Införandet av Försvarsmaktens befälssystem har präglats av allting från förändringsaversion hos anställda inom myndigheten, politiska inriktningsförändringar till beslut som påverkat individers arbetsmiljö negativt. I följande debattinlägg försöker jag att med grund i myndighetens redan fastställda förhållningsätt att förklara Försvarsmaktens befälssystem inifrån och ut, både för vår egen trovärdighet som inför ett kommande medlemskap i Nato.
Halvmesyren NBO-officerens tid är förbi och ersatt av renodlade rollförehavanden
En stor anledning till frustrationen beror inte på huruvida omdaningen är rätt eller fel, om det är någon yrkeskategori som skall kunna anpassa sig till rådande verklighet är det just militärer. En stor del av kärnan i frustrationen ligger i hur myndigheten kommunicerat om vad de nya officers- och befälskategorierna faktiskt innebär och därmed ge sin personal något att förhålla sig till.
Att under 15 års tid inte kunna presentera för sina anställda vad den till sist tvingande omkategoriseringen genom beslutet att slutligt implementera trebefälssystemet innebär är inget annat än ett underkännande av den högsta ledningen.
Debattinlägget ”Behöver Försvarsmakten generella specialistofficerare?” belyser även den politiska inställningen i en miljö från 2008 som ser totalt annorlunda ut jämfört med dagens förutsättningar (Försvarets inriktning 2008/09:FöU10). Författarna problematiserar i texten kring hur de högre specialistofficerarna, närmast innebär en NBO 2.0 och hävdar en bild som inte riktigt är i samklang med hur dagens försvarsmakt tar sig an kommande utmaningar.
Specialistofficerare, SO, har jämfört med sina officerskollegor en långsammare progression sett till grad och befordran, men besitter ett desto större kunskapsdjup med expertkompetens än den sett till professionell kunskap grundare fänriken som hann bli kapten på ca åtta år medan SO då kanske endast gjort ett nivåhöjande steg. Det är dock en vanlig tankevurpa att enligt NBO-logik kunna jämföra progression rakt av, de olika kategorierna har olika flöden som i sin helhet möjliggör fler synergieffekter än tidigare system.
» Att under 15 års tid inte kunna presentera för sina anställda vad (...) beslutet att slutligt implementera trebefälssystemet innebär är inget annat än ett underkännande av den högsta ledningen. «
Efter cirka 12 års tjänstgöring har en generisk SO blivit lite bredare i sina kompetenser och kan börja ses mer generell än tidigare som fanjunkare men fortfarande innebär en djup specialisering. Innebörden av detta är det relativt sett är svårare att bli fanjunkare än kapten. Efter detta är det relativt sett ett fåtal, cirka en sjättedel, av dessa som kommer att läsa det Högre specialistofficersprogrammet, HSOU, vari en än mer generell inriktning inbegrips.
De före detta NBO-officerare som kategoriserats om till att bli SO har kanske givit en snedvriden bild av hur nuet och framåt ser ut – kanske hade en generisk karriär om 30 års tjänstgöring nått liknande slutmål, men vägen dit skiljer sig avsevärt för en NBO- kontra en specialistofficer. Försvarsmaktens personal, med den äldre NBO-stammen i synnerhet, måste likt debattartikelförfattarna från 2023-05-04 förstå vikten av att förstå skråen av kompetens- och expertisbärande kollegor.
Detta innebär att inte översätta NBO-officerens kombination av att både vara generalist och specialist på de mer renodlade generationerna som nu succesivt tar mer plats i de högre utbildningarna. Exempelvis kommer inte de flesta OF-3/4 inom den militära logistiken tidigare ha tjänstgjort som kvartermästare eller teknisk chef, vilka är tjänster som numera är förbehållna SO.
Den parallella processen för högre officerare utgörs av en fortsatt och fördjupad akademisering, där Högre officersprogrammet, HOP, ger magister- eller masterexamina till utnämnda majorer och överstelöjtnanter. Viktigt att påpeka är att dessa officerare är i själva verket lika nya i befälskåren som SO. En akademisering av en professionell yrkeskategori ger förutom en viktig diskussion om var professionen bärs även imperativet om att föda egen vetenskaplig forskning.
Försvarshögskolan får rättmätig kritik avseende avkastning på antal forskare, en stor anledning till detta är att Försvarsmakten fortfarande i stort beställer en befordringsutbildning för NBO-officerare. En öppnare antagning från hela myndigheten, inklusive SO och civilanställda, skulle kunna medge mernytta för totalförsvaret.
» Den viktigaste lärdomen av renodlandet av rollerna är det inte innebär ett motsatsförhållande utan möjliggör strukturer som kompletterar varandra. «
Den viktigaste lärdomen av renodlandet av rollerna är det inte innebär ett motsatsförhållande utan möjliggör strukturer som kompletterar varandra. Den interna myndighetsutbildningen bygger på ett kontextuellt perspektiv genom professionell beprövad erfarenhet – att tänka kritiskt med ett inifrånperspektiv och föda systemet med erfarenheter från verkligheten.
Parallellt sker den vetenskapliga (civila) utbildningen vilken drivs av det kognitiva utifrånperspektivet, där individens intellektuella interna processer bär mot exempelvis informationstolkning, beslutsprocesser samt informationslagring i minnet. I slutändan leder det kognitiva tillsammans med det kontextuella perspektivet till organisatorisk utveckling.
