Erfarenheter eller modernt uttryckt ”lessons learned” bygger på många aspekter och synsätt. Det man generellt kan säga är, tycker jag, att det innebär att man tar vara på egna och andras erfarenheter för att utvecklas på ett effektivt sätt. Med andra ord, vara så nära den optimala utvecklingskurvan som möjlig för att verka på det nuvarande och framtida stridsfältet. Detta i militär kontext gäller både enskilda soldater, förband och utrustning.
Har man då ett eget ansvar som enskild soldat och chef i den här lärandeprocessen? Ja absolut! Och i Ukraina blir detta uppenbart. Utvecklingen i Ukraina sker på bekostnad av människoliv. En soldat som uppträder felaktigt i striden stupar inom kort. I ett förband som uppträder felaktigt stupar många soldater medan motsatsen gäller i de förband som uppträder på ett anpassat sätt efter egna eller andras erfarenheter. I krig behöver ingen ge order kring detta, det sker automatiskt efter någon tid vid fronten.
Det är dock viktigt att se till att det på ett organiserat sätt tas tillvara på för att sedan sprida de dyrköpta erfarenheterna, vilket man idag gör på ett bra sätt i Ukraina. Förbanden där har egen möjlighet att förändra sitt uppträdande efter egna gjorda erfarenheter. Man inrapporterar detta via en erfarenhetssida i sitt kommunikations- och informationsnät.
Erfarenheterna, beroende på omfattning och område, förs in i uppdaterade orienteringar. De skickas sedan ut med regelbundenhet till alla förband inom Ukrainas försvarsmakt samt till andra stödjande organisationer. Justeringar i taktiska utbildningsreglementen skrivs som förändringar och förs in som ändringstryck. Det för att snabbt skapa förändrade sätt att leda och genomföra striden, men också med syftet att utbilda nya chefer och enheter på rätt sätt.
Ukrainakriget visar att denna kapplöpning är – och kommer vara – avgörande för krigets avslut. Vikten av att snabbt kunna genomföra förändringar för att helst ligga framför Rysslands utvecklingskurva är avgörande för oss och för Ukraina.
Ett annat område under omdaning är den snabba utvecklingen av utrustning. Idag sker denna kapplöpning på daglig basis där med- och motmedel ständigt utvecklas i ett rasande tempo. Historiskt har progression alltid påskyndats i krigstider. Ett exempel är utvecklingen av jetmotorer som tog fart efter andra världskriget. Ett annat är stridsvagnars skyddsnivåer som förbättrades under Israelkrigen, men det finns många fler. Ukrainakriget visar att denna kapplöpning är – och kommer vara – avgörande för krigets avslut.
Vikten av att snabbt kunna genomföra förändringar för att helst ligga framför Rysslands utvecklingskurva är avgörande för oss och för Ukraina. Ett exempel från Ukraina är att avståndet mellan industri och förband inte finns. Det genom att industrin är framme vid fronten och deltar med försök som en del av krigföringen. Ibland går det bra, ibland inte, men en erfarenhet är det varje gång. Detta är något som även vi bör öva på under våra större övningar, som exempelvis Aurora 26.
Förändringar sker oerhört snabbt idag. Det som var en sanning för någon månad sedan om exempelvis drönartaktik gäller inte idag. Medel och motmedel förändrar stridsfältet nästan dag för dag. Vi måste börja öva utifrån dessa premisser, inte minst vad gäller drönare och användandet av dessa. Drönarna är här för att stanna som en viktig del av striden. De kommer dock att utvecklas ytterligare för att bli mer och mer autonoma och även utvecklas mängdmässigt för att mätta motståndarens försvarssystem. Detta gäller både på land, till sjöss och i luften. Hur kan jag vara så säker på det? Utifrån precis samma grund som jag har skrivit tidigare: för att hålla nere förlusterna av soldater och få den moderna soldaten att tro på framgång, överlevnad och möjligheter att besegra motståndaren.
Liknande läsning:
Idag används mer än trettio olika drönare i Ukraina. Allt från jaktdrönare till bombfällare i luften. Logistikdrönare försörjer förbanden på marken och överraskar motståndaren med nya mineringar på oväntade platser medan attackdrönare till sjöss skördar de största framgångarna för Ukraina. Allt kan kombineras i olika operationer och inom en snar framtid kanske 1 000-tals drönare är involverade samtidigt. Allt med grunden att det spar soldatliv och att operatörerna är effektiva när de sitter väl skyddade och kan styra till målträff.
Frontlinjen i Ukraina är på vissa platser mer eller mindre helt skyddad av drönare. Utsatta motståndsnästen ”strongholds” styrs av operatörer på annan plats. Endast vapensystem och sensorer finns i nästet samt kompletterat med drönare i luften vid offensiva åtgärder från ryska enheter. Logistisk ersättning sker nattetid med hjälp av markdrönare och viss personal. Gällande logistik kan idag väldigt få fordon, speciellt obepansrade, röra sig närmre fronten än 50 kilometer. Kanske är det dags att införa en drönarvapengren i Försvarsmakten, som man har gjort i Ukraina?
Gator i staden Izium nära frontlinjen i Kharkiv-regionen i Ukraina är täckta med antidrönarnät för att skydda bland annat de ambulanstransporter som färdas här.
Foto: Cedar Barnes/ZUMA Press Wire
Att planera och genomföra denna typ av krigföring kräver också officerare och soldater som är specialiserade. Det innebär att vi på ett helt annat sätt än idag måste tänka på mängder av drönare. Idag förbrukar Ukraina mer än 2 500 drönare per dag och 80 procent av förlusterna på båda sidor är relaterade till drönarattacker.
