När jag är ute och möter nya medarbetare i myndigheten och pratar om fackligt medlemskap och engagemang möter jag ibland argument att arbetarrörelsen är över och att den enda fackliga frågan är lön. Detta anser jag stämmer inte. Vi står nu inför den viktigaste fackliga kampen sedan början av 1900-talet, då lagen om kollektivavtal och Saltsjöbadsavtalet satte ramarna för den svenska modellen. Kampen om att i det nya samhällskontraktet försvara partsmodellen och medlemmarnas inflytande på arbetsmarknaden.
I slutet av 1800-talet, ur arbetarrörelsen, börjar arbetare organisera sig inom fackförbund. Drivkrafterna då var människors lika värde, jämställdhet och bättre villkor på arbetsmarknaden. Drivkrafter som vi i dag kan åtnjuta som självklara och till del lagstadgade på arbetsplatsen. Den svenska partsmodellen som bygger på att parterna i samförstånd sätter villkoren på arbetsmarknaden utvecklas. Den modellen har tjänat svenska arbetsmarknaden väl. Vi har använts som ledstjärna och målbild för länder världen över som drömmer om en mer demokratisk och rättvis arbetsmarknad.
I regeringsformens första kapitels första paragraf kan vi läsa ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Paragrafen skulle kunna ha tillägget: ”genom de organisationer de tillhör”. För just så har det svenska samhällskontraktet fungerat. Statens makt har balanserats och kontrollerats av organisationer. Kyrkan, föreningar och fackförbund har utgjort folkets kontroll.
» Hur den nya maktbalansen i samhällskontraktet kommer se ut vet ingen, men utan en tydlig roll för fackförbunden kommer svenska modellens inflytande minska. «
Samhällskontraktet är nu i förändring. Staten har inte längre monopol på välfärd utan näringslivet och ideella organisationer kan idag bedriva bland annat sjukvård och skola. Kyrkan har separerats från staten och ideella influenser från omvärlden har tagit plats på arenan. Människors engagemang skiftar från medlemsorganisationer till ett mer tidsbegränsat deltagande i sakfrågor.
Hur den nya maktbalansen i samhällskontraktet kommer se ut vet ingen, men utan en tydlig roll för fackförbunden kommer svenska modellens inflytande minska. Det kommer inte på bästa sätt värna arbetstagarna på svensk arbetsmarknad, i synnerhet inte i Försvarsmakten. De skulle dessutom överlåta till politiken att genom lagstiftning besluta om lägstalöner och skyddsregler på arbetsmarknaden.
I dag 2022 måste vi fråga oss om den svenska modellen, dess plats i det nya samhällskontraktet, och de grundläggande värderingar som skapat den, är hotad? Värderingar som till stor del kan återfinnas i Försvarsmaktens värdegrund. Värderingar som ligger till grund för vår demokrati. Att parterna på arbetsmarknaden förhåller sig till den svenska modellen är därför ett konkret sätt att skydda vår svenska demokrati. Det kräver att parterna lyssnar och kompromissar. Något Arbetsgivarverket och Försvarsmakten behöver påminnas om.
Utan svenska modellen tappar arbetstagarna inflytande att påverka sina villkor. Redan idag märker vi hur Arbetsgivarverket i förhandlingar vill försämra villkoren inom det statliga området. Att kombinera denna attityd med den ständiga devisen att ”staten inte ska vara löneledande”, rimmar illa med ambitionerna om en kraftig tillväxt inom Försvarsmakten.
Liknande läsning:
När staten genom Arbetsgivarverket driver på för försämrade villkor, är det Officersförbundet tillsammans med övriga fackförbund inom staten som bedriver försvarsstrid. Det är genom medlemskap och engagemang i förbundet som vi på bästa sätt försvarar våra villkor! I detta fall är ensam inte stark.
Försvarsmaktens syn på den svenska modellen, ”att parterna i samförstånd sätter villkoren”, har just nu stora brister. Bland annat hänvisar personaldirektören i en artikel i Officerstidningen nr 4/2022 till ett remissvar avseende GSS/K där Försvarsmakten svarat att de ”kan tänka sig förlänga GSS/K med två år i stöten, i obegränsad tid, förutsatt att det är ett ensidigt beslut från Försvarsmakten utan inblandning av fackliga organisationer”.
Ytterligare ett aktuellt exempel på bristen av partsarbete från Försvarsmaktens sida är hur ÖB har duckat diskussioner mellan parterna gällande flygförarfrågan med resultatet att vi nu riskerar operativ förmåga. Hade ÖB satt sig ner och fört samtal med Officersförbundet när vi flaggade för bristerna i flygförarnas villkor, hade problemet kanske inte vuxit till de nuvarande proportionerna. Kanske hade vi partsgemensamt hittat en lösning?
Gällande personalförsörjning och tillväxt har Officersförbundet länge tryckt på vikten av behållaperspektiv. Men när arméchefen deltar i Almedalen på Officersförbundets seminarium, ”Den militära personalen – nyckel till tillväxt”, uttrycker han stolt: ”Vi är bra på att rekrytera, det går bra för försvarsmakten nu”.
Det stämmer om arméchefen definierar Försvarsmakten som ett Excel-ark med uppfyllda siffror och måltal som ska presenteras för departementet. Att prata om god rekryteringsförmåga utan att väga in förmågan att behålla kompetens inom myndigheten påvisar endast en vilja att visa upp tilltalande siffror som inte säger något om verkligheten.
Jag definierar Försvarsmakten som spjutsspetsförmågor. Förmågor som utgörs av väl utbildade och kompetenta medarbetare. Det är dessa förmågor som ska skydda våra gränser, som ska värna vår demokrati och genom det vår svenska modell. Dessa förmågor blir bara bättre genom att parterna tillsammans sätter villkor som motiverar och utvecklar personal att stanna kvar i myndigheten, samtidigt som Försvarsmakten rekryterar nya medarbetare för att säkerställa tillväxt.
Det svenska samhällskontraktet förändras, det går inte att stoppa. Men förändring behöver inte innebära försämring. Vi som fackförbund ska inte verka som en bromskloss för att värna vår egna organisation, men vi ska agera för att försvara våra medlemmars inflytande och värna deras villkor. Vi måste säkerställa att det finns ett skyddsnät och en plats för våra medlemmars röster i det nya samhällskontraktet. Det skyddsnätet utgörs av den svenska partsmodellen och stavas i vårt fall Officersförbundet!
