficerarna. Anders Jonasson säger att kunskapen om anläggningar är relativt låg i Försvarsmakten som helhet, vilket ökar behovet av fortifikationsofficerarnas kompetens på alla nivåer.
– Krigsförbandscheferna vet inte alltid vad de ska efterfråga när de kontaktar oss eller vilken skyddsnivå anläggningen ska ha. Ska den stå emot en k-pist räcker det med en terrängbil. Men ska den klara kemiska stridsmedel eller en kärnladdning behövs mer och kanske ska den vara tillträdesskyddad också. Det finns en mängd frågor som måste beaktas, säger Anders Jonasson.
Anläggningens olika utrymmen är av säkerhetsskäl avdelade med tunga ståldörrar.
Foto: Andreas Blomlöf
Men nyanskaffning och återtaganden är också relativt nytt för många av dagens fortifikationsofficerare. Efter kalla krigets slut sjönk intresset för slutna beståndet snabbt och arbetet riktades mot avveckling och nedläggning.
– Mina äldre kollegor ägnade 95 procent av tiden åt avveckling och de enda nya anläggningar som tillkom var i princip camper, som i Afghanistan och Mali. Camper är visserligen ganska stora projekt, men att anlägga ett bergrum är något helt annat, säger Anders Jonasson.
Han konstaterar att det är lätt att drabbas av frustration över hur mycket av den gamla infrastrukturen som avvecklats. Nedläggningarna började på allvar i mitten på 90-talet och peakade från slutet av 90-talet och en bra bit in på 2000-talet.
– En kvalificerad gissning är att mellan åttio och nittio procent av det slutna beståndet avvecklades och det är ganska frustrerande att tänka på hur mycket av det som hade behövts i dag. På Gotland lade vi ner det sista för cirka tio år sedan och ungefär samtidigt så började diskussioner om ett återtagande. Då hade vi lagt flera 100 miljoner på att avveckla, säger Anders Jonasson.
Att återta avvecklade anläggningar kräver omfattande resurser.
– Många bergrum har rensats ut helt. Man har slitit ut varenda elkabel, låtit bergrummen fyllas med vatten och slagit igen eller så har de sålts för en symbolisk summa. De är som tomma grottor och att återställa dem är otroligt utmanande, tidsödande och resurskrävande. Att spränga hålet i berget är inte alltid den stora kostnaden, det är alla installationer.
Ännu en trappa ner i anläggningen finns den sista nivån. Till höger ligger kontroll- och maskinrum med sådant som dieseltank, varmvattenberedare, luftfilter och kylaggregat. Johan Ullman berättar att en utmaning med den här typen av anläggningar är att hålla temperaturen nere.
– Man kan tycka att det är svalt här inne nu, men när allting är i gång blir det något annat. Människor alstrar värme och teknik alstrar värme och att göra sig av med den är en utmaning. Man kan också behöva kyla ner avgaserna för att minska värmesignaturen från anläggningen.
Till vänster finns toaletter, duschar och andra faciliteter anpassade för 20 personer. Rummen är kompakta, men utrustade med det nödvändigaste som sängar, bord och skåp för förvaring. Betongväggarna är målade i varma, röda och orange nyanser och valet av färger är ingen slump, säger Johan Ullman.
– De här färgerna har en lugnande effekt och är vanliga i anläggningar. Även om anläggningarna är avsedda att leverera effekt måste människor också kunna bo i dem, ibland flera veckor i sträck. Då är den psykologiska miljön väldigt viktig.
