Senast publicerat
Senast publicerat:

Uppbyggnaden av militär-civila transportsystem tar form

Försvarsmakten vill ha robusta transportsystem med god lagringskapacitet som fungerar i samtliga beredskapsnivåer. Civila transportföretag säger att de vill vara med och bidra, men undrar vem som ska betala för alltihop. Det blev tydligt under Försvarsmaktens transportdagar 2025 som genomfördes den 3–4 december.

Linda Sundgren
Logistikchef Claes Isoz på Försvarsmaktens transportdagar 2025.

Foto: Linda Sundgren

Över 200 personer var samlade på ett konferenshotell i Arlandastad utanför Stockholm, när Försvarsmaktens transportdagar 2025 drog igång. Transportdagarna är ett årligt event där civila transportföretag och myndighetsföreträdare med flera bjuds in för att tillsammans hitta lösningar som kan bidra till att säkerställa Försvarsmakten transportbehov i samtliga beredskapsnivåer.

– Vi i Försvarsmakten kommer inte kunna lösa det här själva. Vi måste göra det tillsammans med riksdag och regering, hela myndighetsvärlden, alla branschorganisationer och alla ni som representerar företagsvärlden, sa Försvarsmaktens logistikchef, brigadgeneral Claes Isoz, som höll konferensens öppningsanförande.

Dagens transportflöden utgår från idén om gods i ständig rörelse mellan tillverkare och slutkund och med minimal lagerhållning längs vägen. Systemet ”just in time” är rationellt och kostnadseffektivt i fredstid, men samtidigt känsligt för störningar och yttre påverkan.

– Just in time is not just enough. Vi måste kunna bygga upp en beredskapsförmåga och en lagerhållningskapacitet. Idag tar det sju år att tillverka en 255 millimeters artillerigranat. Lagerhållningskapaciteten bygger på en industriell bas som måste säkerställas, men för att få det vi behöver till rätt plats måste vi ha transportsystem som fungerar i fred, i kris och i krig, sa Claes Isoz.

Sedan Sverige blev medlem i Nato våren 2024, behöver Försvarsmaktens transportlösningar också anpassas efter alliansens transportplaner. Nato har beslutat om så kallade mobilitetskorridorer som ska löpa över landgränser för att säkerställa transiteringar inom alliansen. Om det talade överstelöjtnant Per-Ove Norell, Försvarsmaktens främste företrädare för transporttjänst tillika samverkansofficer på Trafikverket som lett arbetet med en nordisk mobilitetskorridor för svensk räkning.

– Det finns redan en mobilitetskorridor i Nato. Den går mellan Holland, Tyskland och Polen och de ligger ett drygt år före oss. Vi benchmarkar mycket mot dem, men vi kan inte plagiera dem rakt av eftersom de har helt andra förutsättningar, sa han.

De har samma spårvidd på sina järnvägar vilket inte är fallet här i norr.

Per-Ove Norell pekade på skillnader i bland annat geografi och infrastruktur.

 – De är tre länder på kontinenten som sitter ihop landmässigt. Alla tre tillhör både Nato och EU medan Norge står utanför EU, och de har samma spårvidd på sina järnvägar vilket inte är fallet här i norr.

Arbetet med den nordiska mobilitetskorridoren har pågått sedan 2024, men ännu återstår flera problem att lösa, enligt Per-Ove Norell. Det handlar bland annat om frågor kopplade till gränsövergångar och transitprocesser, tillgången till lastbärare (de enheter som godset placeras på under transport) och inte minst utbyte av information.

Liknande läsning:

– Kommunikationen är den enskilt största utmaningen vi har. Vi har inte system där vi kan prata med varandra på ett adekvat sätt, framför allt inte i en nordisk kontext, och våra kommunikationssystem har heller inte ett tillräckligt bra skydd. Det här är något som vi jobbar stenhårt med, sa han.

Försvarsmaktens transportdagar

Per-Ove Norell är Försvarsmaktens främste företrädare för transporttjänst tillika samverkansofficer på Trafikverket.

Foto: Linda Sundgren

Om hur planen för transportuppbyggnaden i Försvarsmakten ska genomföras i praktiken på central nivå, pratade överstelöjtnant Andreas Nordén, chef för transportenheten vid Försvarsmaktens logistik, FM log. Han beskrev hur den centrala transportledningen utvecklas liksom säkerställandet av den centrala transportkapaciteten, i samverkan med civila aktörer.

– Med de volymer som nu kommer till Försvarsmakten handlar det om att ta kontroll över transportkedjorna. Vi kommer behöva utöka vår interna transportkapacitet, med stående och mobiliserande kapacitet men framför allt behöver vi hitta lösningar avtalsvägen med er. Försvarsmakten måste förhålla sig till det faktum att näringslivet är baserat på kommersiella grunder, sa han.

Hur långt samarbetet med de fyra transportslagen kommit varierar mellan branscherna. I en intervju med Officerstidningen under konferensen sa Andreas Nordén att Försvarsmakten kommit längst med sjöfarten och därefter vägtransporter medan järnväg och flyg ligger en bit efter.

– Förutsättningarna inom varje transportslag är väldigt olika. Man måste förstå dynamiken i varje transportslag, och vi måste ha rätt kompetens hos oss för att kunna deras språk och förstå varandra.

Man måste förstå dynamiken i varje transportslag, och vi måste ha rätt kompetens hos oss för att kunna deras språk.

En av utmaningarna i uppbyggnaden av ett militär-civilt transportsystem, är transportsektorns komplexitet med specialiserade lastbärare och en mängd operatörer och företag på marknaden. Även den pågående elektrifieringen och automatiseringen inom transportnäringen kan skapa problem i form av system som kan störas ut eller tas över av obehöriga. Dessutom återstår en mängd frågor som behöver lösas mellan olika myndigheter för att transporter ska kunna genomföras, inte minst de som går över landgränser.

En grundläggande fråga som återkommande brukar lyftas under Försvarsmaktens transportdagar är vem som ska stå för kostnaderna för transportsystemen. Ett konkret exempel är försäkringar. På regeringens initiativ har Krigsförsäkringsnämnden återupplivats med uppdrag att säkerställa tillgången till statliga krigsförsäkringar. Men enligt Mikaela Tamm, senior jurist vid Svensk försäkring, har de fortfarande inte fått några ekonomiska förutsättningar att agera.

–  Regeringen har inte gett oss någon budget. Utan finansiering är det omöjligt för oss driva det här vidare, sa hon.

Under konferensens andra dag ställde en av deltagarna frågan om vem som ska betala för de kostnader som uppbyggnaden av transportsystemet kommer att medföra. Svaret på den frågan uteblev.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: