Militärt stöd från utlandet är ett populärt tema i den svenska försvarsdebatten. I försvarspropositionen föreslås flera åtgärder för att bädda för främmande hjälp. Garnisoner upprättas i Falun och Sollefteå för att skydda förbindelserna till Norge. Den planerade divisionsstaben ska kunna leda utländska förband, med mera. Sällan ställs dock frågan vad svenskt stöd till andra kan betyda för vår och våra grannars säkerhet.
Kan villigheten att hjälpa oss påverkas av om vi har, eller inte har, något att erbjuda i gengäld? Kan svenskt territorium bli mindre berört av krigshandlingar om vi kan stödja operationer utanför Sverige? Kan vi bidra till att skapa synergieffekter som ökar den gemensamma nordisk-baltiska avskräckningspotentialen? Svaret är antagligen ja på alla tre frågorna.
Hur skulle vi då kunna bidra? Här några tankar.
Vid en allvarlig kris skulle Ryssland sannolikt se det som fördelaktigt att kunna flytta fram sina positioner på Nordkalotten. Dels för att utvidga skyddszonen kring baserna på Kolahalvön och för att öka operationsfriheten i Barentshavet. I en sådan situation skulle svenskt militärt stöd troligen välkomnas av både Finland och Nato.
Redan i dag kan vi med flyg i viss utsträckning delta i luftförsvaret av norra Norge och norra Finland. Genom att utveckla möjligheterna att basera flygförband, egna som utländska, i norra Sverige skulle vi bädda för att öka den gemensamma flygoperativa förmågan.
I propositionen sägs att den brigad som ska organiseras i Boden ska kunna delta i operationer på finskt territorium. Det skulle ge oss möjligheter att även på marken bidra till försvaret av norra Finland, och därmed också norra Norge. Jag är dock tveksam till realismen i konceptet inom ramen för den krigsorganisation som förslås. Övre Norrland utgör plattformen för gemensamma finska och svenska operationer i norra Skandinavien. Här finns transportleder, flygbaser och logistikresurser som båda länderna är beroende av. Området kan inte lämnas oförsvarat mot luftlandsättningar och kringgångsförband. Tiden när det fanns ”säkra” bakre områden är förbi. Ska inriktningen vara trovärdig bör det finnas två brigader utgångsgrupperade i norr, en för skyddet av övre Norrland och en för insatser i Finland.
Ser vi till Östersjöområdet tror jag inte att insatser med svenska markstridsförband i exempelvis Baltikum skulle göra någon påtaglig skillnad. Risken är istället stor att vi skulle äventyra Natos möjligheter att stödja Baltikum via svenskt territorium genom att vi då minskade vår förmåga att möta hot riktade mot viktiga områden i Sverige.
Där ett svenskt bidrag däremot skulle kunna göra skillnad är till sjöss. I tidiga skeden av en konflikt, innan Nato hunnit tillföra resurser till Östersjön, skulle svenska sjöstridskrafter, främst ubåtar, kunna skydda delar av den baltiska och finska ”sjöflanken” mot ryska landstigningsföretag. Två extra ubåtar, utöver de fem som föreslås i försvarspropositionen, skulle i det sammanhanget betyda mycket.
Ser vi bortom ”skaffa lite mer av det vi redan har” kanske vår expeditionära förmåga, både i norr och på andra sidan Östersjön, till del borde bestå av beväpnade drönare. Baserade i Sverige skulle de vara rimligt tillbakadragna, men ändå tillräckligt nära för att snabbt komma till verkan. Förbanden är dessutom måttligt personalkrävande och kan därmed ges hög beredskap.
Här finns fortsatt mycket att fundera på, men att vi bör utveckla vår förmåga att stödja våra grannar kräver knappast ytterligare diskussion.
