Senast publicerat
Senast publicerat:

Uppbyggnaden av militär-civila transportsystem tar form

Försvarsmakten vill ha robusta transportsystem med god lagringskapacitet som fungerar i samtliga beredskapsnivåer. Civila transportföretag säger att de vill vara med och bidra, men undrar vem som ska betala för alltihop. Det blev tydligt under Försvarsmaktens transportdagar 2025 som genomfördes den 3–4 december.

Linda Sundgren
Logistikchef Claes Isoz på Försvarsmaktens transportdagar 2025.

Foto: Linda Sundgren

Över 200 personer var samlade på ett konferenshotell i Arlandastad utanför Stockholm, när Försvarsmaktens transportdagar 2025 drog igång. Transportdagarna är ett årligt event där civila transportföretag och myndighetsföreträdare med flera bjuds in för att tillsammans hitta lösningar som kan bidra till att säkerställa Försvarsmakten transportbehov i samtliga beredskapsnivåer.

– Vi i Försvarsmakten kommer inte kunna lösa det här själva. Vi måste göra det tillsammans med riksdag och regering, hela myndighetsvärlden, alla branschorganisationer och alla ni som representerar företagsvärlden, sa Försvarsmaktens logistikchef, brigadgeneral Claes Isoz, som höll konferensens öppningsanförande.

Dagens transportflöden utgår från idén om gods i ständig rörelse mellan tillverkare och slutkund och med minimal lagerhållning längs vägen. Systemet ”just in time” är rationellt och kostnadseffektivt i fredstid, men samtidigt känsligt för störningar och yttre påverkan.

– Just in time is not just enough. Vi måste kunna bygga upp en beredskapsförmåga och en lagerhållningskapacitet. Idag tar det sju år att tillverka en 255 millimeters artillerigranat. Lagerhållningskapaciteten bygger på en industriell bas som måste säkerställas, men för att få det vi behöver till rätt plats måste vi ha transportsystem som fungerar i fred, i kris och i krig, sa Claes Isoz.

Sedan Sverige blev medlem i Nato våren 2024, behöver Försvarsmaktens transportlösningar också anpassas efter alliansens transportplaner. Nato har beslutat om så kallade mobilitetskorridorer som ska löpa över landgränser för att säkerställa transiteringar inom alliansen. Om det talade överstelöjtnant Per-Ove Norell, Försvarsmaktens främste företrädare för transporttjänst tillika samverkansofficer på Trafikverket som lett arbetet med en nordisk mobilitetskorridor för svensk räkning.

– Det finns redan en mobilitetskorridor i Nato. Den går mellan Holland, Tyskland och Polen och de ligger ett drygt år före oss. Vi benchmarkar mycket mot dem, men vi kan inte plagiera dem rakt av eftersom de har helt andra förutsättningar, sa han.

De har samma spårvidd på sina järnvägar vilket inte är fallet här i norr.

Per-Ove Norell pekade på skillnader i bland annat geografi och infrastruktur.

Liknande läsning:

 – De är tre länder på kontinenten som sitter ihop landmässigt. Alla tre tillhör både Nato och EU medan Norge står utanför EU, och de har samma spårvidd på sina järnvägar vilket inte är fallet här i norr.

Arbetet med den nordiska mobilitetskorridoren har pågått sedan 2024, men ännu återstår flera problem att lösa, enligt Per-Ove Norell. Det handlar bland annat om frågor kopplade till gränsövergångar och transitprocesser, tillgången till lastbärare (de enheter som godset placeras på under transport) och inte minst utbyte av information.

– Kommunikationen är den enskilt största utmaningen vi har. Vi har inte system där vi kan prata med varandra på ett adekvat sätt, framför allt inte i en nordisk kontext, och våra kommunikationssystem har heller inte ett tillräckligt bra skydd. Det här är något som vi jobbar stenhårt med, sa han.

Försvarsmaktens transportdagar

Per-Ove Norell är Försvarsmaktens främste företrädare för transporttjänst tillika samverkansofficer på Trafikverket.

Foto: Linda Sundgren

Om hur planen för transportuppbyggnaden i Försvarsmakten ska genomföras i praktiken på central nivå, pratade överstelöjtnant Andreas Nordén, chef för transportenheten vid Försvarsmaktens logistik, FM log. Han beskrev hur den centrala transportledningen utvecklas liksom säkerställandet av den centrala transportkapaciteten, i samverkan med civila aktörer.

– Med de volymer som nu kommer till Försvarsmakten handlar det om att ta kontroll över transportkedjorna. Vi kommer behöva utöka vår interna transportkapacitet, med stående och mobiliserande kapacitet men framför allt behöver vi hitta lösningar avtalsvägen med er. Försvarsmakten måste förhålla sig till det faktum att näringslivet är baserat på kommersiella grunder, sa han.

Hur långt samarbetet med de fyra transportslagen kommit varierar mellan branscherna. I en intervju med Officerstidningen under konferensen sa Andreas Nordén att Försvarsmakten kommit längst med sjöfarten och därefter vägtransporter medan järnväg och flyg ligger en bit efter.

– Förutsättningarna inom varje transportslag är väldigt olika. Man måste förstå dynamiken i varje transportslag, och vi måste ha rätt kompetens hos oss för att kunna deras språk och förstå varandra.

Man måste förstå dynamiken i varje transportslag, och vi måste ha rätt kompetens hos oss för att kunna deras språk.

En av utmaningarna i uppbyggnaden av ett militär-civilt transportsystem, är transportsektorns komplexitet med specialiserade lastbärare och en mängd operatörer och företag på marknaden. Även den pågående elektrifieringen och automatiseringen inom transportnäringen kan skapa problem i form av system som kan störas ut eller tas över av obehöriga. Dessutom återstår en mängd frågor som behöver lösas mellan olika myndigheter för att transporter ska kunna genomföras, inte minst de som går över landgränser.

En grundläggande fråga som återkommande brukar lyftas under Försvarsmaktens transportdagar är vem som ska stå för kostnaderna för transportsystemen. Ett konkret exempel är försäkringar. På regeringens initiativ har Krigsförsäkringsnämnden återupplivats med uppdrag att säkerställa tillgången till statliga krigsförsäkringar. Men enligt Mikaela Tamm, senior jurist vid Svensk försäkring, har de fortfarande inte fått några ekonomiska förutsättningar att agera.

–  Regeringen har inte gett oss någon budget. Utan finansiering är det omöjligt för oss driva det här vidare, sa hon.

Under konferensens andra dag ställde en av deltagarna frågan om vem som ska betala för de kostnader som uppbyggnaden av transportsystemet kommer att medföra. Svaret på den frågan uteblev.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: