Specialistreformen genererar flera parallella befälssystem

Huvudargumentet för flerbefälssystemet har skiftat genom åren, från besparingsåtgärd och internationell harmonisering till kunskapsdjup. Vacklandet har återspeglat sig genom en otydlighet i uppdrag, roller och utvecklingsvägar. Ännu i dag – 16 år efter att den förste sergeanten utexaminerades i det nya systemet – återstår många år innan reformens yttersta effekter kan bedömas.

Militärhögskolan i Halmstad håller examens­ceremoni för nyblivna sergeanter i Halmstad arena i december 2022. Foto: Alexander Gustavsson / Försvarsmakten

I början av 1990-talet var statsfinanserna hårt ansträngda efter flera finansiella kriser med massarbetslöshet, storbanker på randen till konkurs och uthålligt negativ BNP-tillväxt. Hela den offentliga sektorn underkastades hårda besparingskrav och försvaret betraktades alltmer som en dyr, överdimensionerad verksamhet i fredens Europa. Olika nedskärningsreformer initierades, bland annat bantades försvarets skolstruktur kraftigt, förband lades ned, officersutbildningen likriktades och ett flerbefälssystem beslutades. 

Även om utfallet av dessa reformer inte alltid blev en faktisk besparing så utgjorde besparingar ett centralt motiv för försvarsreformerna runt sekelskiftet. Det främsta målet med att (åter)införa ett flerbefälssystem var att komma tillrätta med vad som betraktades som ett systemfel i den militära personalförsörjningen: ett överskott av framförallt medelålders officerare med medelhöga tjänstegrader i skrivbordsbefattningar. 

Försök hade gjorts att förmå sådana officerare att lämna försvaret för den civila arbetsmarknaden, men utan större framgång. Ett mer djupgående strukturgrepp behövdes, blev slutsatsen – allt för att skapa det insatsberedda insatsförsvaret. Att bryta upp det system som skapats i den nya befälsordningen (NBO) 1983, sågs som vägen framåt. Istället för att officerare växlade fokus genom olika stadier i yrkeslivet tänktes en uppdelning i olika officerskategorier möjliggöra en mer kostnadseffektiv personalförsörjning. 

» Inte sällan konstaterade man att officerare och specialistofficerare delvis utförde samma sorts arbetsuppgifter. «

En kortare grundläggande specialistofficersutbildning skulle spara stora summor pengar. Initialt tänktes även att specialisterna typiskt skulle ha 15 års anställningstid och därefter lämna försvaret. Även majoriteten officerare förväntades sluta innan 40-årsåldern och en akademisk officersexamen skulle underlätta en övergång till civilt arbete, var tanken. Med dessa grepp tänktes framtida överskott av medelålders skrivbordsofficerare kunna undvikas – och stora besparingar göras. 

Befälsreformen skulle således främst spara pengar men den gjorde även anspråk på att lösa verksamhetsproblem. Flerbefälssystem är internationell militär norm och NBO-strukturen anfördes inte vara kompatibel med de Natopartners svenskar stötte på utomlands. Armén efterlyste erfarna, kunniga instruktörer och trupputbildare, en profil som många konstaterat att NBO inte premierade. Kunskapsdjup och kontinuitet skulle bli ledstjärnor för specialistofficerare. Inom flottan fanns liknande tankar, där främst avseende expertis kopplad till tekniska system. Flygvapnet var den försvarsgren som initialt förefaller ha varit minst intresserad av ett flerbefälssystem, sannolikt för att flygverksamheten redan bedrevs i en expertisstruktur med specialiserade skrån som piloter, flygtekniker, flygstridsledare och meteorologer.

När tvåbefälssystemet infördes var det således främst som en managementstyrd personaladministrativ förändring. Inga detaljerade idéer presenterades i form av verksamhetsanalyser eller tydliga riktlinjer för specialistofficerares utveckling, fortbildning med mera. Förändringens effekter i verksamheten förblev initialt väsentligen obearbetade, delvis för att försvaret samtidigt genomdrev ett stort antal andra reformer, delvis för att flera tidigare centrala aktörer bakom beslutet samtidigt bytte befattningar och arbetet tappade fart. Bara ett par år efter befälssystemreformen behövde försvaret plötsligt börja anställa soldater, en uppgift som upptog mycket av den stabskraft som fanns. Därtill blev Isaf-engagemanget i Afghanistan allt mindre den fredsoperation som Sverige gått in i, och alltmer något som liknade krig.      