Hur duktiga är vi i Sverige på att ta vara på de erfarenheter vi erbjuds av Ukraina? Jag pekar inte ut någon enskild, men vi kunde vara betydligt bättre! Det har gått fyra år sedan den fullskaliga invasionen och förändringarna är inte uppenbara. Vi ser fortfarande övningar utan att drönarvarnare är utsedda. Kanske är följande orsaker en del i detta: Fred i över 200 år plus strategisk timeout plus svensk byråkrati kontra en krigförande nation.
De materielsystem vi skickat till Ukraina är mycket efterfrågade på grund av att de visat sig effektiva. De uppskattas också för att de är utformade för att snabbt kunna utbildas på. Dock är de system som var effektiva i början av kriget inte lika effektiva längre på grund av Rysslands tekniska och taktiska motåtgärder. Det är en utveckling som vi måste följa. Jag kan ibland få intrycket att vi har utbildat de ukrainska operatörerna på våra materielsystem, men glömt att behålla kontakten för att fortlöpande få feedback från striden och effektiviteten av utrustningen. Inte minst utifrån de tekniska och taktiska motåtgärder som Ryssland vidtar.
Däremot har vi genom olika samarbeten med Ukraina möjligheten att bli bättre nu. De erbjuder oss sina dyrköpta erfarenheter helt gratis genom våra överenskommelser och bidrag till dem.
En annan erfarenhet vi måste ta till oss är behovet av att ny- och omutbilda över tid. Operatörer och soldater stupar och omplaceras så kunskap är aldrig för evigt vid ett förband. I Ukraina har de flesta brigader ett eget utbildningscenter strax bakom frontlinjen eller på andra platser när tillfälle ges. Här tas ersättningsmanskap emot och utbildas för att kunna överleva vid fronten. När de kommer från grundutbildningscenter i Europa eller från egna utbildningsplatser i Ukraina, är de inte färdiga för fronttjänst. Det eftersom det inte funnits rätt erfarenhet från verkligheten och krigets utveckling vid dessa utbildningsplatser.
Ryssland kan bara besegras genom bättre utrustning och bättre utbildade förband. Vi kommer aldrig att kunna mäta oss med deras metod att offra soldater och mängdmässigt nöta ner motståndaren – och tack för det! Däremot har vi genom olika samarbeten med Ukraina möjligheten att bli bättre nu. De erbjuder oss sina dyrköpta erfarenheter helt gratis genom våra överenskommelser och bidrag till dem.
Ett företag jag vill lyfta fram som ett bra exempel i detta hänseende är Saab. De finns på plats i Ukraina, samlar erfarenheter, samarbetar, utbildar och utvecklar. Även om försvarsmaktspersonal inte får utbilda i Ukraina idag finns det inget som hindrar att genomföra övriga punkter. Att lära sig om vår motståndare Ryssland och dess krigföring är oerhört viktigt och det är dags att öka detta utbyte. Se till att skicka utbildare på besöksresor, ett utbyte mellan truppslagscenter vore ypperligt. Det är också viktigt att erfarenhetshanteringen läggs på rätt nivå. Centrala utvärderingar på hög nivå fyller sitt syfte, men den grundläggande förändringen sker på förbandsnivå av officerarna på trupp. Ryssland kommer inte kriga annorlunda mot oss jämfört med Ukraina.
Att utnyttja Ukrainas erfarenheter kommer höja vår förmåga att verka på det framtida stridsfältet. Vi måste med andra ord förändra och utveckla vårt sätt att använda gjorda erfarenheter till en förändrad taktik och operationskonst inom en kortare omloppstid. Detta från lägsta till högsta nivå. Att tillåta att brigader inte uppträder på exakt samma sätt för att lösa en uppgift främjar också möjligheten att utnyttja gjorda erfarenheter och det ligger i uppdragstaktikens anda. Att nyutbilda samt omutbilda under brinnande krig är något vi måste ta till oss för att möjliggöra omhändertagande av erfarenheterna på förbanden. Det här är något som cheferna i vår organisation måste prioritera.
Som avslutning vill jag ställa frågan: Vad kan vara viktigare och det mest effektiva sättet att höja vår förmåga och därigenom tröskeleffekten än att ta del av erfarenheter från kriget i Ukraina? Jag vill här nämna General Dwight Eisenhowers citat som finns i entrén på Natos militärstrategiska högkvarter Shape i Belgien: ”The most common background to military disasters in history can be said in two words: TOO LATE!”
Ukraina ger oss mer tid ännu, men förbruka tiden på rätt sätt. Samla in erfarenheter, utvärdera och förändra. Hellre göra fel än att inte göra något alls. Även hästen hade sina förespråkare efter andra världskriget.
Roger Djupsjö
Militär lärare vid Försvarshögskolan och har genomfört flera resor i tjänsten till Ukraina efter Rysslands fullskaliga invasion.
Fakta
Ukrainakriget
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina påbörjades den 24 februari 2022 och har nu pågått i fyra år. Men redan 2014 inleddes en väpnad konflikt mellan länderna då Ryssland ingrep för att hejda ett folkligt uppror inne i Ukraina med demonstranter som krävde ett starkare band till väst. Moskva tog kontrollen över Krimhalvön och delar av östra Ukraina, aktioner som följdes av en lågintensiv konflikt. Den fullskaliga invasionen föregicks av en alltmer hotfull retorik från Kreml mot Ukraina och det enade väst.
Källa: Utrikespolitiska institutet