Specialistofficeren måste definieras i förhållande till sitt sammanhang
Samtidigt pågår även arbete i multinationella miljöer med blivande allierade där den svenska obeslutsamheten i stället föder ett beteende av att försöka malla in ett ej fullt ut definierat inhemskt system i en större ännu mer disparat struktur. Risken är att svenska försvarsmakten internationellt varken ger ett samlat eller korrekt intryck. Till detta förstärks otydligheten när myndighetens högsta specialistofficersföreträdare på ett typiskt osäkert svenskt manér försöker passa in i de multinationella miljöerna. Det riskerar att bli likt ett småbarn hamrar stjärnklossen på det runda hålet när myndigheten försöker direktöversätta de svenska specialistofficerarna med non-commissioned officers, NCO.
För att förklara varför de svenska specialistofficerarna inte skall förstås som NCO måste självklart även själva kärnan commission definieras. Begreppet förstås både historiskt och i nutid som en av staten tilldelad grad och ett bemyndigande att företräda [Försvarsmakten] samt motta uppgifter för sitt förband. Genom officersförordningen (SFS 2007:1268) tilldelas myndighetens tjänstegrader från fänrik till general/amiral just detta bemyndigande av regeringen. Således är dessa att anses som commisioned officers. Därtill regleras myndighetens rätt att föreskriva vilka undergrupper som kan ingå i yrkes- och reservofficerskategorierna i Förordning (SFS 1996:927) om Försvarsmaktens personal.
Inom den militära professionsbärande myndigheten Försvarsmakten föreskrivs vad som gäller för specialistofficerare vari FFS 2023:12 fastslår särskiljandet av specialistofficerare (SO-6 till SO-9) och GSS (OR-1 till OR-5) för svenska förhållanden samt genom FFS 2022:4 (2 kap § 8) reglerar tjänstegradernas inbördes ordningsföljd.
Den senares tredje kapitel tydliggör även den inneboende förutsättningen att OF tar befäl före SO ifall dessa innehar samma nivå i ordningsföljden förutsatt att inget annat orderverk säger annat. Detta innebär att specialistofficeren genom Försvarsmaktens föreskrifter befullmäktigas officerens bemyndigande. Således kan inte specialistofficeren tillerkännas att vara olikställd med en officer som i förhållandet mellan en commissioned officer och en NCO. Själva fullmakten skall istället översätta SO till att vara en warrant officer, WO.
Definitionen av en svensk specialistofficer måste vara samma i Sverige som utomlands
Med Försvarsmaktens egna gällande föreskrifter i ryggen borde vi som försvarsmaktsanställda kunna förklara både för oss själva som för våra kommande multinationella allierade kollegor och med rak rygg kunna berätta vad en svensk specialistofficer är jämfört med både OF och GSS utan att fastna i otydlighet och riskera felbeteenden. Det handlar inte om hur kompetent en svensk SO-8 jämfört med en utländsk OR-8 utan det handlar om hur ordningsföljd och ställning hanteras avseende tjänstegrad.
» Specialistofficerens status är en synnerligen viktig fråga för Försvarsmakten – men jag upplever att debatten är tyst. «
Natos förteckning över gradbeteckningar ger Sverige möjligheten att både benämna specialistofficersgraderna på engelska som just WO samt att i fritext komplettera med hur tjänsteställningarna och ordningsföljden är uppställda enligt FFS 2022:4 och FFS 2023:12. Den sjunde paragrafen i standarden anger också att Nato-landet i första hand skall bemanna befattningar i bemanningsdokumentet angiven personalkategori och där tillhörande kod. Ifall detta ej är möjligt utan kommer att lösas av en person som i sitt nationella system tillhör annan kategori så måste befattningens uppgifter kunna lösas i enlighet med dess beskrivning (NATO STANAG 2116 ApersP-01).
Detta borgar även det för att kunna bestrida en kaptensbefattning i ett Nato-förband med en fanjunkare, eller en majorsbefattning med en förvaltare, förutsatt att dessa bedöms klara av uppgiften, utan att behöva hanteras som andra klassens medborgare. De seniora specialistofficerarna kan även, likt brittiska WO, fortsättningsvis samverka eller agera inom de forum där olika länders Command Senior Enlisted Leaders, CSELs, verkar utan behöva omyndigförklara den största gruppen yrkesofficerare.
Specialistofficerens status är en synnerligen viktig fråga för Försvarsmakten – men jag upplever att debatten är tyst. När myndigheten väl bestämt sig för vad den står för måste den renodla samtliga strukturer annars blir det problematiskt ur ett rent juridiskt perspektiv då en förvaltningsmyndighet inte kan vila på varken tvetydighet eller godtycklighet.
Om det innebär att totalt vrida om hur det svenska systemet numera är uppbyggt och återgå till ett tvåbefälssystem internationellt där SO innebär en förlängning av GSS är det nog av ännu större vikt med ett sammanhållet kommunikativt budskap från försvarsmaktsledningen och detta snarast om någorlunda trovärdighet i personalförsörjning och bemanning av organisationen skall bibehållas.
”Warrant officers hold warrants from their service secretary and are specialists and experts in certain military technologies or capabilities …They derive their authority from the same source as commissioned officers but remain specialists, in contrast to commissioned officers, who are generalists.” (U.S. Military Rank Insignia (defense.gov)
Niclas Anneling
Fanjunkare och elev vid HSOU 23-24