Det fanns således gott om rörliga variabler i ekvationen, “undan för undan-planering” uppges ha karakteriserat reformen och förbanden var väsentligen hänvisade till att utforma egna lösningar. Förbandscheferna hade inte involverats inför beslutet och hur de båda officerskategorierna konkret skulle passas ihop i organisationspusslet var sällan tydligt, det fanns inte någon krigsorganisation som referens. Respektive organisationsenhet fick ansvar för att fördela officersbefattningar enligt proportionen 70 procent specialistofficerare och 30 procent officerare. Officerare skulle vara chefer och fatta beslut. Specialistofficerare skulle inte vara chefer och inte fatta beslut. Skiljelinjen visade sig vid många förband vara svår att återfinna i praktiken – inte sällan konstaterade man att officerare och specialistofficerare delvis utförde samma sorts arbetsuppgifter. 

Kategoriseringen utgick således inte primärt från en analys av befattningars faktiska arbetsinnehåll, utan från den tvingande procentproportionen 70-30. Att organisationsförändringen länge präglades av otydlighet gick att ana när de tre försvarsgrenscheferna gemensamt deklarerade i Försvarets Forum 2013 att ”Nu lämnar vi enbefälssystemet” – fem år in i befälssystemreformen.

» Befälsreformen och andra nedskärningsreformer designades i en annan tid, för en annan försvarsmakt och en annan uppgiftsinriktning. «

Det skulle dröja nära tio år innan initiativ togs på Högkvarteret för att skapa större systematik, tydlighet och styrbarhet i flerbefälssystemet. En systembeskrivning producerades och med den som bas började respektive försvarsgren mer detaljerat analysera konsekvenser inom den egna verksamhetens olika funktioner respektive personalkategorier. Det är rimligt att betrakta detta som startpunkten för när befälssystemsreformen tar steget från en primärt personaladministrativ reform till att börja bli flera parallella organisationsförändringar. Att de bör betraktas som flera beror på att uppgifter, arbetsmönster och kompetenskrav skiljer väsentligt mellan olika militära enheter. 

Vidare fanns en hög grad av specialisering hos bland annat tekniker redan innan reformen. Interaktioner mellan officerare, specialistofficerare och övrig personal är olika vid exempelvis en mekskyttepluton, ett Archerkompani, ett fartyg eller inför ett attackflyguppdrag. Ytterst är det i dessa interaktioner som ett befälssystem idealt ska möjliggöra en god effekt i skarpa lägen, genom att de inblandade har rätt kompetens och erfarenhet för att kunna bidra till att förbandet löser uppgiften.

En central tanke i reformen var att såväl officerare som specialistofficerare, genom kategoriuppdelningen, skulle bli mer specialiserade i sina respektive spår. Officeren förväntades bli bättre på taktik, analys och beslutsfattande, men inte arbeta lika många år primärt som instruktör. Specialistofficeren skulle bli expert på trupputbildning och truppföring eller på tekniska system, genom att kontinuerligt arbeta med sådana uppgifter. I kompetenshänseende har dock andra försvarsreformer satt käppar i hjulen, särskilt den stora nedskärningen av försvarets funktionsskolor och kunskapscentra. Många utbildningar är i dag likriktade och försvarsgemensamma, vilket för åtskilliga officerare motverkar relevant kompetensutveckling. System för utveckling av expertkunnande förefaller också fortfarande ligga efter den specialistofficerskarriär som formats kring förvaltarrollen, en roll där specialistofficeren normalt snarare ska bli generalist, vilket exempelvis örlogskapten Daniel Eklund konstaterade i en utmärkt masteruppsats (på Försvarshögskolan) om specialistofficerare i flottan.  

 

Eftersom befälsreformen ytterst handlar om kompetenser, är dess reella effekter kopplade inte bara till grader och tjänstgöringstider utan framförallt till vilken kompetens som olika befattningshavare de facto utvecklar och hur väl de lär sig att samarbeta med varandra. Det finns här en intressant komplikation i att såväl officerare som specialistofficerare i de nu högsta graderna alla är NBO-officerare. De tankar och modeller för samarbete mellan kategorierna som nu utvecklas på exempelvis förbandsledningsnivå tillämpas med NBO-officerare i alla befattningar. Om tio år kommer dessa att vara ersatta med de officerare och specialistofficerare som nu växer upp i flerbefälssystemet, och som redan i dag interagerar utifrån mer skilda kompetensbaser. Själva inrättandet av ledningstriader innebär på pappret en 50-procentig ökning av personer i ledningsbefattningar på berörda nivåer med officerare, ställföreträdare och specialistofficerare. Men det förefaller osäkert om denna satsning på så kallat chefsstöd utgår från ett av organisationen anvisat behov. Vissa chefer är uppskattande, andra uppges snarast vara frågande. 

Ett tungt argument för ett tvåbefälssystem var förbättrad interoperabilitet med bland annat Natoländers styrkor. Numera konstateras offentligt att svenska specialistofficerare skiljer sig från andra länders underofficerare/non-commissioned officers, både avseende anställningsform och att förkunskapskrav respektive den svenska utbildningsnivån i regel är klart högre. Den tidigare eftersträvade internationella kompatibiliteten verkar, åtminstone för tillfället, vara mindre viktig.

Befälsreformen och andra nedskärningsreformer designades i en annan tid, för en annan försvarsmakt och en annan uppgiftsinriktning. Flertalet nedskärningsreformer utgör i dag inte en tillgång i den konkreta verksamheten – de skulle behöva granskas i relation till nutida uppgiftsinriktning. 

Det återstår åtskilligt arbete med att utveckla kompetensstrukturer för reell specialisering i en allt mer teknikintensiv försvarsorganisation, och tydligt premiera dem som utvecklar värdefullt expertkunnande. Ytterst ska ett befälssystem skapa optimala förutsättningar för krigsförband att lösa sina uppgifter, så en central fråga blir huruvida nuvarande system gör det. Det är uppenbart att krigsduglighet inte utgjorde en primär målsättning för beslutet om tvåbefälssystemet liksom att mycket ändrats sedan dess, bland annat mindre centralstyrning och större mandat för försvarsgrenarna.

Nuvarande ledningsstrukturer har således att värdera hur vägen framåt ska formas i ljuset av de utmaningar som försvars-grenar och stridskrafter nu ska arbeta mot. 

Karl Yden
Text: Karl Ydén, universitetslektor och forskare vid Centrum för studier av militär och sam- hälle (CSMS), reservofficer samt ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademien.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Ett fel i en nödutfällningsventil var den utlösande faktorn när ett Jas 39 C Gripen landade i för hög fart och utan bromsförmåga på Ronneby flygplats i november 2022. Nu vill Statens haverikommission att såväl Försvarsmakten som flygplanstillverkaren Saab vidtar åtgärder.
Under en mörkerövning vid F 17 drabbades ett av flygplanen av en felindikation på landningsstället. Piloten avbröt och gjorde en nödlandning i Ronneby med skador på planet som följd. Vid utredningen fann man att liknande incidenter också hänt i Ungern och Grekland.

Den 7 november 2022 genomförde flera förband från Blekinge flygflottilj, F 17, en mörkerövning öster om Öland. Cirka 40 minuter in i övningen fick piloten i ett av planen en felindikation om att landstället inte var låst i uppfällt läge. Därefter följde en rad felmeddelanden och varningar och styrförmågan försämrades.

Piloten avbröt övningen och vände tillbaka mot flygplatsen i Ronneby där han tvingades landa i för hög fart och utan fungerade bromsar på hjulen. Flygplanet stoppades av utrullningsnätet, 111 meter efter asfaltskanten på landningsbanan. Piloten klarade sig oskadd men planet fick omfattande skador.

– Händelsen var allvarlig. Piloten hamnade i en komplex situation med flera följdfel och han fick en massa varningar som gjorde det svårt att tolka vilken felbild han hade. Det var ett svårt läge, men piloten hanterade det på ett bra sätt, säger Håkan Josefsson, utredare vid Statens haverikommission (SHK). 

Enligt SHK:s rapport som publicerades i början av februari utlöses problemen av ett fel i en nödutfällningsventil som i sin tur triggade igång en mängd andra fel och varningssignaler. I rapporten lyfts också en liknande händelse med ett Jas-plan i Ungern 2015 fram. Även i Grekland uppdagades 2007 ett fel i samma ventilenhet på ett Jas Gripen, men den gången upptäcktes felet innan planet hunnit lyfta från marken.

Efter haveriet i Ronneby har Saab återkallat alla nödutfällningsventiler som är mer än 20 år gamla och även vidtagit vissa andra åtgärder.

» Det var ett svårt läge, men piloten hanterade det på ett bra sätt. «

Med hänsyn till de tidigare händelserna, borde Saab ha agerat tidigare?

– Det är svårt för oss att svara på. Vi har inte kunnat ta del av den ungerska haveriutredningen i sin helhet och händelsen i Aten har vi bara hört talas om, säger Håkan Josefsson.

Utöver det som redan har gjorts vill Statens haverikommission att det genomförs en översyn av felpresentationslogiken i den aktuella flygplansmodellen för att minska arbetsbelastningen för piloten om något liknande skulle inträffa igen.

Håkan Josefsson-SHK-2024
Håkan Josefsson, utredare vid Statens haverikommission

I samband med haveriet i Ronneby uppdagades också problem i kommunikationen mellan den kommunala räddningstjänsten, SOS alarm och den militära räddningsstyrkan inne på flygflottiljen. Missförstånden som uppstod ledde till att räddningsinsatsen blev fördröjd med någon minut.

– I det här fallet var det ingen fara och piloten kunde ta sig ur planet på egen hand. Men om det hade brunnit eller blivit ett större skadeutfall hade tiden varit kritisk och det är därför vi ger rekommendationen att Försvarsmakten och SOS alarm ska säkerställa att kommunikationen mellan dem fungerar, säger Håkan Josefsson.

Senast den 6 maj ska besked om vidtagna åtgärder lämnas till SHK.

Officerstidningen söker Saab för en kommentar. 

Statens haverikommission riktar följande rekommendationer med anledning av olyckan vid Blekinge flygflottilj

Försvarsmakten rekommenderas att:

• I samråd med Saab AB analysera vilka säkerhetsvinster och effekter i övrigt en ändrad delkretsavstängningslogik i hydraulsystemet för Jas 39 Gripen skulle innebära.

• Utvärdera räddningsinsatsen i syfte att säkerställa en tillfredsställande radiokommunikation mellan militära flygplatsers räddningsstyrka och kommunal räddningstjänst.

Saab AB rekommenderas att:

• Genomföra en översyn av felpresentationslogiken i Jas 39 Gripen vid återkommande fel i syfte att minska arbetsbelastningen för piloten vid en liknande händelse.

• Vidta åtgärder för att säkerställa att felpresentationslogiken i Jas 39 Gripen ger piloten en tydlig varning vid totalt bromsbortfall.

SOS alarm rekommenderas att:

• Sprida erfarenheterna från den aktuella larmhanteringen till övriga larmcentraler inom SOS alarm.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Svenska stabsofficerare kommer att delta i den EU-ledda insatsen Aspides i Röda havet. Det står klart efter ett beslut från regeringen på torsdagen. Operationen ska skydda civila fartyg i Röda havet mot attacker från bland annat Huthirebellerna.
En italiensk fregatt eskorterar ett civilt handelsfartyg i operation Aspides. Foto: Italienska marinen.

Efter huthiernas attacker mot internationell sjöfart i Röda havet beslutade EU:s utrikesråd i februari att inrätta en militär marin insats som ska bidra till att skydda civila fartyg i området.

Sjöfartsskyddsinsatsen Eunavfor Aspides, eller operation Aspides, har i uppgift är att ledsaga och skydda fartyg mot attacker i Röda havet och i närliggande områden. På torsdagen kom beskedet att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att placera upp till tio stabsofficerare i den EU-ledda insatsen.

– Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. Attackerna mot civila fartyg är ett allvarligt hot mot detta och behöver motverkas. Sveriges bidrag till EU-insatsen Eunavfor Aspides är därför viktigt för vår gemensamma säkerhet, säger försvarsminister Pål Jonson (M) i ett pressmeddelande.

» Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. «

Ambitionen är att ha officerare på plats i början av mars, skriver Försvarsmakten i en artikel på myndighetens webbplats. Inledningsvis planerar Försvarsmakten för att ha tre stabsofficerare på det operativa högkvarteret i Larissa i Grekland. En stabsofficer kommer också att placeras på styrkans ledningsfartyg ute till havs, enligt myndigheten.

Operationsområdet sträcker sig främst över de stora sjö- och handelsvägarna i Röda havet samt i vattnen utanför Yemen och Oman.

Beslutet om svenskt deltagande med upp till tio stabsofficerare i Eunavfor Aspides gäller fram till och med den 19 februari 2025.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Riskerna för svensk säkerhet har ökat, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Sverige måste göra sig redo för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. ”Vi har inget andrum, vi måste agera nu”, sa Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

Det är ett mycket allvarligt säkerhetsläge och säkerhetsriskerna har ökat det senaste året, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Utöver kriget i Ukraina pågår flera stora parallella kriser, däribland kriget i Gaza och fördjupade konflikter i Sahel-området.

Den 24 februari är det två år sedan Ryssland storskaliga invasion av Ukraina. Det finns inget som tyder på att kriget kommer att avslutas i närtid och vi måste utgå från att den konflikt som funnits mellan Ryssland och Väst kommer att fortsätta, sa generallöjtnant Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

– Även om Ryssland inte har nått de mål man hade när man startade kriget har den ryska ledningen i allt högre grad låst sig vid kriget, både politiskt och ekonomiskt. Ryssland ställer nu om sitt samhälle för att kunna fortsätta att föra ett kostsamt, förödande och långt krig, sa Thomas Nilsson på pressträffen och fortsatte:

– Must har tidigare dragit slutsatsen att ingen av sidorna för närvarande har möjlighet att vinna kriget med militära medel, den bedömningen kvarstår. Liksom bedömningen att kriget inte kommer att avslutas genom en förhandlingslösning på kort sikt. 

» I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. «

Ryssland driver vidare kriget, trots omfattande förluster och kostnader. Thomas Nilsson betonade vikten av ett fortsatt och omfattande militärt stöd till Ukraina, inte minst är behovet stort på artilleri- och luftvärnsammunition.

Den ryska ledningens agerande präglas av ett högt risktagande och det finns en risk att konflikten eskalerar, sa Mustchefen vidare. Situationen innebär också en ökad risk för militära incidenter på grund av misstag och kan involvera ytterligare länder.

– Vi har exempelvis sett nedslag av robotdelar i Natoländer. Denna typ av incidenter kan få farliga konsekvenser, sa Thomas Nilsson.

Sverige måste planera för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. Ryssland är alltjämt den säkerhetshotande aktör som Försvarsmakten dimensionerar sin verksamhet utifrån. Thomas Nilsson poängterade betydelsen av att Sverige fortsätter att stärka den egna försvarsförmågan i ett högt tempo.

– I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. Rysslands förmåga att genomföra ett militärt angrepp mot Sverige är fortsatt den dimensionerande hotbilden för Försvarsmakten. Och även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland, sa han. 

» Även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland. «

Musts bedömning är att Ryssland, så snart man kan, kommer att försöka att öka sin militära styrka efter förlusterna i Ukraina. ”Det finns hinder, såsom bristande ekonomiska förutsättningar, förlorade nyckelkompetenser och de omfattande sanktionerna. Men den ryska regimen har gjort detta till ett högt prioriterat område”, skriver Mustchefen i sitt förord till årsöversikten.

Ryssland har påbörjat planläggningen för en uppbyggnad av landets militära styrka under de kommande fem åren, enligt Must. ”Det finns dock betydande hinder för detta. Några av dessa hinder är sanktionernas inverkan på den ryska försvarsindustrin, den ekonomiska utvecklingen samt förluster av officerare och underofficerare i Ukrainakriget vilka kan bli svåra att ersätta beroende demografiutvecklingen”, skriver Must.

Länk till Must årsöversikt här.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.